PLIKT plik⁴t, sbst.¹, r. l. f.; best. -en; pl. -er ³². ( pflicht 1631. pleck 1554. plicht 1521–1756. pligt 1750–1913. plikt (-ii-, -ck-) 1521 osv. plycht 1521. Anm. Förr (i sht under 1800-talet) skrevs ordet ofta i bet. 4 pligt, i bet. 6 plikt; jfr SAOL (1874, 1889))

[fsv. plikt, lydnad, näpst, botgöring m. m.; liksom fd. plict, bot, straff, d. pligt, plikt (förpliktelse, i ä. d. äv.: lydnadsförhållande, högtidligt löfte straff bot), av mlt. plicht, sedlig l. rättslig förpliktelse, skatt, tjänst, deltagande m. m., motsv. mnl. plicht, plecht (holl. plicht) risk plikt, tjänst vartill man är förpliktad omsorg, skuld m. m., ffris. plicht, omvårdnad, ansvar, fht. o. mht. phlicht (t. pflicht), omvårdnad, deltagande, gemenskap, tjänst, nit m. m., feng. pliht, fara m. m. (eng. plight, vådlig belägenhet, åtagande m. m.); av ett germ. plehti-, till roten i PLÄGA.– Jfr BEPLIKTA, BIPLIKTA, FÖRPLIKTA, PLIKTA, v.¹, PLIKTIG]

A i fråga om förhållandet mellan överordnade o. underordnade o. om de senares skyldigheter samt i anv. som närmast ansluta sig till dessa.

[PLIKT.sbst1 1]

1) (†) lydnads- l. avhängighetsförhållande; lydnad, hörsamhet, undordånighet; särsk. i uttr. vara l. stå i plikt hos l. under ngn l. i ngns plikt, (på grund av ed l. löfte; jfr 2, 3) vara skyldig ngn lydnad, vara underordnad ngn, vara ngn underdånig; äv. tagas i ngns plikt, särsk.: komma i lydnadsförhållande till ngn, bli ngn underdånig; äv. binda ngn till sin plikt, göra ngn sig underdånig l. dyl., taga ngn i sin tjänst. RA I. 1: 241 (1538). Effter . . Churfursten wille låta sina guarnisoner altidh wara j E. K. M:ts eedh och pflicht. SvTr. V. 1: 510 (1631). RP 3: 220 (1633: tagas). Medh all ödhmiuk hörsamheet och plicht. Därs. 7: 78 (1637). (Tjänstefolk) som stå i plickt och Lydno under them. StadgEed. 1687, 1: 2. DALIN Hist. 1: 97 (1747). jfr NEHRMAN JurCr. 149 (1756).– jfr HULDHETS-, LÅNS-PLIKT. särsk. a) i uttr. utom ngts plikt, utan lydnadsförhållande till ngt, utanför ngts makt l. överhöghet; vara ngts plikt förutan, icke vara underkastad ngt, vara oberoendo av ngt. Öön Cephalenia (skulle) intet komma thet Förbundet widh vthan wara thes plicht föruthan. SCHRODERUS Liv. 640 (1626). Utom Lagens Plikt. KOLMODIN QvSp. 2: 37 (1750).

[PLIKT.sbst1 1.b]

b) i uttr. sätta sig i plikt, göra sig avhängig l. beroende av ngn. SCHERPING Cober 2: 430 (1737).

[PLIKT.sbst1 1.c]

c) i uttr. göra ngt i plikt av den l. den skyldigheten, göra ngt o. därigm fullgöra en viss skyldighet (jfr 4. Jag ville nu . . Reesa in till Wexiö, i plicht af min skyldigheet at upwachta (domprosten). VDAkt. 1690, nr 194.

[PLIKT.sbst1 1.d]

d) i utvidgad anv., i uttr. frambära l. avlägga l. lägga ned sin plikt, betyga (l. ge bevis på) sin underdånighet o. vördnad; äv.: göra sin uppvaktning (för en furste l. dyl.); äv. i uttr. ge ngn plikt, (i underdånighet) tjäna l. lyda ngn; jfr 4 d α STIERNHIELM Cup. D 1 b (1649, 1668: frambära). (Vi) hoos Kongl. Maij:tt wår underdånigste plicht aflägger. SCHÜCK VittA 3: 7 (i handl. fr. 1669). DAHLSTIERNA (SVS) 147 (1698: gee). Med en vördsam tilförsikt, / Lägger jag min myckna plikt, / . . neder. NORDENFLYCHT QT 1745, s. 42

[PLIKT.sbst1 2]

2) (†) i sådana uttr. som (ngns) eds l. eders plikt, underdånighet l. lydnad (jfr 1) vartill ngn är förpliktad gm ed; bundenhet på grund av ed; förpliktelse l. skyldighet (jfr 4) som ngn iklätt sig gm ed; i vissa fall möjl. ssg (jfr EDSPLIKT 1). LandtmFörordn. 47 (1725). Det är . . angeläget, at en . . Själesörjare ofta intrycker hos sina åhörare all deras skyldighet emot Riket, och yrkar på deras dyra Eds plikt. OELREICH 195 (1755). Olycklig den Konung, som behöfver Eders pligt, att befästa sig på sin thron. GUSTAF III 1: 85 (1772).

