PLADDRA plad³ra², förr äv. PLÄDDRA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE; jfr PLADDER. ( plad- 1639 (: pladrarom), 1640–1780. pladd- 1668 osv. plädd- 1712)

[jfr d. pladre; av mlt. plad(d)eren, lt. pladdern ; judhärmande bildnivg (jfr BLADDRA, v.¹, PLUDDRA)]

[PLADDRA 0]

tala, prata; i sht för att beteckna talet dels ss. ett monotont, "surrande" ordsvall, dels ss. ngt meningslöst l. onyttigt l. ss. tomt prat l. strunt; jfr BABBLA, SLADDRA, SNATTRA. Linc. I 4 b (1640). Dåren pladrar i vädret. NICANDER Syr. 17 (1759). At jag lärde mig pladdra litet tyska. LEOPOLD (SVS) II. 1: 123 (1781). Muntert och obesvärat pladdrade hon med alla. SIWERTZ Sel. 1: 101 (1920).

[PLADDRA 0.slutet]

särsk. oeg. l. bildl., om fågelläte som liknas vid pladdrande tal. Hör, hur Staren pladdrar. KELLGREN (SVS) 2: 31 (1779). GRIPENBERG Aftn. 41 (1911).

– PLADDRA BORT ¹⁰ ⁴. med pladder prata bort l. försumma (ngt). BORG Luther 1: 339 (1753). HEDENSTIERNA Jönsson 190 (1894).

– PLADDRA EFTER ¹⁰ ³², äv. ⁴⁰. pladdrande säga efter (ngt). CGLEOPOLD (1799) i 2Saml. 9: 45. jfr efterpladdra.

– PLADDRA FRAM ¹⁰ ⁴. pladdrande framsäga (ngt), ge uttryck åt l. tala om (ngt) i l. gm pladder. SynodA 1: 557 (1780). GEIJERSTAM Lillebr. 139 (1900). jfr frampladdra

– PLADDRA PÅ ¹⁰ ⁴. pladdrande prata på. LAGERLÖF Theokr. 50 (1884).

o. avledn., se pladder ssgr osv.

– PLADDERSKA , se pladdrerska.

– PLADDRARE , m.||(ig.). numera bl. tillf.) pladdrande l. pladderaktig person, pratmakare; i sht förr ofta: person som pratar strunt. SCHRODERUS Comenius 917 (1639). LINDORM MVärld 34 (1918). jfr munpladdrare.

– PLADDRERSKA , förr äv. PLADDERSKA, f. ( -dder- 1794. -ddrer- 1699 osv.) (numera bl. tillf.) pladdrande kvinna, pratmakerska. ÖSTERLING Ter. 1: 93 (1699). KIHLMAN NordProf. 179 (1935).