PALATIN pal¹ati⁴n, sbst.¹, m.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid förekommer stundom äv. formen palatinus med latinsk böjning.
DRYSELIUS Måne 224 (
1694: Palatino,
dat. sg.).
Därs. 225 (:
Palatinus).
( pala- (palia-) 1657 (: Palatinaterne) osv. pale- 1703 (: Paletinatet)) [jfr t. o. fr.
palatin, eng.
palatine; av senlat.
palatinus, kejserlig hovtjänare m. m. (i mlat. äv.: storman vid konungs l. kejsares hov), substantivering av lat.
palatinus, adj., som har avseende på
PALATIUM (jfr
PALATS), äv.: kejserlig (det romerska kejsarpalatset låg på Palatium). Jfr
PALADIN,
PALATIN, sbst.²,
PFALZ- GREVE]
[PALATIN.sbst1 1]
1) (om senantika förh.) tjänare l. ämbetsman vid det romerska kejsarhovet; äv. om soldat tillhörande de elittrupper som voro förlagda ss. besättningar i städer o. huvudorter inom det romerska kejsarväldet; i sht i pl. Prokonsulns (i Achaju) reservtrupp, två centurior palatiner. RYDBERG Ath. 400 (
1859).
SvUppslB (
1934).
FRANZÉN Gibbon RomFall 1: 310 (
1946;
om soldater).
[PALATIN.sbst1 2]
2) (
om ä. förh.)
om var särskild av de ädlingar l. stormän som utgjorde en (medeltida) härskares närmaste omgivning; äv. ss. titel för vissa högre ämbetsmän (jfr 1) l. furstliga personer; särsk.: pfalzgreve. DALIN FrSvLex. 2: 218 (
1843).
3NF (
1931).
[PALATIN.sbst1 2.slutet]
särsk.
a) titel för den förnämste av magnaterna i Ungern (ungefär motsvarande: vicekonung).
DRYSELIUS Måne 224 (
1694).
2NF 33: 693 (
1922;
om medeltida förh.). I Ungern var palatin till
1848 den högste hovtjänstemannen.
3NF (
1931).
[PALATIN.sbst1 2.b]
b) titel för (provins)ståthållare (landshövding) i Polen, vojevod. Palatinen aff Posen. KKD 9: 72 (
1703).
KyrkohÅ 1922,
s. 47 (
om ä. förh.).
c) (
föga br.)
om furste ("vojevod") av Moldau l. Valakiet. RARP 6: 310 (
1658).
[PALATIN.sbst1 2.d]
d) [efter motsv. anv. i eng.]
(
föga br.)
i utvidgad anv., om var särskild av de personer som gm förläning innehade ngn av de engelska kolonierna i Nordamerika. SvMerc. V. 1: 327 (
1759).
Ssg (till
1): –
PALATIN-RUSTNING.
(tillf., om senantika förh.) palatins krigsrustning (se d. o. 2 b). RYDBERG Ath. 388 (
1859).
Avledn.:
–
PALATINAT ¹⁰⁰⁴ l. ⁰¹-, n. (CARL XII Bref 229 (1702) osv.) ((†) m. RARP 6: 310 (
1658)).
[jfr t. o. fr. palatinat, eng. palatinate, ävensom nylat. palatinatus]
(
om ä. förh.)
till 2: egenskapen l. värdigheten att vara palatin; äv.: område som lyder under en palatin; särsk.: pfalzgrevskap. HOLMBERG 2: 288 (
1795).
SvUppslB (
1934).
särsk. till
2 b: under en vojevod lydande provins i Polen, vojevodskap; stundom med särskild tanke på styresmånnen l. invånarna i en dylik provins; stundom äv. om provins i (syd)västra Ryssland.
RARP 6: 139 (
1657).
Saxsen samlar folk i Crakou: drager Palatinaterna til sig. HERMELIN BrBarck 9 (
1702).
Kiow med tillhörande länder och palatinater. HC12H 3: 29 (
1824).
WALDE Krigsb. 2: 1 (
1920;
om ä. förh.).