OTYG ω³~ty²g, n.; best. -et. om ngn l. ngt som väc- ker känslor av motvilja l. obehag; ofta koll.

[OTYG .a]

a) (†) koll., om ohyra. Underofficerarne skola tillsee at bussarne hålla sig rena för beet och otygh. KKD 10: 373 (1704). b) (†) koll., om löst folk, slödder, pack. SPEGEL 617 (1712). c) i folktron, om övernaturligt väsen som är farligt l. fördärvbringande för människorna; ofta koll.; äv. om magiska konster o. d. Sedan det blef skumt om aftonen, tordes han knappt sticka ut näsan, af fruktan att stöta på något troll eller otyg. CFDAHLGREN 5: 149 (1833). Det bar då syn för sägen, att stackaren varit ute för otyg. WIGSTRÖM Folkd. 2: 242 (1881). (Rånöborna) kom sällan åt kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde bössor och kunde otyg. STRINDBERG Skārk. 90 (1888). Otyg och äventyr. DAHLLÖF (1915; boktitel). d) allmännare, dels om person l. djur som väcker ens förargelse l. som man anser åstad- komma skada, dels Om sak, tillstånd, förhållande o. d. som är förarglig (t) l. besvärlig (t) l. skadlig (t); ofta koll. LILJECRONA RiksdKul. 25 (1840). Luften är ännu qvalmig (efter vulkanutbrottet) och full af så mycket otyg, att det svider i ögonen. LUNDGREN MålAnt. 3:53 (1873). För de mest konsekventa voltaireanerna, en Keligren och en Rosenstein, var .. mystiken i dess afarter ett otyg. SvH 8: 89 (1904). Turister på Spetsbergen äro närmast ett otyg. QUENNERSTEDT StrSkr. 1: 54 (1919). jfr: Innan månadens slut hade hon otyget över sig, och innan året var gånget låg hon på sin bår. VÄRING Vint. 319 (1927; om "feglöss"); jfr a. – särsk. α) (vard.) med försvagad bet.: "elän- de" (se d. o. 3). Det är ett otyg med långa förlofningar. WAHLENBERG UnderlVäg. 148 (1887). β) övergående i bet.: ofog, okynne; rackartyg, "sattyg". MEURMAN (1847). Han kan gå och ställa till otyg för mig. NORDSTRÖM Lumps. 86 (1910). Var det hönsen som hade något otyg för sig, tro? SJÖDIN St Hjärt. 12 (1911).