O- :

– OSMYCKAD, förr äv. OSMUCKAD, p. adj. som icke smyckats l. utsirats; utan (alla) prydnader l. utan (all) utsmyckning; äv. mer l. mindre bildl., särsk.: enkel (o. naturlig), flärdfri. HH 2:21 (1548: osmuckatt). En enkel lyckönskan på simpel, osmyckad prosa. AnderssonBrevväxl. 1: 364 (1862). Grova, osmyckade bjälkväggar. LAGERLÖF Troll 2: 41 (1921).

– OSMÅLAD, se osmulad.

– OSMÄDAD, förr äv. OSMÄDD , p. adj. (numera bl. tillf.) icke smädad; fri från smä- delse(r). THORILD Gransk. 1784, 1: 31. särsk. (†) ss. adv.: utan att smäda. Straffa din wän, men osmädt. GRUBB 766 (1665).

– OSMÄLT l. (med intr. bet., nästan bl. i Finl.) OSMULTEN , p. adj.; förr äv. OSMÄLTAD , p. adj. ( o- 1538 osv. v- 1542)

[fsv. o- smälter]

[OSMÄLT.ssg 1]

1) som icke smält l. bragts att smälta; som befinner sig i fast l. olöst tillstånd. G1R 14: 49 (1542; om malm). HELSINGIUS Ungd. 35 (1917: osmulten; om sockersmula).StKokb. 31 (1940; om smör). särsk. (numera bl. tillf., i vitter stil) bildl., om hat l. förakt o. d.: som icke bragts att smälta bort l. försvinna. LPETRI Wijgd. C 1 b (1538). 2) om föda o. d.: icke smält l. digererad; äv. om dylik födas tillstånd. SERENIUS Ee 3 b (1734). KrigVAH 1884, s. 15 (om tillstånd). särsk.

[OSMÄLT.ssg 1.a]

a) (†) i utvidgad anv., om mage: som (gm rubbning i matsmältningsvärksamheten) icke har förmåga att smälta maten; jfr osmältning. SCHRODERUS Comenius 292 (1639; t. texten: vndäwig).

[OSMÄLT.ssg 1.b]

b) bildl. β) (numera knappast br.) om skymf o. d.: som man icke smält l. glömt; av. om sorg: som man icke kommit över l. övervunnit. Osmältad skymf. LIND (1749). 3SAH 51: 140 (cit. fr. c. 1843; om sorg). β) som upptagits utan att smältas l. assimileras l. (fullt) förstås; icke assimilerad l. (fullt) förstådd; ngn gg äv. om framställning icke (noggrant) genomarbetad. SvLittFT 1834, sp. 275 (om framställning). Lysa med osmält lärdom, 2SAH 50: 446 (1874). SWENSSON Willén 247 (1937).

– OSMÄLTBAR ³~⁰² l. ~²⁰. icke smältbar.

[OSMÄLTBAR.ssg 1]

1) som icke kan bringas att smälta l. i smältning; jfr osmält 1. DALIN FrSvLex. 2: 22 (1843).

[OSMÄLTBAR.ssg 2]

2) i fråga om matsmältning: som icke kan smältas l. di- gereras; jfr osmält 2. COLLIN Ordl. 26 (1847).

[OSMÄLTBAR.ssg 2.slutet]

särsk. (i sht i vitter stil) bildl.: som man icke kall smälta l. assimilera l. (fullt) förstå; äv.: som man icke kan förlika sig med l. sentera l. fördraga o. d.; jfr osmält 2 b. Hopande af osmältbara kunskaper. SvFlicksk. 103 (1888). För dessa enkla, okonstlade borgare var Eva Lissman fullkomligt osmältbar. HEDBERG Rymm. 36 (1930).

– osmältbarhet , r. l. f. till 1 o. 2. DALIN FrSvLex. 2: 22 (1843).

– OSMÄLTLIG, förr äv. OSMÄL- TELIG (osmältelig WESTE). (-elig 1714–1847. -lig 1773– 1895)

[y. fsv. osmälteliker]

(numera mindre br.)

[OSMÄLTLIG.ssg 1]

1) == osmältbar 1. SCHULTZE Ordb. 4582 (c. 1755). TT 1895, K. s. 4.

[OSMÄLTLIG.ssg 2]

2) = osmältbar 2. LINDESTOLPE Matk. 57 (1714). BJÖRKMAN (1889).