[PLIKT.sbst1 3]

3) (†) löfte l. ed som förpliktar till lydnad l. trohet l. underdånighet o d. RA I. 1: 384 (1544). Stådthållerne . . ähre Parat efter deres K. M:t giorde plicht att låte see deres devotion. OxBr. 10: 313 (1631).

[PLIKT.sbst1 4]

4) vad ngn på grund av åtagande l. ss. satt på en viss post l. i egenskap av fader, make, son (moder, dotter osv.) l. medborgare l. (ngns med)människa o. d. (enl. vedertagna moralbegrepp l. samvetets bud l. mänsklig l. gudomlig lag) är skyldig att göra (i en viss situation l. i allmänhet); skyldighet, förpliktelse; särsk. dels om enstaka dylik förpliktelse, dels (särsk. flos. o. teol.) abstraktare, om den etiska kategori som bildas av människans förpliktelser l. av sedelagens fordrin gar; i ä. språkpr. stundom svårt l. omöjligt att skilja från 1, 3. han glömmer icke sina plikter mot (förr äv. till) barnen. Jag har ju plikter mot mina föräldrar. Försumma sina plikter. Svika sin plikt. Plikten kallar, jag måste gå. Jag ansåg det vara min plikt att ingripa. Plikten l. min plikt bjuder mig att (osv.). Plikten framför allt, konung Gustav VI Adolfs valspråk. Plikterna mot fosterlandet. Det är både min rätt och plikt att säga dig detta. Handla i enlighet med (förr äv. efter) sin plikt l. efter (l. i enlighet med) pliktens bud l . fordringar. Göra ngt till en plikt (för sig). Handla i enlighet med sin plikt som far (förr äv. efter en faderlig plikt). Han vet sin plikt (och handlar därefter). Konstapeln arresterade mannen, sin plikt likmätigt. Det är din (oavvisliga) plikt att (osv.). Fullgöra en tung plikt. Det är mig en kär (angenäm) plikt att (osv.). Effter . . en faderligh phlicht. OxBr. 6: 22 (1627) Skole Wåre Commissarier . . weta dheras plicht at (osv.). SCHMEDEMAN Just. 380 (1664). Likmätigt sin plicht. HUMBLA Landcr. 20 (1740). ATTERBOM Minn. 642 (1819: till). Jag tänkt behålla er hos mig i dag, / Det är så min önskan och pligt. RUNEBERG 2: 74 (1848). En bjudande plikt. LYTTKENS o. WULFF 1Ljudl. III (1885). En medborgerlig plikt. ALDÉN ValmB Tillägg 62 (1887). 3SAH 50: 9 (1940). jfr (†): Honom som håller sigh widh gerninganar, warder lönen icke reknat aff nådh, vthan aff plicht. Rom. 4: 4 (Bib. 1541; LUTHER: aus pflicht; Vulgata : debitum ; Bib. 1917 förtjänst). – jfr ANSVARS-, BARNA-, BEVIS-, DEKLARATIONS-, FADERS-, FÖRSVARS-, FÖRSÖRJNINGS-, HEDERS-, HUSTRU-, LOTS-, LYDNADS-, LÄKAR-, MEDBORGAR-, MODERS-, NOTIFIKATIONS-, RELIGIONS-, SAMFUNDS-, SKOL-, TROHETS-, ÄMBETS-PLIKT m. fl., ävensom VÄRN-PLIKT. – särsk.

[PLIKT.sbst1 4.a]

a) i sådana uttr. som göra (i skriftspr. äv. fullgöra, i högre stil äv. fylla l. uppfylla) sin plikt, särsk.: (full)göra vad man enl. hederns bud l. givna föreskrifter o. d. är skyldig att göra. Gör din plikt! SPEGEL Dagb. 57 (1680: fulgöra). En pligt är fylld, de segra mina leder. RUNEBERG 2: 119 (1846). Som braf soldat, det ser jag, / Er pligt I redligt fyllt. SNOILSKY 2: 65 (1881). Ingen kan göra mer än sin plikt. DE GEER Minn. 1: 31 (1892). BERGMAN Patr. 20 (1928).

