PLADDER plad⁴er, n.; best. pladdret. ( plad- 1741. pladd- 1737 osv.)

[jfr d. pladder; till PLADDRA]

[PLADDER 0]

pladdrande; tomt prat. LAGERSTRÖM Holberg Westph. 53 (1737). Af hennes vackra mun jag idel pladder hör. LENNGREN (SVS) 2: 5 (1780). Detta tomma och ointressanta pladder. LIDMAN Goss. 87 (1952).– jfr MUN-PLADDER. – särsk. oeg. l. bildl., om fågelläte; jfr PLADDRA slutet. ROSENIUS SvFågl. 2: 143 (1922).

( Flertalet av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till pladdra):

– PLADDER-EPILEPSI. med. form av epilepsi som utmärkes därav att den sjake oavbrutet upprepar enstaka ord. WERNSTEDT (1951).

– PLADDER-MUN. (numera bl. tillf., vard. l. i vitter stil) pladdrande l. pladderaktig mun; särsk. i utvidgad anv., om pladdrande l. pladderaktig person. SCHULTZE Ordb.3172 (c. 1755). Denne pladdermun . . var med bland roddarna. LUNDH DrottnPärla 60 (1918).

– PLADDER-SJUK. pladderaktig; pratsjuk. En pladdersjuk gammal Tante. KELLGREN (SVS) 4: 275 (1782).

– PLADDER-SJUKA. pladderaktighet; pratsjuka. STIERNSTOLPE Wieland Ob. 7 (1816).

– PLADDER-SOT, r. l. f. (†) == -sjuka. SJÖBERG Irving BrMust. 67 (1827).

– PLADDER-TASKA, f.||ig. (starkt vard.) pladdrande l. pladderaktig person. HOPPE (1892).

– PLADDER-TRUT. (vard., tillf.) = -mun. LIVIN Kyrk. 20 (1781).

– PLADDER-TUNGA, r. l. f. (mera tillf.) jfr -mun. CARLÉN Rosen 394 (1842). EDGREN Tennyson Dikt. 216 (1902; om person).

– PLADDER-TYSKA, r. l. f. (vard.) hemligt språk bildat gm en viss ombildning av vanligt språk; rotvälska, "mesopotamiska"; jfr svin(a)tyska. BJÖRKMAN (1889). ÖSTERGREN (1935).

– PLADDERAKTIG , adj. som har karaktären av pladder; som har benägenhet för pladder, pladdrande; sladderaktig. DÄHNERT 223 (1746). RYDÉN Pontoppidan 234 (1766).

– pladderaktighet , r. l. f. NORDFORSS (1805). SvD(A) 1929 nr 278 s. 15.

– PLADDRIG , adj. pladderaktig. EKBLAD 412 (1764). BENGTSSON Silv. 225 (1931).

– pladdrighet , r. l. f. pladderaktighet.