PARNING pa³rni², förr äv.
PARING,
r. l. f.; best.
-en; pl.
-ar.
( -ing 1788–1898. -ning 1749 osv.) vbalsbst. till
PARA: parande; särsk.
[PARNING 1]
1) till PARA 1; utom tillf. (se dock slutet) numera bl. i ssgr. LIND (
1749;
under gesellung).
Sortering, paring och paketering (av läderstyckena). HIRSCH LbGarfv. 264 (
1898).
särsk. (
fullt br.)
spelt. till PARA 1 e. Den, som, genom parning eller sammanräkning, gör sista sticket, tager de på bordet öfverblifna korten (i kasino). LINDSKOG Spelb. 208 (
1847).
[PARNING 2]
2) till PARA 2. a) handlingen att para sig, kopulation. BIBERG Linné Oec. 51 (
1750).
(Trollslände-) Hanarnes stjerttång tjenar at vid parningen fasttaga Honan om halsen. RETZEIUS Djurr. 92 (
1772).
ESSEN-MÖLLER KvinnlUnderl. 168 (
1932).
[PARNING 2.slutet]
särsk. i utvidgad anv. α') om sammansmältningen av tvenne rörliga könsceller (en "honlig" o. en "hanlig" cell) vid vissa kryptogamers befruktning.
FRIES SystBot. 231 (
1897).
β) till PARA 2 slutet: befruktning (hos växt); i ssgn parningstid 2. b) handlingen att låta husdjur para sig. QLm. 5: 24 (
1835).
Vill man vara rigtigt försigtig med en ko vid parningen, så skall, för att den skall lyckas kons hufvud vändas mot vester. WIGSTRÖM Folkd. 2: 133 (
1881).
Ssgr (i allm. till
2 a; i sht
zool. Anm. I allm. avse ssgrna, liksom det enkla ordet, förhållanden hos djur; jfr med likartad bet., men ofta med annan anv., motsv. ssgr mod kön, sbst., o. ordet brunst med
ssgr):
–
PARNINGS-BEGÄR.
sexuellt begär, brunst. KrigVAT 1846.
s. 154.
–
PARNINGS-DANS.
[jfr dan. o. nor. parringsdans]
dansliknande parningslek.
NORLIND SvFolkl. 5. (
1911).
–
PARNINGS-DRÄKT [jfr d. parringsdragt, nor. parringsdrakt]
== -skrud. VäglednRiksmusUtlFågelsaml. 59 (
1923).
[PARNINGS-FLYKT.ssg 1]
1) om flygning som vissa fåglar (enbart hannen l. både hannen o. honan) utföra ss. förspel till parningen. FoFl. 1923,
s. 198.
[PARNINGS-FLYKT.ssg 2]
2) (
mera tillf.)
i fråga om insekter: svärmning. 2NF 19: 105 (
1913).
SJÖSTEDT Husdj. 2: 184 (
1862).
–
PARNINGS-KAMMARE [jfr d. parringskammer]
om särskilt rum o. d. avsett för parning; särsk.
rum för tamfågels häckning.
HAHR HbJäg. 513 (
1866).
[PARNINGS-KAMMARE.ssg 2.b]
b) av hannen åstadkommen hålighet där barkborrarnas parning äger rum. 2NF 2: 930 (
1904).
–
PARNINGS-LEK [jfr d. parringsleg, nor. parringslek]
om lekliknande handlingar som utföras (särsk. av vissa fågelarter) ss. förspel till parningen. ROSEN Kap 128 (
1912).
–
PARNINGS-LÄTE.
läte l. ljud l. sång o. d. varmed ett djur (särsk. hannen) söker locka ett annat till parning. (Gökens) "kuku" är ett parningsläte. KOLTHOFF DjurL 295 (
1899).
Björnens parningsläte. EKMAN NorrlJakt 71 (
1910).
–
PARNINGS-ORGAN [jfr dan. o. nor. parringsorgan]
om de kroppsorgan (särsk. hos hannen) varmed parningen utföres, yttre könsorgan. THORELL Zool. 2: 352 (
1865).
–
PARNINGS-REDSKAP.
[jfr d.parringsredskab]
(
†)
== -organ. VetAH 1792,
s. 7.
–
PARNINGS-SKRUD om den färgrika fjäderdräkt som vissa fågelarter (särsk. hannarna) äro utrustade med under parningstiden, praktdräkt, vårdräkt. (BERGLUND o.) ANDREEN Körtl. 241 (
1937).
–
PARNINGS-STRID r. strid mellan rivaliserande hannar om en hona under parningstiden. SAOL (
1923).
ROSENIUS SvFågl. 4: 292 (
1935).
–
PARNINGS-SÄTT VetAH 1752,
s. 134.
–
PARNINGS-TID.
[PARNINGS-TID.ssg 1]
1) till 2 a: periodiskt återkommande tid varunder parningen äger rum hos en djurart; äv. om brunsttid för ett enskilt djur. Cook 2Resa 337 (
1783).
FLORMAN Hushållsdj. 45 (
1834).
ROSENIUS SvFågl. 1: 26 (
1913).
[PARNINGS-TID.ssg 2]
2) (
†)
till 2 a β, om den tid då befruktningen av en växt äger rum. BIBERG Linné Oec. 31 (
1750).
–
PARNINGS-VAL n. [jfr dan. o. nor. parringsvalg]
[PARNINGS-VAL.ssg 1]
1) till 2 a: val av individ att para sig med. FRÖDING Guit. 122 (
1891).
[PARNINGS-VAL.ssg 2]
2) (
i fackspr.)
till 2 b: val av djur med vilket man parar ett annat djur. SJÖSTEDT Husdj. 2: 174 (
1862).