ASSONANS as¹onaŋ⁴s, äfv. as¹å- l. as¹ω(assonánngs DALIN), r. (m. DALIN (1850), KINDBLAD (1867); f. LUNDELL); best. -en; pl. -er.

[efter t. assonanz; jfr eng. assonance, af fr. assonance, sannol. af sp. asonancia, till lat. assonare (se ASSONERA); jfr DISSONANS o. KONSONANS]

metr. eg.: "samklang"; om vissa slag af (ofullständigt) rim.

[ASSONANS 1]

1) (i sht i fråga om romansk verskonst) rim som uppstår gm att (betonade) stafvelser hafva samma vokal (men ej samma slutkonsonant); vokalrim. Assonanz eller vokalernas samljud i slutstafvelserna. Denna är antingen .. manlig, då endast ordets hufvudvokal assonerar, t. ex. .. dårar, dåligt; eller qvinlig, då två vokaler äro gemensamma, t. ex. dårar, sågat. V. F. PALMBLAD i Phosph. 1811, s. 551. Originalets assonanser, så väl i versernas slut som inne i desamma. LYSANDER Skr. 358 (1877). Full identitet i radslutsvokalernas uttal (ren assonans). WULFF Dante 63 (1897).

[ASSONANS 2]

2) (i sht i fråga om fornnordisk verskonst) rim som uppstår gm att (betonade) stafvelser innehålla samma konsonantljud föregångna af samma vokalljud (se HEL-ASSONANS) l. af olika vokalljud (se HALF-ASSONANS); midrim, inrim. Rask Anvisn. t. isl. 255 (1818). ENBERG Sv. spr. VIII (1836). BRATE Metr. 32 (1884, 1898)

[ASSONANS 3]

3) i allm.: ofullständigt slut- l. inrim. Ofta betjänar sig balladen af assonansen, antingen den vokaliska (t. ex. strand och barn) eller den konsonantiska (t. ex. fem och kom). SCHÜCK (o. WARBURG) Litt.-hist. 1: 144 (1896).

Ssgr

– ASSONANS-DIKT ¹⁰³~². särsk. till 1. V. F. PALMBLAD i Phosph. 1811, s. 560.

– ASSONANS-LAG ~², r. Drottqvädets assonanslagar. F. LÄFFLER i NF 1: 1231 (1876).

– ASSONANS-RIK ~². rik på assonanser. LEVERTIN G. III 262 (1894).

– ASSONANS-VERS ~². särsk. till 1. Assonansvärser, d. v. s. värser utan konsonantisk, men med vokalisk ljudlikhet i motsvariga radslut äl(ler) värspunkter. WULFF Om övers. 7 (1897).