[OSMÄLTLIG.ssg 2.slutet]

särsk. (numera knappast br.) bildl., om förtret l. förebråelse o. d.: som man icke kan smälta l. glömma. MURBERG FörslSAOB (1791). DALIN (1855).

Avledn.:

– osmältlig - het, r. l. f. (numera mindre br.) osmältbarhet. 1) till 1. SAHLSTEDT (1773). SCHULTHESS (1885). 2) till 2. LIND (1749). SCHULTHESS (1885).

[OSMÄLTLIG.ssg 3]

[jfr (ä.) t. un(ver)daulichkeit]

(†) == osmältning. LIND (1749).

– OSMÄLTNING, (†) (matsmältningsappara- tens) oförmåga att smälta maten; dålig mat- smältning, rubbning i matsmältningsvärksam- heten; jfr indigestion 1. IERICI Colerus 1:276 (c. 1645; t. orig.: vndewungen). Plågas af osmältning. MURBERG FörslSAOB (1791).

– OSMÖRJD, se osmord. --OSNABB.

[sv. dial. osnabb]

icke snabb; lång- sam; numera i sht (idrott.) om fotbolls- l. bandy- spelare o. d.; förr äv.: oläraktig l. lat l. tafatt. (Sv.) osnabb, (t.) ungelehrig, unbehend. LIND (1738). Han är ej osnabb gosse i sina studier. MURBERG FörslSAOB (1791).

– OSNAPPAD, p. adj.

[fsv. osnap- padher]

(†) som icke bortsnappats l. fångats; äv. allmännare: oantastad l. oskadd l. helskin- nad o. d.; äv. övergående i bet.: ostraffad; näs- tan bl. ss. predikativ l. predikativt attribut l. ss. adv. G1R 15: 130 (1543; ss. adv.). SVART G1 91 (1561; allmännare).(Danskarna) ligge I Skogarne och bråtarne, och hindre .. Posterne icke at kone osnappat komma emellan armeen och här. AOXENSTIERNA Bref 4:121 (1644). Ingom (som missbrukar Guds namn) skal dhet skänckt blifwa, at han slipper osnappat. RUDBECKIUS Luther Cat. 45 (1667). MURBERG FörslSAOB (1791).

– OSNASKELIG. ( -ligit, n. sg. 1736)

[sv. dial. osnask(e)lig, usnaskelin; till sv. dial. snasklig, snaskig, osnygg, till snask; prefixet delvis beroende på inflytande från osnygg; jfr osnaskig]

(†) osnygg, snaskig, snuskig; äv. övergående i bet.: motbjudande, otäck; jfr o-. 3 (med anm.). Att leffwa .. osnaskeligt. KFÅb. 1937,s. 20 (1699; rättat efter hskr.). Med sådant folck (som tuggar tobak) är rätt osnaskeligit och otäckt både at äta och dricka. BROOCMAN Hush. 2: 101 (1736). VDAkt. 1804, nr 257.

– OSNASKIG.

[sv. dial. osnaski(g), osnaskug(r); prefixet delvis be- roende på inflytande från osnygg]

(†) osnygg, snas- kig; jfr o. 3 (med anm.). Gubben hade mycket osnaskigt hos sig. HTSgån. 1: 273 (1768).

– OSNEDDAD, p. adj. sömn. om våd: som har rak sida (raka sidor), som icke sneddats i sidan (i sidorna); äv. om klädesplagg (t. ex. kappa): som har raka sidsömmar. SthmModeJ 1855, s. 22 (om kappa). HJERTELIUS Stickm. 124 (1892; om våder).

– OSNEPT, p. adj. (†) osnöpt. GripshR 1583, s. 44 (om lamm).

– OSNIDAD, förr äv. OSNIDEN , p. adj.

[jfr mlt. ungesneden, oskuren, t. ungeschnitten, oskuren]

[OSNIDAD.ssg 1]

1) (†) == oskuren e. 2SthmTb. 5: 220 (1576).

[OSNIDAD.ssg 2]

2) icke snidad; utan sniderier. SD 1896, nr 170, s. 8.

– OSNIKEN. (†) icke sniken l. vinningslysten. TESSIN Bref 2: 76 (1754). MURBERG FörslSAOB (1791).

– OSNOPPAD, p. adj. icke snoppad; om ljus(skare) l. om cigarr o. d. Osnoppadt ljus. MURBERG FörslSAOB (1791) . jfr SCHRODERUS Dict. 182 (c. 1635). särsk. (i vissa trakter, vard.) bildl., om person: omogen o. ohyfsad; jfr osnuten a. HÜLPHERS Ångermanl. 115 (1900).

