PIANO pia¹nω, äv. -no, stundom äv. ⁰³², sbst.¹, n.; best. -ot; pl. -on (LINDER Regl. 44 (1882) osv.) ((†) == (GHT 1883, nr 68 a, s. 2, LINDER Regl. 105 (1886)); -os JournLTh. 1811, s. 11, UNT 1918, nr 6793, s. 8). Anm. Ordet är tidigast anträffat i det numera obr. uttr. forte och piano. VetAH 1741, s. 218.

[jfr t., eng., fr. o. it. piano; förkortning av FORTEPIANO l. PIANOFORTE. Jfr PIANINO, PIANIST, PIANOLA]

med klaviatur försett stränginstru- ment (pianino, flygel, taffel) där strängarna anslås med hammare o. där tonstyrkan kan regleras (med pedaler); ofta i inskränktare anv., om pianino; jfr del HAMMAR-KLAVER, dels (med avs. på föregångare till pianot) KLAVECIN, KLAVICYMBAL, KLAVIKORD, SPINETT. Hon har nyss lärt sig spela piano. Han spelar just på pianot. Klinka, dunka, hamra på piano dagarna i ända (vard.). En sonat för violin och piano. Pianot är ostämt. Man märkte att det satt en mästare vid pianot. Han fantiserade länge vid (l. på) pianot. GEIJER Brev 86 (1810). Pianot, i synnerhet om det var en taffel, hade (på 1870-talet) merendels sin plats i matsalen. LINDER Tid. 31 (1924). Beg(agnat) piano el. flygel köpes kontant. LD 1948, nr 47, s. 7 (i annons). jfr ALIKVOT-, FLYGEL-, KABINETTS-, KAMMAR-, MEZZO-, TAFFEL-, VEV-PIANO m. fl., ävensom MINIPIANO. – särsk.

[jfr uttr. det spelar ingen teater]

(vard., mera tillf.) i uttr. det spelar inget (icke ngt) piano, det spelar ingen roll, det har ingen betydelse. GHT 1943, nr 156, s. 7.

Ssgr:

– PIANO-ACKOMPANJATRIS .

– PIANO-ACKOMPANJATÖR.

– PIANO-ACKOMPANJEMANG. mus.

LUNDELL (1893).

– PIANO-AFTON. aftonkonsert med uteslutande l. övervägande pianomusik.

AB 1907, nr 93, s. 1.

– PIANO-ARBETARE ~⁰²⁰⁰ i pianofabrik. MotionTräarbKongr. 1897, s. 23.

– PIANO-BYGGARE jfr orgel-byggare.

UB 2: 505 (1873).

– PIANO-BÄNK jfr orgel-bänk.

SD 1892, nr 332, s. 8.

– PIANO-DOCKA, r. l. f. (i sht förr) liten docka (av trä l. kork l. dyl.) som uppbäres av borst o. är avsedd att placeras ovanpå ett piano, där den förflyttar sig med dansliknande rörelser, då ngn spelar på pianot. NORMAN GossLek. 249 (1878).

– PIANO-DUK. (numera bl. tillf.) (prydnads)duk avsedd för (l. anbragt på) ett piano.

BoupptVäxjö 1871. STRINDBERG Dödsd. 141 (1901).

– PIANO-ELEV person som får undervisning i pianospelning. Hennes Pianosk. 1: Föret. 2 (1870).

– PIANO-FABRIK

THOMÉE IllSv. 289 (1866).

– PIANO-FABRIKANT

BERNDTSON (1880).

– PIANO-FABRIKATION.

IndTNorden 1873, nr 17, s. 131.

– PIANO-FABRIKÖR. KatalMusA 1854, s. 5.

– PIANO-FANTASI mus. jfr fantasi 5.

BAUCK 1Musikl. 2: 124 (1871).

– PIANO-FORTE, se d. o.

– PIANO-FOT jfr fot 4 b.

KatalNK 1916–17, s. 2.

