PALATAL pal¹ata⁴l, adj. o. sbst.; ss. adj. med adv. ; ss. sbst. r. l. m., best. -en, äv. -n, pl. -er.

[jfr t. o. eng. palatal, fr. palatal, adj., palatale, sbst.; bildat till lat. palatum, palatus, gom. – Jfr PALATIN, adj., PALATINAL, PALATOGRAM]

språkv. I. adj.; oin språkljud l. artikulation l. artikulationsläge o. d.: som frambringas l. åstadkommes gm att tungryggen (ngn gg, allmännare, tungan) höjes mot l. närmas till l. vidrör gommen (särsk. o. numera vanl. hårda gommen); jfr DORSAL I 2, GUTTURAL I, KAKUMINAL I. VetAH 1855–56, s. 59. Af .. r-ljuden är det palatala i en stor del af götarike allmänt. LÄFFLER Kons. 21 (1872). Palatala vokaler. BRATE SvSpr. 6 (1898). DANELL SvLjudl. 22 (1911; om artikulationsläge). Stigande diftonger med ett palatalt ljud som första komponent. SVENSSON DiftongPalFörsl. 64 (1944). jfr DENTI-, MEDIO-, POST-, PRE-PALATAL. II. sbst.: palatalt språkljud; vanl. om palatal konsonant. ANDERSSON (1857). BLOMBERG ÅngermBidr. 37 (1877). Bonnier KL (1926; om konsonant l. vokal bildad gm artikulation med tungan mot hårda gommen). HEDSTRÖM SydsmålFolkm. 119 (1932; om palatal konsonant). jfr DENTI-, MEDIO-, POST-, PRE-PALATAL.

Ssgr (till I o.II; språkv.):

– PALATAL-INSKOTT -⁰². jfr inskott 1 b. SkrHVSamfU VII. 3: 50 (1901). -

– PALATAL-LAG, r. l. f. l. m.

[jfr t. palatalgesetz]

särsk. i sg. best., om den för de indoiranska språken (urariskan) gällande ljudlagen, att velara konsonanter palataliseras framför urindoeuropeisk palatal vokal (o. av r uppkommet urariskt i). NordT 1928, s. 188.

– PALATAL-LJUD

[jfr t. palatallaut]

palatalt ljud. RICHERT Ljudlag. 207 (1866).

– PALATAL-OMLJUD ~⁰².

[jfr t. palatalumaut]

omljud som inträder framför (vissa) palataler; särsk.: omljud värkat av efter vokalen följande palataliserat k, g () l. ηg (äv. kallat kombinerat palatalomljud). Palatalomljudet i fornvästnordiskan, i fornengelskan. KOCK SvLjudh. 1: 437 (1906).

Avledn.:

– PALATALISERA , v., -ing; jfr palatalisation (se avledn.).

[jfr t. palotalisieren, eng. palatalize, fr. palataliser]

språkv. till I o. II; med avs. på språkljud (i sht konsonant) l. artikulation av språkljud: uttala med palatalt artikulationsläge l. ge palatal karaktär åt l. förändra till l. i riktning mot en palatal (ofta gm en vid sidan av huvudartikulationen skeende palatal biartikulation); muljera; äv. med inbegrepp av bildande av palatal affrikata; nästan bl. i pass. samt i p. pf. l. p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. o. ss. vbalsbst. -ing. Mouillerade konsonanter kallas äfven palataliserade. NF 11: 414 (1887). Dessa båda processer (mouillering och affrikation) betecknas ofta som palatalisering. Därs. 12: 588 (1888). Kort n, vilket undgick att palataliseras. AntT XX. 7: 72 (1919). FestskrSahlgren 447 (1944; i p. pr.).

Avledn.

– palatalisation , r. l. f.

[jfr eng. palatalization, fr. palatalisation]

(mindre br.) språkv. palatalisering. NordT 1928, s. 188.

– PALATALITET ¹⁰¹⁰⁴, r. (l. f.).

[jfr t. palatalität, eng. palatality]

språkv. till I; hos (artikulation av) språkljud (i sht konsonant): egenskapen att vara palataliserad. Detta ur palataliteten hos g utvecklade i. AntT X. 1: 141 (1887). FestskrSahlgren 453 (1944).