[PLIKT.sbst1 4.b]

b) | (i skriftspr.) abstraktare, i uttr. göra ngt ov plikt, göra ngt därför att det är l. känns som en plikt, pliktskyldigast göra ngt. JÄRTA 1: 47 (1809). Han skrattade . . men endast av plikt. HALLSTRÖM Händ. 59 (1927).

[PLIKT.sbst1 4.c]

c) | (numera bl. tillf.) i uttr. ha till plikt att (osv.), ha till uppgift l. vara pliktig att (osv.). ALMQVIST AmH 2: 65 (1840). Många af våra embetsverk hafva till pligt att vårda sig om fabrikerna. AGARDH BlSkr. 2: 166 (1853).

[PLIKT.sbst1 4.d]

d) i vissa numera obr. uttr. α) (be)te l. te fram sin plikt, (full)göra sin plikt (jfr a); stundom svårt att skilja från 1 d. Hwem wil then sidste finnas til at tee sijn plicht? STIERNHIELM Fred. 20 (1649). LUCIDOR (SVS) 282 (1673: tee fram). Därs. 368 (1674: beteer). β) ngns ämbetes plikt o. d., ngns plikt såsom innehavare av ett ämbete. EKMAN Siönödzl. 73 (1680). I kraft af mitt embetes plikt. HÖPKEN 2: 153 (1749). WIDEGREN (1788; möjl. ssg). γ) ngts plikt, vad ngt pålägger såsom en plikt, den plikt som ngt innebär. Lagsens plickt. COLUMBUS BiblW B 1 a (1674). jfr: Konung! . . Jag ämnar . . lyda / Sanningens pligt. ADLERBETH Æn. 30 (1804). δ) med plikt, oeg.: med plikttrohet l. pliktuppfyllelse. DAHLSTIERNA (SVS) 216 (c. 1696).

[PLIKT.sbst1 4.e]

e) (†) pregnant: vad en äkta man l. hustru bör prestera i sexuellt avseende; i sht i fråga om män; särsk. i uttr. fullgöra l. fullborda sin (äkta) pjlikt (gm samlag); äv. i uttr. tåla mannens plikt, om hustru: tåla att mannen har samlag med henne. (Skilsmässa erhålles, om den ena maken till) fullgiörande af thes Plicht, är platt odugelig. Kyrkol. 16: 10 (1686). (Då havandeskapet nått ett visst stadium) kan Hustrun ey wäl tåla Mansens Plicht. HOORN Jordg. 1: 39 (1697). VDAkt. 1736, nr 674 (: fullborda). PALMÆR Eldbr. 104 (1842: i fråga om fjäril).– jfr SÄNGA-, ÄKTENSKAPS-PLIKT.

[PLIKT.sbst1 6]

6) (†) vad ngn är skyldig att utgöra l. betala som skatt l. lön o. d. At the icke gåffuo Prestomen sina tiend och annor plicht. FörsprMal. (Bib. 1541). B i fråga om straff o. botgöring.

[PLIKT.sbst1 6]

6) tuktan, straff, näpst; numera nästan bl. (i sht ngt vard.) om bötesstraff, böter; förr särsk. i uttr. (förbjuda l. påbjuda ngt) vid plikt, betecknande att ngn kommer att straffas, om han icke lyder. Det är plikt på att skjuta tjäder på spel. G1R 1: 6 (1821). Then plicht vthi lagboken beskeet (dvs. bestämd) ser. Därs. 194 (1524). Widt plicth att liggie j . . stocken. Därs. 17: 19 (1545). At 2 öre S(ilver)m(yn)ts plikt skulle uttagas til Kyrkan, när ingen från en gård infan sig vid Gudstjänsten. WALLQUIST EcclSaml. 1–4: 94 (1655). Plickts erläggiande. 2RARP 7: 477 (1734). Utkräfva en r:dr i plikt. DE GEER Minn. 1: 57 (1892). Kan han icke . . betala plikten, får han krypa in. ÖSTERGREN (1935). Ådömd plikt för förfallolös bortovaro. DENS – jfr BANNS-, DOMKVALS-, DÅRE-, EDSÖRES-, KROPPS-, PÄNNINGA-, RIS-PLIKT. – särsk.

[PLIKT.sbst1 6.e.α]

α) (knappast br.) i pl.; i sht: böter. Landsm. XI. 10: 5 (c. 1888). Kollegiets kassa . . härflöt . . (bl. a.) från plikter. KyrkohÅ 1900, s. 76 NORDENSVAN SvTeat. 1: 280 (1917).