– OSNORKAD, p. adj. (†) icke bemött med vresighet l. bannor. VgFmT II. 10: 42 (1582).

– OSNUBBAD, p. adj. (numera bl. ngn gg arkaiserande) som icke bemötts med l. fått (mottaga) snubbor l. (skarpa) tillrättavisningar l. blivit avsnäst o. d. Bergv. 1: 39 (1612). HÖGBERG Vred. 1:59 (1906).

– OSNUTEN, förr äv. OSNYTT , p. adj. (vard.; jfr dock

[OSNUTEN.ssg 2.b]

b) som icke snutits l. snutit sig, icke snuten. JUSLE- NIUS 232 (1745: osnytt). Tjutande, osnutna ungar. RÖNNBERG Bredbolstad 112 (1907).

[OSNUTEN.ssg 2.b.slutet]

särsk. bildl.

[OSNUTEN.ssg 2.a]

a) om person, i sht yngling (l. flicka): omogen (o. ohyfsad); särsk.: som retar l. väcker förargelse gm näsvishet l. fräckhet o. d., stryktäck l. onoslig o. d. HEDENSTIERNA FruW Förord 2 (1890). Osnutna och kaxiga ynglingar. SvD(B) 1943, nr 324, s. 10.

[OSNUTEN.ssg 2.b]

b) (mera tillf.) om ljus: osnoppad. Osnutna talgdankar. HALLNER PysGubb. 319 (1920).

Avledn.:

– osnutenhet , r. l. f. (vard.) särsk. bildl.; jfr osnuten a.

– OSNYGG. icke ren l. snygg; oren(lig); smutsig; snuskig; som icke håller sig ren l. snygg; äv.: ovårdad l. oordent- lig; äv.: som icke tar sig väl ut, missprydande o. d.; äv. bildl. Osnygg swyn. PERICI Musæus 1: 170 a (1582). Att .. (kullfallna träd) ej måtte länge få ligga till ett osoygt spektakel för verdeo. BIBERG Linné Oec. 49 (1750). Våra osnygga skogar, der .. grenar; qvistar .. och nedvräkte trän ligga om hvarannan. FISCHERSTRÖM 2:382 (1780). Halforoliga och osnygga patienter (på sinnessjukhus). TT 1883, s. 70. STRINDBERG Giftas 1: 21 (1884; bildl.). STJERNSTEDT Minnesbl. 263 (1912).

Avledn.:

– osnygga , v., -ning. göra osnygg; orena l. smutsa ned (ligt), särsk. med urin l. avföring; äv.: stöka till l. skräpa ned (ngt); äv. med sakligt subj.; ofta abs. At noga tilse, det inga svin .. gå in på kyrkogården at beta och thymedelst osnygga de dödas grifter. VDAkt. 1793, nr 215 (1791). I spisen (fanns) intet spår till sådant, som om det händelsevis osnyggar, dock vederqvicker (dvs. mat). ALMQVIST Kap. 13 (1838). (Hunden) osnyggade i rummen. Frenssen Uhl 233 (1903).

särsk.

[OSNYGG.ssg 2.a]

a) (numera bl. tillf.) refl.: smutsa l. söla ned sig; förr äv. i förbindelsen osnygga ner sig. MURBERG FörslSAOB (1791). Osnygga ner sig i gyttjan. NORDFORSS (1805).

[OSNYGG.ssg 2.b]

b) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: nedsmutsad. MURBERG FörslSAOB (1791). SVENSON Sinnessj. s⁹ (1907).

[OSNYGG.ssg 2.c]

c) i p. pr. med mer l. mindre adjek- tivisk bet., dels om person: som sölar ned sig l. ngt, dels om sak: som utgör l. medför osnygghet, som smutsar ned, smutsig. TurÅ 1895, s. 36. Detta arbete (dvs. att packa upp böcker) var ju icke .. osnyggande. TENOW Solidar 2: 130 (1906). Grovt osnyggande patienter (på sinnessjukhus). SocAb. 1945, s. 83.

