PERFEKTUM pæ³r~fäk²tum l. pä³r~ l. pær³~ l. pär³~, l. ⁴~¹⁰ l. ³⁰² l. ⁴⁰⁰ (perfe'ktum NF, 2NF), n.; best. -fektet, äv. i best. anv. utan slutart.; pl. -fekter (möjl. äv. att hänföra till sg. perfekt; SUNDÉN (1888) osv.), äv. -fekta (WoJ (1891) osv.); l. PERFEKT pæ³r~fäk²t osv. (perfe'ct WESTE, pärrfä'ckt DALIN), n.; best. -et; pl. == (WoJ (1891) osv.) l.-er (WESTE (1807) osv.). Anm. I å. tid användes ordet med fullständig lat. böjning. SAHLSTEDT FörsSvGr. 36 (1747: uti .. perfecto). Verba, som .. lycktas i perfecto på it. Därs. 54. DAHL GrGr. 234 (1809: Perfecti, gen. sg.). ( perfekt (-ct) 1805 osv. perfektum (-ct-) 1756 osv.) [jfr t.
perfekt(um), eng.
perfect, fr.
parfait; av lat.
(tempus) perfectum, eg.: fullbordad (tid), n. sg. av
perfectus (se
PERFEKT, adj.)]
tempus(form) som i de ieur. språken urspr. betecknade en handling ss. fullbordad, men som sedermera äv. kommit att användas i andra funktioner (t. ex. för att beteckna förfluten tid); i vissa språk (t. ex. svenska) om ett med hjälpverben 'hava' l. 'vara' (l. deras motsvarigheter i andra språk) bildat sammansatt tempus, som i regel betecknar en handling vilken tillhör det förflutna, men anknyter till det närvarande; förr äv. om supinum; särsk. i uttr.
perfekt(um) particip, se
PARTICIP.
LJUNGBERG SvSpr. 115 (
1756;
om supinum). BOIVIE SvSpr. 56 (
1820).
Perfektum, som utmärker fullbordad handling i när varande tid, d. v. s. att något nu har skett. SUNDÉN SvSprFolkskSem. 64 (
1870).
HULTHÉN JämfNunordSyntax 1: 131 (
1944).
LÖFSTEDT GrGr. 63 (
1868).
–
PERFEKT-STAM i perfektum föreliggande stam (som stundom äv. ligger till grund för bildningen av vissa andra tempus). LÖFSTEDT Gr Gr. 62 (
1868).