[PLIKT.sbst1 6.b]

b) i vissa numera obr. uttr. α pålägga (l. lägga på) ngn plikt l. den l. den plikten, sätta ngn ngt till (l. anse ngn med) plikt o. d., ge ngn straff l. böter resp. det l. det straffet l. så l. så stora böter o. d. Först, haffuer gudh lagdt mannenom then plicht vppå at han skal äta sitt brödh j sin anletesz swett. OPETRI Clost. D 4 a (1528). KOF II. 2: 101 (c. 1655: sätter). SCHMEDEMAN Just. 449 (1665: påläggia). CivInstr. 120 (1723: ansedde). Lycurgus . . lade sträng plikt på skinnare. DALIN Årg. 1: 315 (1754). β) stå (sin) plikt, utstå (sitt) straff, bli straffad, göra bot (jfr 7), särsk. gm att schavottera (på en pliktpall o. d.) på en offentlig plats l. i en kyrka. Stå werdzligh plicht. KOF 1: 377 (c. 1618). En offentligh Ort, ther Miszgärningsmän pläga stå sin Plicht. SCHRODERUS Os. III. 2: 65 (1635). De som begå Lönskeläge . . stånde plikt allenast i den Församlingen, där synden . . är gjord. WALLQUIST EcclSaml. 1–4: 88 (1688); jfr 7. γ) slå ngn på (äv. i) plikt, bötfälla ngn; äv.: åstadkomma att ngn bötfälles. SERENIUS (1741). Det packet borde slås på pligt. LENNGREN (SVS) 1: 16 (1775). De slogo honom på två riksdalers plickt. WIDEGREN (1788). AGARDH (o. LJUNGBERG) II. 2: 142 (1856: i). β) komma på plikt, bli bötfälld. Noraskog Ark. 5: 364 (1704). ε) ge sig l. bliva l. vara tagen under (ngns) plikt, betecknande att ngn låter sig straffas av ngn l. undergår straff. Gifwa sig under Kyrckiones tilbörlige plicht. SCHMEDEMAN Just. 83 (1586); jfr 7. SCHRODERUS Os. 1: 527 (1635).

[PLIKT.sbst1 7]

7) (†) botgöring, penitens; (offentlig) syndabekännelse (på pliktpalll, kyrkoplikt; jfr 6 (b β, ε). Gudh är then som tagher bortt wåra synd, och ecke wår plicht och boot. OPETRI MenFall M 2 b (1526). Vppenbar plicht och boott for then ganske Christelige forsamling. G1R 15: 432 (1541). Kyrkol. 9: 2 (1686).– jfr KYRKO-PLIKT.

(. Vissa av dessa ssgr kunna äv. hänföras till plikta, v.¹):

(i allm. till 4):

– PLIKT-ARBETE ~⁰²⁰.

[PLIKT-ARBETE.ssg 1]

1) (mera tillf.) arbete som utgör en plikt, arbete som ägnas uppfyllande av plikter. SvLittH 1: 419 (1919). Grimberg VärldH 10: 707 (1941). 2) (om ä. förh.) Pliktarbete, (dvs.) den populära benämningen på det motprestationsarbete av f. n. högst 2 dagar pr vecka, som kan åläggas den arbetslöse, som erhåller kontant arbetslöshetsunderstöd. SvUppslB (1934). 3NF 23: 470 (1937). –

– PLIKT-BEGREPP. ( plikt- 1910 osv. plikts- c. 1820) begreppet plikt; (ngns l. vissa människors) begrepp om vad plikt är l. vad plikten fordrar; särsk. filos. BIBERG 2: 16 (c. 1820).

– PLIKT-BUD. bud (se d. o. 2) vars uppfyllande är en plikt, pliktens bud. TEGNÉR FilosEstetSkr. 175 (1808). Hålla färgen . . står för . . B. E. Malmström) som det stora pliktbudet. 3SAH 51: 252 (1940).

– PLIKT-BUNDEN, p. adj. | (i skriftspr.) särsk. : för vilken (vilket) plikten spelar en bestämmande (o. hämmande) roll; äv. (om frihet o. d.): förenad med o. inskränkt av plikter; om person äv.: (tyngande) pliktmedveten; tillf. äv. i uttr. vara ngn pliktbunden, ha förpliktelser mot ngn. CLAËSON 1: 128 (1857). Pligtbunden frihet. FORSSELL Stud. 1: 171 (1870, 1875). Vara flere herrar . . lika pligtbunden. IllSvH 3: 347 (1878). (Moderns) pligtbundna . . väsen. LANGE Luba 15 (1889). En pliktbunden offeretik. LILJEDAHL Norström 2: 446 (1918).

– (7) PLIKT-BÄNK. (plikt- c. 1655. plikte- 1682–1699)

[jfr plikta, v.¹]

| (om ä. förh.) pliktpall. Plichtbänken . . skal wara baak i Kyrkian eller wapenhuset, och så bygd, att syndaren . . wäl synas kan. KOF II. 2: 98 (c. 1655). SCHMEDEMAN Just. 1546 (1699).

