BABYLON ba⁴bylon, äfv. ba³bylon², n. ((†) m. Upp. 16: 19 (NT 1526); f. Upp. 17: 5 (NT 1526; i personifikation)). Babylon, gr. Βαβυλών; se för öfr. BABEL] 1) eg.: hufvudstaden i Kaldeen, af judarna kallad Babel.

[BABYLON 2]

2) i bildl. o. öfverförd anv. med anknytning till Upp. 17, ss. beteckning för en världsstad, med tanken fäst på dess stora omfång, dess folkvimmel, dess njutningslystnad o. i sht dess sedefördärf; jfr BABEL 2 Det moderna Babylon vid Themsen l. vid Seinens strand. (London) är ett omätligt Babylon af tegel. GEIJER I. 3: 27 (1809). NYSTRÖM Bibl. ordb. 42 (1868). jfr: Then stora Babilon modhren till bolerij och till styggelse på iordhenne. Upp. 17: 5 (NT 1526).