PANNA pan³a², sbst.¹, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er BtFinlH 3: 240 (1549: flote ppanner), HSH 35: 412 (1673)). ( pan- 1559–1774. pann- 1525 osv.) 1) (mindre) kökskärl av oftast tämligen tunn metallplåt (stundom äv. annat material) som numera vanl. har cirkelrunt bottenplan o. handtag l. "skaft" (ofta äv. lock, i sht ifråga om kokkärl) samt är avsett för kokning l. stekning o. d.; särsk. (numera i sht i vissa trakter) inskränktare, om jämförelsevis låga dylika kärl (särsk. stekpannor); i sht i pl. stundom allmännare, om olika för stekning l. kokning o. d. avsedda kökskärl (jfr GRYTA. KASTRULL, KITTEL, sbst., KOK-KÄRL); stundom (i sht i ssgr) om liknande kärl avsedda för annan anv. än matlagning (jfr 2, 3). OPETRI Tb. 62 (1525). Stekia j panno. VarRerV 25 (1538). Konungen .. bödh, at man medh hast pannor och ketzlar offuer eelden settia skulle. 2Mack. 7: 3 (Bib. 1541). Runde pannor .. vthan skaft. HovförtärSthm 1592 C s. 6. 1 panna med 3 Jern fötter. Därs. 1687 A, s. 2095. AHB 97: 48 (1879; för smältning av lim). StKokb. 382 (1940). jfr BAKELSE-, BRAS-, BRÅD-, DRYP-, FLOTT-, JÄRN-, KAFFE-, KLENÄTS-, KOPPAR-, LAX-, LER-, LÅNG-, MUNK-, MÄSSINGS-, PANNKAKS-, PASTEJ-, PLÄTT-, PUDDING-, SKAFT-, STEK-, TE-, TENN-, TÅRT-PANNA m. fl., ävensom ASK-, ELD-, FÖRTENNE-, GLÖD-, iNNER-, INSTRUMENT-, LIM-, LYS-PANNA m. fl. särsk. a) med inbegrepp av l. med huvudsaklig tanke på innehållet i pannan; äv. övergående till måttsbeteckning: så mycket av ngt som ryms i en panna. Pannan kokar (över). En panna (med) varmt vatten. BJÖRKEGREN 2115 (1786). Göra eld och koka en panna kaffe. HEDENVIND-ERIKSSON Hjul. 259 (1928). b) (numera mindre br.) kok. maträtt, huvudsakligen bestående av olika rotsaker i skivor, kokade o. serverade i en form, "gryta ". EKBERG Hvad äta? 279 (1899). LAURIN 4Minn. 1932 (1932). c) (enst., †) i det bildl. uttr. det har varit i potta förr än det kommit i panna, det har varit i säck förr än det kom i påse; jfr d. WINGÅRD Minn. 3: 170 (1846). d) (†) i uttr. vara pott och panna till ngt, Se POTT.

[PANNA.sbst1 2]

