PLANTA plan³ta², sbst.²,
r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. PLANTE l.
PLANT,
sbst.² r. l. f.; best.
-en; pl. (möjl. är. att hänföra till sg.
planta)
-er (
CivInstr. 250 (16281, DAHLBERG Dagb. 37 (c. 1660; uPpl. 1912)).
( plant 1640. planta 1634 osv. plante 1649. pianten, sg. best. 1626–1847) [jfr ä. t.
plante, ä. eng. o. ä. fr.
plant, it.
pionta, span.
planta; av lat.
planta, fotsula, rotbesläktat med
FALA, sbst.¹ – Jfr
PLANTA, v.]
[PLANTA.sbst2 0]
(i skildring av ä. förh.) planritning, (grund)ritning, plan(skiss); (plan)karta, i sht över stad l. befästningsanläggning; förr äv.: (stads) planlagda o1:aråde.
OxBr. l: 328 (1626). (Andreas Bureus) skall . . beflijtha sigh att få plantter och afvijtningar af fremmande serdeles nerbelägne städer och befästningar. Civ- Instr. 250 (
1628).
Interim mente R. Caneelleren att een Ingenieur måste sändas till Gottlandh och fatta af hele landet een fullkomligh planta. RP 11: 372 (
1646).
(Jordenj är till en utom staden och de88 planta boende fövsåld worden. VRP'/' 1733- TurÅ 1917, s. 3
(i skildving av ä. förh.).– jfr
STADS-PLANTA.
–
PLANTE-BOK. (
förr)
om samling av planritningar över städer o. befästningsanläggningar o. d. swensche Plante-Booken. (1637; titelp– sam- 1ing av stads- o. fästningsplaner).