– PIANO-HAMMARE jfr hammare sbst.², 1 e.

BJÖRLING Klangf. 41 (1880).

– PIANO-HARMONIUM (mindre br.) Piano-harmonium, en kombination av pianino och orgel, som genom ett enkelt handgrepp kan inställas för piano- eller orgelspelning. VaruhbTulltaxa 1: 548 (1931).

– PIANO-HARPA r. l. f.

[strängarna o. hamrarna påminna något om motsv. delar av en harpa resp. ett piano]

(om ä. förh.) ett slags mekaniskt musikinstrument med en handdriven vals försedd med metallstift som slogo på horisontella hammare, vilka i sin tur påvärkade strängar i det lådliknande instrumentets botten.

AB 1890, nr 1, s. l. Dædalus 1943, s. 21.

Ssg:

– pianoharp-fabrik. (om ä. förh.)

SD 1915, nr 345 A, s. 20.

– PIANO-KLAFF. uppfällbart lock över klaviaturen på ett piano.

– PIANO-KLAVIATUR

ÖMAN Ungd. 211 (1889).

– PIANO-KLINK. (vard.) jfr klink sbst.⁴, BLANCHE Bild. 3: 146 (1864).

– PIANO-KLINKANDE n. (vard.) == -klink.

– PIANO-KLINKANDE, p. adj. (vard.)

GELLERSTEDT Gläntor 90 (1909).

– PIANO-KOMPOSITION mus. musikstycke för piano. Glad Pianist. 1883, s. 4.

– PIANO-KONSERT mus.

[PIANO-KONSERT.ssg 1]

1) (större) komposition för piano o. orkester; jfr konsert 3. BAUCK 1MusH 166 (1862). Mozarts pianokonsert i G-dur. TRENTER LysLandn. 296 (1946).

[PIANO-KONSERT.ssg 2]

2) konsert (se d. o. 4) varvid uteslutande l. huvudsakligen pianomusik förekommer. FinBiogrHb. 581 (1897).

– PIANO-KVARTETT mus. kvartett för piano o. tre andra instrument (vanl. stråkinstrument). PT 1906, nr 54, s. 3.

– PIANO-KVINTETT. mus. kvintett för piano o. fyra andra instrument (vanl. stråkinstrument). PT 1895, nr 99, s. 3.

– PIANO-LAMPA lampa avsedd att belysa noterna vid pianospelning. KatalNK 1903–04, s. 96.

– PIANO-LEDSAGNING ~⁰²⁰. (föga br.) mus. == -ackompan- jemang. VL 1901, nr 74, s. 3.

– PIANO-LEKTION Ge, ta pianolektioner. AB 1865, nr 258, s. 1.

– PIANO-LITTERATUR. mus. sammanfattningen av alla pianokompositioner (i ett visst land l. från en viss tid o. d.). BAUCK 1Musikl. 2: 122 (1871).

– PIANO-LOCK n. horisontellt lock överst på ett piano; äv. om pianoklaff. STRINDBERG Giftas 1: 81 (1884; om pianoklaff). HALLSTEN o. LILIUS (1896).

– PIANO-LÄRARE lärare i pianospelning. Hennes Pianosk. 1: Föret. 2 (1870).

– PIANO-LÄRARINNA. jfr -lärare. AdrKalSthm 1871, Adr. s. 78.

– PIANO-LÖPARE, r. l. m. löpare (se d. o. 18) för piano; jfr -duk.

– PIANO-MAGASIN företag som försäljer (samt reparerar o. stämmer) pianon (o. andra musikinstrument); särsk. i firmanamn. AdrKalMalmö 1879, Ann. s. 11. Lundholms pianomagasin. SvD(A) 1932, nr 10, s. 9.

– PIANO-MAKARE (i sht om ä. förh.) jfr -fabrikör. GbgAB 1907, nr 69, s. 11.

– PIANO-MUSIK. HÖIJER (1864).