2) större metallkärl av varierande form, avsett i sht för upphettning l. kokning o. d. företrädesvis av vätskor; i sht om dylikt kärl använt vid olika tekniska processer; ofta om hela komplexet av (vätske)behållare o. eldstad med tillbehör; äv. bärgv. om kärl för vaskning av malm. HFinLappm. 4: 365 (1581; vid salttillvärkning). HSH 6: 132 (1658; vid aluntillvärkning). HH XVIII. 4: 85 (1720; vid brännvinsbränning). BILDMARK Entrepr. 223 (1921; vid centraluppvärmning av hus). SFS 1932, s. 851 (i tvättstuga). HOLMKVIST BergslGruvspr. (1941; för malmvaskning). jfr ALUN-, ANRIKNINGS-, AVDUNSTNINGS-, AVSÄTTS-, BAS-, BRYGG-, BRÄNNVINS-, BYK-, DESTILLATIONS-, KONCENTRATIONS-, MUR-, RÖR-, SALPETER-, SALT-, VÄRME-PANNA m. fl. – särsk. a) om kärl vari vatten kokas till ånga för drift av maskiner o. d., ångpanna. BROLING Ångb. 7 (1816). SFS 1905, nr 40, s. 7 (på lokomotiv). VFl. 1987, s. 78 (på fartyg). jfr BABORDS-, CYLINDER-, DONKEY-, ELDRÖRS-, FARTYGS-, HUVUD-, HÖGTRYCKS-, IM-, KOFFERT-, LANCASHIRE-, LOKOMOTIV-, LÅG-, TRYCKS-, ÅNG-PANNA m. fl. b) (om ä. förh.) bärgv. på en "lavbalk" (dvs. en balk av timmer vid mynningen av en gruva) fastskruvat konkavt metallstycke som underlättade den lastade bärgtunnans glidning utefter lavbalken ned på trallan. NotisArbKultS 3: 2 (1925; om förh. på 1860-talet). 3) om vissa (urholkade l. tillböjda) föremål som mer l. mindre likna en panna (i bet. 1); särsk. a) vapenl. på eldvapen av ä. konstruktion: fängpanna. DELACHAPELLE ExBook 76 (1669). (Carlsson) skakade på pannan, satte på ny knallhatt och fyrade af. STRINDBERG Hems. 90 (1887). ALM Eldhandv. 1: 218 (1933; om ä. förh.). jfr FÄNG-, KRUT-PANNA. b) (starkt vard.) (liter)butelj med spirituosa (i sht brännvin), "liter ". Fem pannor sprit. SocDem. 1928, nr 168, s. 12. FOGELSTRÖM Vakna 78 (1949). jfr GbgMP 1950, nr 67, s. 6 (: halvpanna). c) anat. (elliptiskt för:) ledpanna, höftpanna. JOHANSSON HomIl. 5: 306 (1846). LbKir. 3: 622 (1922). jfr (†) : Höftens panna. WALLENBERG HomIl. 5: 306 (1814). jfr BÄCKEN-, HÖFT-, LED-, LEDGÄNGS- PANNA.

[PANNA.sbst1 3.d]

d) tekn. (cylindriskt l. urgröpt) stycke av metall l. dyl. i l. mot vilket en maskindel l. dyl. rör sig (l. på vilket den vilar); lagerskål, lager. Pannor som liggie vnder tamperne vpå watb(e)n hiulett. ArkliR 1535. avd. 1. RINMAN (1789; på hästvinda m. m.). UB 2: 453 (1873; på kompassnål). TT 1898, M. s. 63 (på ångmaskin). jfr DUBB-, LAGER-, METALL-, MÄSSINGS-PANNA. särsk. α) på en balansvåg: underlag (av hårt stål l. agat o. d.) för den ägg på vilken vågbalken svänger; parti av en vågskåls upphängningsanordning som vilar på den uppåtriktade äggen vid vågbalkens ända. En Våg balck lagat med Nÿa tappar och pannor. HovförtärSthm 1731, s. 1672. DN(A) 1928, nr 71, s. 2. β) (†) på teleskop: var o. en av lagerskålarna för tubens axlar. VetAH 1743, s. 191. CRONSTRAND ÅrsbVetA 1830, s. 29. γ) (†) lager i en degel på ett tryckeri. RUDBECKIUS MemPubl. 23 a (1635). Täubel Boktr. 2: 33 (1823). e) stycke (vanl. kupigt) taktegel; stundom äv. om (kupigt) kakel. Taaktegell 38000 pannor. BtÅboH I. 1: 113 (1630). KIELLBERG KonstnHandtv. KakelKruk. 4 (1753; i kakelugn). ÅKERLUND Baroja DonJ 30 (1925). jfr KAKEL-, KAKELUGNS-, RYGG-, TAK-, TEGEL- PANNA. f) (†) tekn. Pannor kallas .. de järnplåtar, som vid gar-krats- och andra ugnar läggas uppe i skorstenen, för at uphämta det som, i form af rök och fina korn ifrån den smälta metallen upstiger. RINMAN (1789). Anm. I följ. språkprov har anträffats ordet panien i bet.: fängpanna (l. möjl. lock till fängpanna) Är .. wår willie, .. att panien motte så giord warde .., att hon sielff igen ginge, öffwer sijnttepulweredtt, szåsom vpå the andre almenneligh sijnntteröör. G1R 17: 70 (1545).

(†): (†):