– osnygghet , r. l. f. egenskapen att vara osnygg; orenlighet; snuskighet; äv. om handlingen att smutsa l. söla ned sig l. ngt; äv. konkretare, om ngt osnyggt l. snuskigt l. miss- prydande o. d.; ss. koll. l. i pl. äv.: smuts, snusk; äv. bildl. KKD 2: 49 (1708). LILJESTRÅLE PVetA 1784, s. 34 (konkretare). ELERS Sthm 2:154 (1800; i pl.). Hans osnygghet i dräkt och bostad. HJÄRNE K12 54 (1902). SDS 1904, nr 13, s. 2 (bildl). Med Osnygg- het förstår man .. i sinnessjukvården orenande med urin och avföring. SVENSON Sinnessj. 130 (1907).

– OSNYGGAD, p. adj. 1, se osnygga b.

– OSNYGGAD, p. adj. ² (†) icke uppsnyggad l. pntsad; oprydd. LIND 1: 1698 (1749) . EKBLAD 64 (1764).

– OSNYTT, se osnuten.

– OSNÄLL.

[fsv. osniälder]

(†)

[OSNÄLL.ssg 1]

1) trög, långsam; oskicklig, dålig (se d. o. I 1 a); äv.: oläraktig. At han war.. osnell til taals. LPETRI ChrPred. E 1 b (1561). (Sv.) Osnäll. (T.) Nicht fertig. Langsam. SCHRODERUS Dict. 181 (c. 1635). Min discipel .. har ej läshufvud, men han är dock ej osnäll. CHORÆUS Bref 70 (1800).

[OSNÄLL.ssg 2]

2) oklok, ovis; äv.: som icke har sitt fulla förstånd, sin- nessjuk, vansinnig. BUREUS Runa A 8 b (1644). Hon är helt fånot ocb osnäll. VDAkt. 1716, nr 993) (enst.) icke snäll l. vänlig, elak l. arg o. d. RUNEBERG 6: 3 (1862).

– OSNÄST, p. adj. (numera bl. tillf.) icke (av)snäst. LIND 1: 1700 (1749).

– OSNÖPT, p. adj. icke snöpt, icke kastrerad; ngn gg äv. bildl.: obeskuren, orörd. Ett osnöpt Swijn. SCHRODERUS Comenius 184 (1639). HÖGBERG Baggböl. 2: 184 (1911; bildl, om skrift).

– OSNÖRD, p. adj. icke (till. l. åt)snörd. LIND (1738).

särsk. (i sht om kvinna): som icke har snörliv; äv. om kroppsdel: icke insnörd (i snörliv). Osnörd brud. MURBERG FörslSAOB (1791). Den osnörda barmen. HOLMBERG Mann Lotte 399 (1946).

– OSOCIAL. icke social; om person: som icke tar hänsyn till övriga samhällsmedlemmars (berättigade) intressen, som icke inordnar sig i l. som är skadlig för samhället, äv.: som saknar samhälleliga instinkter l. intressen; om sak: som innebär brist på hänsyn till l. som icke har avseende på samhället i dess helhet l. samtliga samhällsmedlemmar l. deras (berättigade) intressen; jfr insocial. 2NF 19: 601 (1913). Förbrytare och rent osociala element. SvD(A) 1918, nr 48, s. 6. Osocial rumskonst. Form 1935, s. 42.

– OSOCKRAD, p. adj. icke sockrad; utan socker; äv. bildl. Osockrad choklad. Osåckrad sanning. MURBERG FörslSAOB (1791).

– OSOLDAD, p. adj. (†) icke besoldad; oavlönad. MURBERG FörslSAOB (1791). Osåldade spioner. PORTHAN BrCalonius 107 (1794).

– OSOLID. (numera bl. tillf.) icke solid; särsk.: icke fast l. stadig l. säker; bräcklig, svag; äv. mer l. mindre bildl. (jfr slutet). Den själlösa och osolida egyptiska hallen vid Piccadilly. TT 1874, s. 246 (Drottning Kristinas) osolida ekonomiska ställning. 2Saml. 5: 68 (1885).

särsk. (numera föga br.) bildl.: icke redbar l. samvetsgrann l. nogräknad (i affärer); oredlig l. bedräglig l. opålitlig o. d. GHT 1898, nr 40, s. 3. EkonS 2: 525 (1901).

– OSOLIDARISK. icke solidarisk; som visar bris- tande solidaritet (mot ngn). PT 19IO, nr 130 A, s. 3

Avledn.: osolidariskhet, r. l. f. (mera tillf.)

– OSOLKAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke ned- solkad; ren. MURENIUS AV 212 (1650).