– (6, 7) PLIKT-BÄRARE. (†) person som undergår straff, botgörare. SCHRODERUS Os. 1: 346 (1635; lat. orig.: aliquis pœenitens).

– PLIKT-ENLIG. | (i skriftspr.) som står i överensstämmelse med ngns plikt l. med pliktens bud; ss. adv. särsk.: i enlighet med sin plikt, stundom äv.: pliktskyldig(as)t. HAMMARSKÖLD SvVitt. 2: 159 (1819; adv.). Alla damer höllo pligtenligt sina näsdukar . . för ögonen. CARLÉN Klein 164 (1838). SvD(A) 1916, nr 7, s. 8.

(i skriftspr.):

– pliktenlighet , r. l. f. ÖDMANN AnvPred. 104 (1807).

– PLIKT-ETIK. jfr -moral. BÖÖK Tegnér 1: 62 (1917).

– (1, 4) PLIKT-FOGDE. ( plikt- 1904. plikts- 1709)

[efter ä. d. pligtsfoged, förman för arbetsfolk; jfr ä. nor. pligtsfoged, tjänsteman (vid bärgvärk) som fördelade arbetet, ävensom ä. d. pligtsfolk, arbetsfolk]

(om ä. förh. i Skåne) ett slags arbetsförman. SvGeogrÅb. 1932, s. 95 (cit.fr. 1709). TurÅ 1904, s. 356 (om förh. 1711 vid Andrarums alunbruk).

– PLIKT-FULL. | (numera bl. tillf.) full av plikter; förr äv.: pliktmedveten, plikttrogen. Den pliktfulla ömhet, med hvilken . . (ärendet) blifvit . . afhandlat. 2RA 3: 786 (1734). Lifvet . . (är) pligtfullt. CFDAHLGREN 2: 238 (1837).

– PLIKT-FYLLD, p. adj. (mera tillf.) jfr -full, -uppfylld. LEVERTIN 11: 71 (1899).

– (6) PLIKT-FÄLLA v. (ngt ålderdoml.) bötfälla; förr äv.: döma till straff; särsk. i uttr. pliktfälla till (förr äv. med) ngt, döma att böta ngt (så l. så mycket). BRASK Pufendorf Hist. 114 (16S0). AdP 1786, s. 155 (: med). De som blefvo pligtfällde till sakören. HALLENBERG Hist. 3: 183 (1796). LAURIN 2Minn. 309 (1930; bildl.).

– PLIKT-FÖRBINDELSE. (†) om skyldigheter (gentemot ngn) som åvila ngn, förpliktelse. Pligtförbindelsen emellan enskilda. LBÄ 33–35: 119 (1800). LEOPOLD 4: 126 (c. 1820).

– PLIKT-FÖRBUNDEN. | (föga br.) jfr -bunden. BIBERG 2: 263 (c. 1820). HÖGBERG JesuBr. 1: 87 (1915). –

– (6) PLIKT-FÖRD p. adj. (†) bötfälld. HJELT Medicinalv. 2: 533 (1892; möjl. efter handl. fr. 1799).

– PLIKT-FÖRGÄTEN, p. adj. som glömmer l. åsidosätter sin(a) plikt(er); som saknar pliktkänsla. HASSELROTH Campe 130 (1794).

– pliktförgätenhet , r. l. f. AdP 1800, s. 630

– PLIKT-FÖRSUMLIG. (i sht i högre stil, mera tillf.) som försummar sin(a) plikt(er). ÅbSvUndH 34: 90 (1848).

– PLIKT-FÖRSUMMELSE försummande av en plikt l. av plikter. BACKMAN Dickens Pickw. 1: 394 (1871).

– PLIKT-KOLLISION. (ofta med prägel av fackspr.; särsk. filos. o. teol.) konflikt mellan plikter (l. moraliska krav på ngn o. d.) som äro så beskaffade att de icke kunna fullgöras samtidigt. TEGNÉR FilosEstetSkr. 16 (i handl. fr. 1808).

– PLIKT-KONFLIKT. (med prägel av fackspr.) = -kollision. 2NF (1914).

– PLIKT-KRAV (i sht i högre stil) krav vars uppfyllande framställes (l. av vederbörande känns) som en plikt; krav på pliktens fullgörande. Det (har) . . stått som ett pliktkraf att verka för att (osv.). SvNat. 1911, s. 39 Ord, som vibrera av oprutbart pliktkrav. SvFolket 4: 104 (1939). –

– PLIKT-KÄNSLA. medvetande om l. känsla för vad ens plikt bjuder en; särsk. i uttr. av pliktkänsla. PhosPh. 1810, s. 183 Det finns böcker som man anser förträffliga och dock endast läser av pliktkänsla. HEDÉN 5: 262 (1923).