– PIANO-NUMMER jfr nummer 7 b. LUNDELL (1893).

– PIANO-PALL jfr -stol. BoupptVäxjö 1876.

– PIANO-PEDAL sbst.¹ (sbst.² se piano, adv. o. sbst.² ssgr) om vardera av ett pianos pedaler. GladPianist. 1883, s. 4.

– PIANO-SAK. (ngt vard.) == -stycke. Samtiden 1873, s. 524.

– PIANO-SATS sbst.¹ mus. sättning för piano (utgörande ackompanjemang till ett sångstycke). 2NF 17: 307 (1912). Sångernas .. pianosats bildar med melodierna en helhet, där (osv.). Därs. 37: 809 (1925).

– PIANO-SKOLA r. l. f.

[PIANO-SKOLA.ssg 1]

1) om anstalt för undervisning i pianospelning. KJELLIN Troili 2: 194 (1917).

[PIANO-SKOLA.ssg 2]

2) lärobok l. metod för undervisning i pianospelning. BAUCK Köhler Pianosk. (1862; boktitel).

– PIANO-SNICKARE arbetare som förfärdigar (vissa delar av) l. hopsätter trävärket till pianon. CASSEL SocPol. 35 (1902). SvD(A) 1923, nr 327, s. 14.

– PIANO-SOLO, n. mus. jfr harp-solo. SD(L) 1896, nr 542, s. 1.

– PIANO-SONAT mus. jfr -konsert 1. GladPianist. 1883, s. 4.

– PIANO-SPEL BAUCK Köhler Pianosk. 2 (1862).

– PIANO-SPELARE. jfr pianist. GEIJER Brev 151 (1813).

– PIANO-SPELERSKA.

– PIANO-SPELNING DANNSTRÖM Sångmet. VI (1849).

– PIANO-STIL mus. stil utmärkande för en viss kompositörs pianokompositioner; stil inom pianolitteraturen. NILSON Pedalspeln. 19 (1884). MOBERG TonkHVäst. 2: 131 (1935).

– PIANO-STOL stol (vanl. utan ryggstöd, ofta med gm vridning höj- o. sänkbar sits) att sitta på vid pianospelning. BoupptVäxjö 1866.

Ssg:

– pianostols-dyna. BoupptVäxjö 1885.

– PIANO-STRÄNG, r. l. m. NVexjöBl. 1856, nr 7, s. 2.

– PIANO-STYCKE. musikstycke för piano. AHNFELT HofvLif 1: 138 (1880).

– PIANO-STÄMMA r. l. f. mus. för piano avsedd stämma i ett musikstycke för två l. flera instrument. BERNDTSON (1880).

– PIANO-STÄMMARE. person som (yrkesmässigt) stämmer pianon. AdrKalSthm 1858, 2: 245.

– PIANO-STÄMNING. hand- lingen l. värksamheten l. konsten att stämma pianon. NVexjöBl. 1848, nr 36, s. 4.

– PIANO-SVIT mus. opus utgörande en följd av sammanhörande pianostycken. AB(L) 1895, nr 280, s. 5.

– PIANO-TANGENT LUNDELL (1893).

– PIANO-TRIO mus. jfr -kvartett, -kvin- tett. BAUCK 1MusH 186 (1862).

– PIANO-TRÅD tekn. visst slags jämnsmal o. mycket hård o. hållfast ståltråd använd bl. a. till pianosträngar. JernkA 1868, s. 87.

– PIANO-UNDERVISNING ~¹⁰²⁰. jfr -skola l. LUNDIN o. STRINDBERG GSthm 606 (1882).

– PIANO-UTDRAG ~⁰², äv. ~²⁰. mus. jfr klaver-utdrag. KLINT (1906)

– PIANO-VIRTUOS, m. || ig. mycket skicklig pianist. AB 1869 nr 527, s. 2.

– PIANO-VÄRK n. mus. jfr -komposition. BAUCK 1MusH 159 (1862).