PASTORALIER pas¹tωra⁴lier 1. -to- l.-tå-, l. ¹⁰³⁰², sbst. pl., stundom PASTORALIA -a⁴lia, sbst. pl. ( -ia 1688–1726. -ier 1630, 1688 osv.)

[jfr t. pastoralien, kyrkoherdes ämhetsbestyr; av kyrkolat. pastoralia, sbst. pl., till pastoralis (se PASTORAL, adj.)]

(om ä. förh.) inkomster (i pänningar l. in natura) som utgjorde avlöning åt en församlings kyrkoherde o. prästerskap; äv. konkretare, om influtet belopp resp. mottagna naturaprodukter. "Hr Jöns fick ensam sitta vid pastoralierna". HAGSTRÖM Herdam. 3: 70 (cit. fr. c. 1630). BtÅboH I. 5: 60 (1688). I lika måtto må Presterskapet uti Wästerbottn bygga sig Fartyg och med dem öfverföra sine Pastoralier til Inrikes Orter. PH 6: 4312 (1756). Det nu öfliga sättet för pastoraliers uppbörd. PT 1897, nr 293, s. 3.

Ssgr (om ä. förh.):

– PASTORALIE-FOND. fond som bildats av besparade pastoralier. BtRiksdP 1895, 8Hufvudtit. s. 10.

– PASTORALIE-KONVENTION == konvention 2 b. SvEcclT 1844, s. 51.