– (6) PLIKT-KÄPP (om ä. förh. i vissa trakter) etnogr. i byalag: stav l. käpp varpå inom byalaget utdömda böter antecknades. SvKulturh. 1–2: 95 (1894; fr. Västergötl.). -

– PLIKT-KÄR. | (mindre br.) jfr -trogen. BERNDTSON (1880). ÖSTERGREN (1935).

– PLIKT-KÄRLEK. | (mera tillf.) jfr -trohet. BERNDTSON (1880). 3SAH 11: 105 (1896).

– PLIKT-LAG, r. l. m. särsk. filos. moralisk lag som ålägger plikter. TEGNER FilosEstetSkr. 197 (1808).

– PLIKT-LIV (i sht i högre stil) liv i pliktuppfyllelse, liv kännetecknat av (uppfyllelse av) plikter. ALMQVIST God. 92 (1838).

– PLIKT-LÄRA r. l. f. särsk. filos. lära(n) om människans plikter. BOËTHIUS Naturr. 28 (1799).

– PLIKT-MEDEL, pl. (plikt- 1909. plikte- 1635)

[PLIKT-MEDEL.ssg 1]

1) (tillf.) till 6: pänningmedel som utgöras av böter. RiksdRevStatsv. 1909, s. 378

[PLIKT-MEDEL.ssg 2]

2) (†) till 7, om förelagda botövningar. SCHRODERUS Os. 2: 40 (1635; lat. orig.: conditiones poenitentiæ). -

– PLIKT-MEDVETANDE ~⁰²⁰⁰. | (i skriftspr.) jfr -känsla. NF 2: 952 (1878).

– PLIKT-MEDVETEN ~⁰²⁰. särsk. : som har pliktkänsla. LUNDSTRÖM Ung Vet. 7 (1900).

– pliktmedvetenhet OLSSON Fröding 13 (1950).

– PLIKT-MORAL moral som starkt betonar plikten l. har denna som grundval. SvLittH 2: 7 (1919).

– PLIKT-MÄNNISKA. människa med stark pliktkänsla. LUNDQUIST Smink 100 (1887).

– PLIKT-MÄSSIG. sammanhörande l. överensstämmmande med plikt(er); jfr -bunden, -enlig. SC 2: 166 (1821). GEIJER I. 4: 392 (1839; adv.). (Drottning Cristina) hade mer hog för det . . lysande, än för det pligtmessiga. ODHNER Lb. 205 (1869). KRUSENSTJERNA Pahlen 1: 103 (1930).

– pliktmässighet , r. l. f. ÖDMANN AnvPred. 104 (1807).

– (7) PLIKT-ORDEN. (†) om klosterorden av botgörare. SCHRODERUS Os. 2: 801 (1635; lat. orig.: Ordo poenitentium).

– (7) PLIKT-PALL ( plikt- 1688 osv. plikte- 1686–1938 (om ä. förh.) )

[jfr plikta, v.¹]

(om ä. förh.) i kyrkor: föremål av trä (bräder) som vanl. hade form av en trappa med två l. tre trappsteg o. på vilket en person som skulle undergå kyrkoplikt hade att ta plats o. där han (hon) fick schavottera (vanl. stående l. knäböjande) under gudstjänsten, skampall; jfr horpall. Then sig med Lönskeläger förseer, . . skal en Söndag, under Högpredikan, stå på en . . Plichtepall. Kyrkol. 9: 4 (1686). (Han) blef . . uprätt ståndande under predikan . . stödiande ena . . foten på understa trappesteget af plicktepallen. VDAkt. 1739, nr 648. Genom KF den 18 november 1741 hade . . den s. k. Pliktepallen för dem, som försett sig med lönskaläge . . ersatts med enskild skrift. Minnesskr1734Lag 1: 106 (1934).

– PLIKT-PÄNNING (plikt- c. 1655 osv. plikte- c. 1655–1734) (numera bl. ngn gg, i sht arkaiserande) i pl.: (pänningmedel utgörande) böter; förr äv. i sg.: böter. KOF II. 2: 245 (c. 1655). Därs. 3: 164 (1682; sg.). Pliktpenningar för förfallelösa försummelser. ÅbSvUndH 60: 269 (1813; i skola). UURed. 1922–23, s. 164. jfr (†): Tree d(ale)r plicktepengar. MURENIUS AV 577 (1665).

– PLIKT-REGEL. ( plikt- 1635–1797. plikte- 1635)

[PLIKT-REGEL.ssg 1]

1) (tillf.) till 4; jfr -krav, -lag. LBA 2–3: 146 (1797).

[PLIKT-REGEL.ssg 2]

2) (†) till 6, 7: regel om straff l. botgöring. SCHRODERUS Os. 1: 735 (1635). Ingen skal blifwa onäpst, som thetta förachtar vthan Fädernas Plichtreglor vnderkastas. Därs. 2: 263.

