AUTENTISK a[comb_0361]utän⁴tisk, äfv. a[comb_0361]o-, stundom (utan diftongisering) a¹ω- l. a¹u- l. a¹ω- l. a¹u-, äfv. AVTENTISK av- (autä'nntisk ALMQVIST), adj.; adv.
-T.
[jfr t.
authentisch, eng.
authentic(al), fr.
authentique, af lat.
authenticus, (i sht i jfuidiskt språkbr.) egenhändig, "autentisk", af gr. αὐϑεντικός, som stöder sig på tillförlitlig auktoritet. l. bevisliga grunder, tillförlitlig, till αὐϑέντης, oinskränkt herre, upphofsman, af stammen till αὐτός, själf (se
AUTO-) o. en stam
ἑντ- af oviss härledning; jfr
AUTENTI]
[AUTENTISK 1]
1) som verkligen härrör från den person, tid osv. som uppgifves; som verkligen är af den beskaffenhet som uppgifves; äkta, genuin; ursprunglig, orginal-; fullt säker, tillförlitlig; jfr
AUTENTIK 1. Man bör ej med hvarandra förvexla autenticitet och trovärdighet: ett vittnesmål kan vara autentiskt och likväl icke trovärdigt. TUDERUS Kiesewetter 169 (
1806).
LINDFORS (
1815).
(De fyra evangelierna) kunna anses vara authentiska och hafva utgått ifrån Apostlarne och med händelserna liktidiga vittnen. AAGARDG Teol. skr. 2:79 (
1856).
Ett autentiskt faststäldt fall af mul-och klöfsjuka hos en ko. LAHT 1882.
s. 149.
Om vår s.k. danska fråga äro en stor del af de autentiska handlingarna genom officiellt tryck framlagda. DE GEER Minnen 1:247 (
1892). Endast tvenne bilder af Shakspere kunna göra anspråk på att anses autentiska, medan däremot flertalet utgöres af bedrägliga fabrikat. WIRSÉN i
PT 1897,
nr 258, s. 3.
[AUTENTISK 2]
2) ( i sht jur.) som utgått från vederbörlig person l. behörig myndighet; som eger tillbörlig auktoritet; oantastlig, gill; jfr AUTENTIK 2. Authentisk lagförklaring är den, som lagstiftaren sjelf gifvit. Conv.-lex. (1831). Icke får man .. tillägga detta K(ungliga) Bref (af 10 Nov. 1772) någon kraft, såsom authentisk förklaring (af bestämmelserna i Förordn. 23 Juli 1755). SCHLYTER Jur. afh. 1:168 (1836).
K.H.
BLOMBERG i
NF 9:550 (
1885).
[AUTENTISK 3]
3) mus. ursprunglig; motsatt PLAGAL(ISK). [AUTENTISK 3.a]
a) [jfr mlat. modus athenticus; benämningen antages härröra från påfven GREGORIUS ((†) 604), som lär hafva infört densamma för de ä. i kyrkomusiken använda tonarterna samtidigt med upptagandet af bitonarter]
(nästan bl. i historisk framställning) i fråga om den ä. kyrkomusiken; i sht i förb. autentisk tonart l. skala, i hvilken grundtonen utgör skalans lägsta ton, samt autentisk melodi, som rör sig i en sådan tonart. MECKLIN För beg. i tonk. 51 (1802). A. LINDGREN i
NF (1876). De autentiska tonarterna .. äro .. talrikt representerade i våra koralböcker. WEGELIUS Musikl. 2:4 (
1889). Äldsta kristna tiden: Då funnos två slag af tonarter, de autentiska och de plagala. De förra utgjorde fyra af de grekiska skalorna, hvilka biskop Ambrosius i Milano utvalde för kyrkosångens behof. Melodin skulle .. sluta med grundtonen.
SDS 1902,
nr 347, s. 4.
[AUTENTISK 3.b]
b) [ur föreg. utvecklad anv.]
om kadens: som består af treklangen på grundtonen föregången af ett dominantackord (l. af sextackordet på sjätte steget); jfr HELSLUT FRÖBERG Harm.-lära 1:345 (
1878).
WEGELIUS Musikl. 1:88 (
1888).