PISKA pis³ka², sbst.¹, r. l. f.; best. -an; pl. -or (TallbSthm 'sje 1584, osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. pisk. SUNDELIUS NorrköpMinne 88 (i handl. fr. 1595), RA II. 2: 112 (1617)); äv. PISK pis⁴k, sbst.³, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar (RA 11. 2: 118 (1617), ÖSTERGREN (19a5)), förr möjl. äv. -er (se ovan); i Finl. äv. PISKE,
r. l. m.; best. -en: pl. -or, ngn gg -ar (BERGROTH FinlSv. 62 (1916)). ( pisk 1665–1935. piska 1584 osv. piske 1833–1916. – förr äv. pii-, pij-, -dsk-, -sch-, -tsk-, -tzk-) [jfr d.
piske, lt.
pietske, pidske m. m., mht.
picze m. m. (t.
peitsche); av slaviskt urspr.; jfr pol. o. tjeck.
bi–, piska. – Jfr
PISK, sbst.¹-²,
PISKA, v.]
[PISKA.sbst1 1]
1) (vid körning o. d. använt) redskap bestående av ett långsmalt skaft o. en i dess övre ånda fäst snodd (vars ena ända ofta är formad som en hylsa omkring skaftets övre del) o. avsett att underlätta pådrivning o. styrning av dragdjuret; äv. med avvikande form (t. ex. helt l. delvis av flätat läder) l. användning (jfr HUND-, RID-PISKA m. fl.); förr äv. inskränktare, om den övre mjuka delen i motsats till skaftet. –asken sjnällde med piskan. TullbSthm 's/6 1584. Manfoleken komma fram (till förhöret i kristendoms- kunskap) medh . . borstadt Håår (läggiandes Käpp och Piska ifrån sigh). GEZELIUS PerPrCom.B4a (
1673). 22 st. gemena Pitskor med svarta trädskafft
(.) 4 st. Flätade pitskor.
Bouppt i'äxjö 1737. Pisk-skaft,
(dvs.) käppen hvarvid piskan
är fästad.
SCHULTZE Ordb. 4175 (c. 1755).
Giömsk af sele och pisk och töm / Polle i stallet har ock en dröm. RYDBERG Bikt. l: 141 (1882). SCHULZE RanadPrär. 225 (
1931). jfr
BLY-,
HUND-,
KLATSCH-,
KNUT-,
KOSACK-,
KÖR-,
LÄDER-,
OX-,
RENFOT-,
RYSS-,
SLAV-,
SLÅD-,
SPANN-,
VAGNS-PISKA m. fl. – särsk.
[PISKA.sbst1 1.a]
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. HuBgrig Asna achtar ingen pitska. 6RUBB 135 (
1665).
När Pitzken går, lährer Asnan läsa. DENS. 589. Qvitt för piskan. RHODIN Ordspr. 107 (
1807).
"Qvitt om qvitt" – sa' pojken om piskan. HOLWSTRÖM Sahan 66 (
1876). Tur träffar mannen och piska hästen.
GRANLUND Ordspr. (c.
1880).
[PISKA.sbst1 1.b]
b) använd för att ge fart åt en snurra l. pil o. d. Fréville Söderh. 2: 42 (
1776).
NORMAN GossLek. 137 (
1878).
jfr SNURR-PISKA. [PISKA.sbst1 1.c]
c) ss. efterled i vissa fackspråkliga ssgr som beteckna djurdelar l. rodskap (jFr
[PISKA.sbst1 3]
3) som i ett l. annat avs. likna en körpiska; jfr ANTENN-, BRUKS-, JÄRN-, KALK-PISKA. [PISKA.sbst1 3.d]
d) (i sht i vitter stil) rent bildl. En part (människor) äro allrnast Gvdz piska och rijs, medh hwilke han straffar them som thet förtient hafwa. RUDBECEIUS KonBeg. 281 (
1615).
3SAH L111. 2: 254–=–42). jfr
HUNGER-PISKA.
[PISKA.sbst1 2]
2)(i sht om ä. l. utländska förh.) (med ett band omvirad, ofta lång) hårfläta (vanl. i nacken).
OSBECK Resa 19 (
1751,
1757).
(Jag brukade) vid Akademien aldrig att kny1a . . (mitt hår) med band i nacken, mindre pung, pisk (osv.). NYRÉN Charakt. 14 (c. 1765).
Kort lindad så kallad EDgelsk piska: som ej får vara öfver tre tum lång. PH 11: 422 (
1778).
BENEDICTSSON Ber. 105 (
1887).– jfr
HÄR-,
NACK-,
STÅNG-PISKA.
[PISKA.sbst1 3]
3) [jfr 1 c]
(
förr)
bärgv. hålmålspiska. Piska kallas i Nora bergslag vid masugLarne et mått, bestående af en 10 til 12 qvarters lång störänd9, eller käpp, hängande med en järnlänk på et långt skaft, hvarmed mätes upp uti masugnen, när upsättningen sunkit til Hålmål. RINMAN (
1789).
DALIN (
1855).
(i allm. till
1):
A
– (
2)
PISK-BAND.
( pisk- 1766 osv. piske- 1762) (om ä. förh.)
(brett, svart) band avsett att viras om en hårpiska. BoupptVäxjö 1762.
SPAK Unf 30 (
1890;
efter handl. fr. c. 1775).
–
PISK-BÅGE.
(med prägel av fackspr.) den bågformigt böjda del av en piska där skaftet övergår i snodden. WRANGEL HbHästv. 152 (
1884).
