PLATT plat⁴, sbst.¹, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar (i ä. språkprov möjl. äv. att hänföra till sg. platte, NumismatMedd. 22: 179 (c. 1720) osv.) l. (numera knappast br.) -er (i ä. språkprov möjl. äv. att hänföra till PLATTA sbst.², NumismatMedd. ⁹: 9 (1723: myntplatter), NordNumismatA 1949, s. 108 (om ä. förh.)); förr äv. PLATTE, sbst.¹, r. l. m. (l. f.). ( platt 1688 osv. platte 1745, 1755. platten, sg. best. 1691 osv.) 1) (i sht i fackspr., utom i a–c, e, f numera föga br.) platt skiva l. stång l. yta; platta. Platten af (akter-)Spegelen (på slupen). RÅLAMB 10: 39 (1691). At . . (koppar) i plattar, bleck och bottnar . . får utskeppas. Bergv. 2: 543 (1750). WESTE (1807; om stålskiva). Platten, hvari skåran är (på ett sikte). KÄLLSTRÖM Jagt 103 (1850). 2NF 14: 313 (1910; om den platta del på en klocka varpå klockkronan sitter). -|särsk. a) (i fackspr., fullt br.) tillklippt l. utstansad metallskiva avsedd att präglas till mynt, myntplatt; jfr PLATTA sbst.² ¹. NumismatMedd. 22: 179 (c. 1720). Så snart . . (myntplattarna) blifvit klipte, få de namn af svarta Plattar, men hvita Plattar, sedan de äro hvitsjudne. RINMAN 2: 286 (1789). KMynt. 1850--1950 136 (1950). jfr KOPPAR-, MYNT-PLATT.

[PLATT.sbst1 1.b]

b) | (fullt br.) byggn. o. snick. list med rätlinig profil, rätlinig list; jfr PLATTA sbst.², ¹ a, PLATT-LIST. MÖLLER 1: 143 (1745). Kanten listas med en platt och staf. AHB 116: 19 (1883). SvUppslB (1934). jfr HÄNG-PLATT.

[PLATT.sbst1 1.c]

c) (numera bl. mera tillf.) byggn. o. konst. platt skiva utgörande del av av kolonn l. kolonnliknande stav o. d.; särsk. dels om platt skiva som vilar på korgen i ett kapitäl, platta, dels om platt skiva utgörande en kolonns fot; jfr PLINT sbst.¹ ¹. PALMBLAD Fornk. 2: 265 (1844). (På den spiralvridna stångens) öfra ända (på ljusstaven) å en med architektur-sirater ornerad platt står en mansbild. AntT 1: 111 (1864). (Kolonnens) fot består af en rund platt, på hvilken skaftet . . uppstiger i likhet med en knippa vass. EICHHORN KonstH 15 (1881). Kapitälets kraftiga platt. TT 1892, s. 160 d) (numera knappast br.) på fingerring: klack (se KLACK,) (numera sbst.² ¹ a). HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 2: 255 (1868). En fingerring af guld med stor oval platt. VittAMB 1872, s. 109 e) | (förr) vap. på kanon: platt järnskiva utgörande lock över fänghålet. LIND (1749). DALIN (1855). f) | (förr) vap. med hål för nötstocken försedd, tillplattad del av hane i flintl. slaglås. SFS 1850, s. 834 ALM Eldhandv. 1: 217 (1933; om ä. förh.). g) (†) (platt) baldakin; jfr HIMMEL 6 b. Rödt Sammet uti 3^ne våder till platten. HusgKamRSthm 1748–49 s. 843. jfr: 1 Himmels platt af avart kläde, som sattes under röda Dammast platten. HusgKamRSthm 1737–38, s. 529. h) i uttr. på platt(en) (jfr 2, på den flata sidan l. ytan, på flatsidan; äv. liktydigt med: lagd l. placerad l. liggande på flatsidan. Alla välgjorda Uhr äro justerade på platten eller flata sidan. PRINTZ Uhr 65 (1769). Sedan . . (teglet) i tvenne dagar legat på platt, reses det på kant. JernkA 1861, s. 132 Därs. 1871, s. 260 i) (†) i uttr. i platt, i plan projektion; jfr PLATT adj. 1 (l, m). RAJALIN Skiepzb. 34 (1730).å 2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. (springa l. gå o. d.) på platt, äv. på platten (jfr 1 h), (springa osv.) barfota. Landsm. VIII. 2: 30 (1891: "på platten"; fr. Skåne). 3) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) textil. fel i väv, bestående i att flera inslagstrådar ligga tätt (o. platt) tillsammans utan att (skiljas o.) korsas av varptrådar; äv. i uttr. enkel l. dubbel platt, dylikt fel bestående i att varptrådarna saknas på endera sidan resp. på båda sidor av väven; jfr PLATTA sbst.², ³, PLÄTT, sbst.² III. OrdnKläd MakÄmb. 1688, s. B 1 a. Därs. B 1 b, B 2 a. TT 1884, s. 97 (om ä. förh.) . STÅL Byggn. 1: 152 (1834). SCHULTHESS (1885). Platt- och stafhyfveln. ArbB 173 (1887).