– PLIKT-SKYLDIG.

[PLIKT-SKYLDIG.ssg 1]

1) till , 4: pliktenligt underdånig; som överensstämmer med en undersåtes l. underordnads plikt l. som det utgör en sådans plikt att ådagalägga l. dyl. (jfr 2; om person äv.: förpliktad till hörsamhet l. vördnad l. tacksamhet, vördnadsfull; särsk. i hövlighetsformler i brevstil o. d.; numera bl. ngn gg (med anslutning till 2) i sådana ålderdomliga uttr. som eder pliktskyldige tjänare o. d. Att bewijsa (G. II A.) . . den Sidsta Plichttskyldige Ähratiänst. RARP 2: 134 (1634). Den . . stora benägenheet migh altijdh är betedd worden; Hwilken migh . . ewärdeligen plichtskyldigh giör. MWGYLDENSTOLPE (1660) i BraheBrevväxl. II. 1: 168. Har äran teckna min herres pligtskyldigaste tjenare. DALIN (1855). ÖSTERGREN (1935).

[PLIKT-SKYLDIG.ssg 2]

2) till 4; om sak: som ngn är förpliktad till, som är en plikt; äv. ss. adv.; förr äv. om person: förpliktad (till ngt l. att göra ngt), pliktig. BRENNER Dikt. 2: 58 (1717). Vi . . äro pliktskyldige, att så inrätta vårt lefnadssätt . . att (osv.). KyrkohÅ 1925, 8. 291 (1838). Den unge löjtnanten lemnade pligtskyldigt sin . . flamma. TOPELIUS Vint. II. 1: 321 (1856, 1881). UNNERSTAD Snäckh. 308 (1949). särsk.

[PLIKT-SKYLDIG.ssg 2.a]

a) i superl., ss. adv.: i full överensstänamelse med sin plikt; vanl. övergående i bet.: av plikt (l. enl. åliggande l. därför att folk l. ens överordnade o. d. väntar det), men utan entusiasm l. intresse l. övertygelse; äv.: därför att det skall så vara. LIVIJN Bref 80 (1813). Soldaterna instämde pligtskyldigst (i leveropet) presterna hjertligt. RYDBERG Ath. 120 (1859). När man pliktskyldigast åhört talen övergår man . . till festens senare och gladare del. NILSSON FestdVard. 119 (1925).

[PLIKT-SKYLDIG.ssg 2.b]

b) (†) i uttr. vara pliktskyldig till ngt, vara förpliktad till ngt. OxBr. 11: 636 (1633).

Avledn.:

– pliktskyldighet , r. l. f. (†)

[pliktskyldighet.avl 1]

1) till -skyldig 1. LÖFGREN TennqjH I. 1: Bil. s. 31 (i handl. fr. 1660). LUCIDOR (SVS) 191 (1672).

[pliktskyldighet.avl 2]

2) till -skyldig 2; särsk.: plikt. HSH 9: 193 (1841). Så hafwer iagh . . effter min plicht skyldigheet altijdh söckt . . medh Gudhz ordz predikandhe byggia . . församblingarne. VDAkt. 1675, nr 261. HÖGBERG Vred. 2: 320 (1906; arkaiserande).

– (6) PLIKT-SLAG.

[efter eng. penalty stroke]

sport. viss term i golfspel. Pliktslag . . är ett slag, som tillägges en sidas markering, om någon mot reglerna stridande handling blivit begången. NFSportlex. (1943).

– PLIKT-SLAV. | (i sht i vitter stil) bildl. BERGER Därute 38 (1901). ABENIUS Drabb. 59 (1950).

– (6, 7) PLIKT-STOCK. | (förr) straffstock (placerad vid l. innanför ingången till en kyrka). FrestaKRäk. 1755. Et st Pliktstock i Vapenhuset. VDAkt. 1791, nr 105. -

– (6, 7) PLIKT-STRAFF (†) straff l. (offentlig) botgöring som ålagts av kyrkan. SCHRODERUS Os. 2: 573 (1635).

– PLIKT-STRIDIG. | (i sht i högre stil) som står i strid med ngns plikt. CRONHOLM Lig. 79 (1839).

(i sht i högre stil):

– pliktstridighet , r. l. f. ÖDMANN AnvPred. 104 (1807).

– (6, 7) PLIKT-STÅNDANDE, p. adj. (†) i substantivisk anv.: person som utstår straff l. undergår kyrkoplikt; jfr plikt sbst.¹, 6 b β. SCHRODERUS Os. 1: 242, 462 (1635).

– (6) PLIKT-SUMMA, r. l. f. (†) bötessumma. CIHALLMAN 96 (1777).