–
PISK-FISK.
zool. den i indiska oceanen o. Stilla havet hemmahörande fisken Heniochus macrolepidotus Lin., som har en stråle i r)-ggfenan förlängd så att den liknar en pisksnärt. Rebau NatH 1: 549 (
1879).
–
PISK-FÖRARE.
hippol. vid longering: person som (går mellan linföraren o. hästen samt) sköter piskan. EHRENGRANAT Ridsk. 11.
2: 24 (
1836).
–
PISK-HJÄLP.
hippol. hjälp (se d. o. [PISK-HJÄLP.ssg 3]
3) 1:aed piska. WRANGEL HbHästv. 368 (
1885).
–
PISK-HÅLLARE,
r. l. m. på fordon: hylsa vari en piskas skaft kan nedstickas. 2NF (
1914).
–
PISK-HÄNGARE,
r. l. m. (med prägel av fackspr.) trissa l. dyl. över vilken piskbågen vid upphängning av en piska anbringas för att bibehålla sin svängda form. WRANGEL HbHästv. 1497 (
1887).
–
PISK-MASK pl.
-ar.
zool. rundmasken
Irichocephalus dispar Lin., som till kroppsformen påminner om en piska; stundom äv. allmännare, om mask av släktet Trichocephalus GoeZe.
THORELL Lool. 2: 432 (
1865;
ipl., om släktet).
HANSTRÖM MännParasit. 123 (
1933).
–
PISK-ORM.
zool. benämning på vissa i främmande länder förekommande ormar som ha utdragen, starkt avsmalnande stjärt. NF 8: 1483 (
1880).
CYRÉN Orm. 217 (
1934).
–
PISK-RAPP,
n. ( pisk- 1843 osv. piske- 1900, 1903) smäll l. slag med en piska mot ngn l. ngt. BRAUN Calle 127 (
1843).
särsk. bildl.
Sådana piskrapp, som Tegnér i sina bref utdelat till många kandidater (till Svenska Akademien). DE GEER Minn. 2: 285 (
1892).
–
PISK-SKAFT.
( pisk- 1749 osv. piske- 1588–1756) VadstA Tb. 137 (
1588).
–
PISK-SLAG.
( pisk- c. 1755 osv. piske- 1699–1786) jfr -rapp. ÖSTERLING Ter. 1: 37 (
1699).
särsk. bildl. VindeDs . . piskslag.
LAGERLÖF Holg. 1: 81 (
1906).
–
PISK-SLÄNG.
(pisk- 1712 oW.
piske- 1731– c. 1880)
[PISK-SLÄNG.ssg 1]
1) (
numera i sht med–-ngt vitter l. ålderdon?l. prägel)
(lättare) piskrapp. HH XXI. 1: 210 (
1712).
STRINDBERG Dam. 20 (
1898).
[PISK-SLÄNG.ssg 1.slutet]
särsk. bildl.; särsk.: pik, gliring. En ironisk pisksläDg.
SvMerc. 1: 335 (
1755)-
[PISK-SLÄNG.ssg 2]
2) (
i vissa trakter)
konkret: snärt på piska. BoupptVäxjö 1828.
SUNESON GGrund 88 (
1926).
–
PISK-SMÄLL [PISK-SMÄLL.ssg 1]
1) ljud alstrat vid snärtande med en piska; äv.: piskrapp. LIND (
1749).
Dån af vagnar, pisksmällar af kuskar. 2Saml. 25: 29 (
1797).
En Stallmästare som . . ger . . (hästarna) pisksmällar. LBÅ 42–43: 6 (1800). HALLSTRÖM Bänd. 30 (
1927). särsk. bildl. NoRDFoRss (
1805).
Pisksmällen som . . (i tidningen) n'åttas . . åt regentens person. AnderssonBrevväxl. 1: 306 (
1857).
[PISK-SMÄLL.ssg 2]
2)(†) konkret, –-
-snärt l.
SJÖBERG FörslSAOB (
1815).
–
(1 b) PISK-SNURRA,
r. l. f. som leksak använd snurra som ges fart medelst er1 piska l. dyl. En . . Gubbe, som midt på torget dref ikring en pisksnorra med en läderrem. ROMAN HolOg 115 (
1746).
ROMAN Bibesco CathPar. 31 (
1929).
–
PISK-SNÄRT.
( pisk- 1661 osv. piska- 1681. piske- 1638–1781) [PISK-SNÄRT.ssg 1]
1) konkret: den mjuka (ytterst med en l. flera knutar försedda) delen av en piska; motsatt: piskskaft. BtÅboH l. 15: 38 (1638). Pisksnärtar . . flätas . . af . . smala remmar. ArbB 263 (
1887).
Otter O–cer
273 (
1930).
[PISK-SNÄRT.ssg 2]
2)abstr.: piskrapp; särsk. bildl.; särsk.: pik, gliring.
KOLMODIN QvSp. 1: 606 (
1732).
De otålighetens pisksnärtar grefvinnan slängde omkring sig. ROOS DjupSag. 9 (
1901).
(till -snärt 1)
–
PISK-SNÖRE.
[PISE-SNÖRE.ssg 1]
1) (
numera bl. tillf.) =
-snärt l.
LIND (
1749).
MÖLLER (
1807).
[PISE-SNÖRE.ssg 2]
2) (
om ä. förh.)
oeg., om visst slags lina (sticklina) av den smäckraste sorten. Rig 1941,
s. 12 B
(†):
C
(†):
–
PISKE-REM.
pisksnärt av lö.der l. läderrem använd som piska. BRENNER På-n. 88 (
1727).