BAAL ba⁴al, äfv. ba³al³ l. ba⁴l (JENSEN Svat. Cech 69 (1838)), m.; pl. -er (Dom. 2: 11 (öfv. 1896)). Anm. I föreg. bibelöfversättningar bibehölls den hebr. pl.-formen på -im.

[af hebr. ba``al pl. bĕ``ālīm, eg. herre; ordets syrisk-babyloniska motsvarighet är Bel (jfr BELSEBUB)]

benämning på feniciernas högste gud, ofta nämnd i Gamla testamentet ss. föremål för affälliga israeliters dyrkan. – särsk.

[jfr

1 Kon. 19: 18 samt Rom. 11: 4] bildl. i uttr. böja knä för Baal o. d., (i egennyttigt syfte) hylla den som (med orätt) har makten. Huru många finnas .., som icke hafva böjt sina knä för Baal. HAGBERG Pred. 4: 25 (1818). De, som icke böjt knä hvarken för den allmänna opinionens eller den härskande maktens Baal. Sv. tidskr. 1891, s. 407.

Ssgr :

– BAALS-BILD ~³⁰, äfv. ³~². Hos. 12: 8 (öfv. 1898).

– BAALS-DAGAR ~²⁰, pl., då Baal(erna) dyrkades. Hos. 2: 13 (öfv. 1898).

– BAALS-DYRKAN ~²⁰.

– BAALS-DYRKARE ~²⁰⁰. C. V. BERGEN i NF 1: 1388 (1876).

– BAALS-KULT ~². C. V. BERGEN i NF 1: 1387 (1876).

– BAALS-PRÄST ~².

– BAALS-TJÄNST ~². == -DYRKAN, -KULT. C. V. BERGEN i NF 1: 1388 (1876).