– (7) PLIKT-SÄTTA (†) döma (ngn) till kyrkoplikt. Os II. 2: 499 (c. 1655).

– (6, 7) PLIKT-TID. ( plikt- 1635. plikte- 1635) (†) tid under vilken ngn hade att undergå straff l. göra bot. SCHRODERUS Os. 1: 348 (1635). Därs. 2: 159.

– PLIKT-TROGEN. |som samvetsgrant gör l. strävar att göra sin plikt; äv. om dylik persons handlande; äv. ss. adv., särsk. (mindre br.) i superl., särsk.: pliktskyldigast. SPONGBERG Soph. 51 (1866; superl.). Pligttrogen tjenst. 2SAH 60: 28 (1883). Prosten fortsatte att plikttrognast med stor värdighet uppläsa kungörelserna. LAGERGREN Minn. 1: 233 (1922). (Han) var för plikttrogen att lämna sin post. HALLSTRÖM Händ. 86 (1927).

– plikttrogenhet , r. l. f. plikttrohet. SCHYBERGSON FinlH 1: 329 (1887).

– PLIKT-TROHET ~⁰² äv. ~²⁰. egenskapen l. förhållandet att vara plikttrogen. GotlLT 1852, nr 46, s. 3. ÅbSvUndH LIX. 2: 139 (1940).

– PLIKT-UPPFYLLD ~⁰², p. adj. uppfylld av (sina) plikter; om person äv.: pliktmedveten, plikttrogen. Upsala 1920, nr 104, s. 1. LILLIEHÖÖK Mary Anne 94 (1933).

– PLIKT-UPPFYLLELSE ~⁰²⁰⁰ |jfr plikt 4 a. RUNDGREN Minn. 2: 252 (1870, 1883). Den lycka, som . . den långa pliktuppfyllelsen ger till lön. SfF 1896, s. 170

– PLIKT-UTÖVNING ~⁰²⁰. fullgörande av plikt(er) l. åligganden. Ansvarighet för . . underordnade tjenstemäns pligtutöfning. GYLLENGRANAT SvSjökr. 2: 273 (1840).

– PLIKT-VIDRIG. | (i sht i högre stil) som står i strid med ngns plikt. TEGNÉR FilosEstetSkr. 188 (1808). Pliktvidriga handlingar. KARSTEN NatF 149 (1928).

– (6) PLIKT-VÄRD, adj. (†) straffvärd. LBÄ 25–26: 32 (1799).

– (1) PLIKT-VÖRDIG. (†) i superl., ss. adv.: med (tillbörlig) vördsamhet. LUCIDOR (SVS) 160 (1671).

(i allm. till 7; †):

– PLIKTE-BÄNK se A.

– (6, 7) PLIKTE-HÄST trähäst varpå vissa brottslingar fingo schavottera; jfr trä-märr. HA 6: 301 (1724).

– PLIKTE-MEDEL

– PLIKTE-PALL,

– PLIKTE-PÄNNING,

– PLIKTE-REGEL, se A.

– PLIKTE-RUM, n.

[jfr plikta, v.¹]

i kyrka: plats för person som undergick kyrkoplikt; i sht liktydigt med: pliktpall. KOF II. 2: 99 (c. 1655). VDAkt. 1739, nr 648. -

– PLIKTE-SEDEL. skriftligt intyg gm att ngn stått kyrkoplikt. VDAkt. 1678, nr 112.

– (6, 7) PLIKTE-STADGA, f. |stadga om straff l. kyrkoplikt o. d. SCHRODERUS Os. 2: 19 (1635). Plichtestadgarna i Clostren. Därs. 296.

– PLIKTE-STOL. pliktpall. VDAkt. 1739, nr 648.

– (6) PLIKTE-TECKEN. yttre kännetecken som ngn bär ss. straff. SCHRODERUS Os. III. 2: 85 (1635).

– PLIKTE-TID, se A.

(†):

– PLIKTS-BEGREPP, se A.

– (7) PLIKTS-DOM. |dom angående kyrkoplikt. SCHRODERUS Os. 2: 488 (1635).

– PLIKTS-FOGDE, se A.

– PLIKTIG , se d. o.

– PLIKTLIG , adj.; anträffat bi. ss. adv. -en med komp. -are. ( -elig 1644 (: plichteligenn, adv.). -lig 1558 (: plictligere komp.))

[fsv. pliktliker, motsv. d. pligtlig; av mlt. plichtlik, motsv. t. pflichtlich]

(†) till (1 o.) 4; ss adv.: med (undersåtlig) plikttrohet; pliktenligt (o. lojalt mot överheten). (Vi ha givit honom gården) uppå thet att han thess . . plictligere

[sig]

schall . . bruke late (i befattningen). G1R 28: 379 (1558). ÅngermLandstingspr. 4/9 1644, fol. 64.