PLÅGA plå⁴ga², r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er SCH#EDEMAN Just. 48 (1563), KELLGREN (SVS) 4: 359 (1779)); förr äv. PLÄGE, m.; best. -en; pl. -ar (BERCHELT PestOrs. C 1 b (1589), PALMCHRON SundhSP. 229 (1642)). (förr äv. plå(å)gh-. -a 1526 osv. -e 1543–1695 (rimmande med måge). -o, oblik form 1526–1541. -o, nom. 1541–1635)

[fsv. plagha; jfr fd. plagha, dan. o. nor. plage, isl. pl–ga, mlt. plage, fht. plaga (t. plage); ytterst av lat. plaga, slag (se FLACKA, y.2).– Jfr APOPLEKTISK]

1) (utom i d nnmera i sht i högre stil) (svårt) lidande (av fysisk l. psykisk art); olycka, nöd, henisökelse; förr äv.: straff(dom); särsk. om lidande l. olycka som –ud låter vederfaras en person l. ett samfund av personer ss. ett straff l. en prövning; ofta i uttr. slå l. hemsöka ngn med plågor l. sända ngn plågor l. sända plågor över ngn, förr äv. kasta plåga på ngn, låta ngn drabbas av lidande(n) l. olycka (olyCkor), straffa l. pröva ngn med lidande(n) l. olycka (olyckor). (Profeterna ha makt att) slå iordhena medh alla handa plågho. Upp. 11: 6 (NT 1526). Om iagh sende mina fyra onda plåghor, som är swerd, hunger, ond diwr och pestilentia offuer Jerusalem så (osv.). Hes. 14: 21 (Bib. 1541; LUTHER: straffen; Vulg.: judicia; Bib. ig17: straffdomar). När Gud Alxmechtig kaster plåge på menniskiorne. STIERNMAN Riksd. Bih. 213 (1568). Hvar plåga har sitt skri för sig, / Men helsan tiger still. GEIJER Skald. 13 (1811, 1835). Världen är . . en ströranaande flod av plågor och orenlighet. BOYE Ast. 232 (ig3i). jfr (†): Noe wardt funnen ostraffeligh och froom, thet Dött han Cck til godho när plåghan gick. LPETRI Sir. 44: 17 (1561).– jfr BLODS-, ELDS-, HELVETES-, SKÄRS-, ELDS-PLÅGA m. fl. – särsk.

[PLÅGA.sbst 1.a]

a) i uttr. egyptiska plågor o. d., se EGYPTISK a.

[PLÅGA.sbst 1.b]

b) om helvetesstraffen; särsk. i sådana uttr. som eviga plågor o. d. (jfr 4 b); jfr PINA sbst. I 1 b. Upp. 14: 11 (NT i526). Läran om eviga plågor är ett grovt missförstånd av bibelns liknelser och bildspråk. SDS i951, nr 47, s. 10.

[PLÅGA.sbst 1.c]

c) (†) i det bedyrande uttr. för alla plågor, Gud bevare oss, bevars. Säg mig, on din herre är utgången . .1 (Svar:) Ja, för alla plågor, så olyckligt är det. RUNEBERG ESkr. 2: 61 (c. 1850).

[PLÅGA.sbst 1.d]

d) om olycka l. svårighet som betungar ett rike l. medborgare i ett rike; förr äv. om börda som av överheten pålagts medborgarna: pålaga, onus. En förståndig konung är stor Gudz gåffua, men ren oförståndig landzens plåga. SvOrds. A 5 b (1604). Att een sådan allmän plågo (dvs. gästningen o. skjutsningen) och oordning remedieras och affskaffas motte. RARP 2 157 (1635). Mitten av 200-talet är en tid av stora faror och svåra plågor för det romerska världsriket. CVIFSTRAND GrKultFas. 54 (1950). jfr LANDS-PLÅGA.

[PLÅGA.sbst 2]

2) [eg. specialanv. av 1] lidande av (företra–desvis) fysisk art, smärta, värk; numera i sht i pl.; särsk. i sådana uttr. som inga (svårare) plågor, (ofta skämts.) i svar på förfrågan om välbefinnande. Sine svage ögon, som han dagligen hafver stor plåga uttaff. OxBr. 5: 232 (1623). Men på sin bädd låg Döbeln, tärd af plågor. RUNEBERG 2: 110 (1846). Jag finner den fysiska plågan osknttbar att ha so opium mot lifsfasan. WÄGNER Pennsk. 158 (19iO). Hur har natten varitl – A tack: Inga svårare plågor: svarade Pettersson. HAMMENHÖG PoB 200 (1931).– jfr BARN-, DÖDS-, FÖDSLO-, GIKT-, HJÄRTE-, KOLIK-, KROPPS-, MAG-, MASK-, TAND-PLÅGA m. fl. – särsk. (numera bl. mera tillf.)

[PLÅGA.sbst 2.a]

a) sjukdom, åkorolna. Gaak medh fridh och war helbregda aff thina plågh 1I k r (NT 1526; äv. i BiL. 1917). Therföre straffadhe honom . . Gudh, medh een heemligh plågho som ingen läkia kunde. 2ntack. 9: 5 (Bib. 1541- Apokr. 1921: sjukdom); jfr l. Han hade då, tyngd af plågan, länge sjelf ansett sin bana såsom slutad. TEGNER Armfelt 3: 423 (1887). jfr BRÖST-, DÖDS-, MODER-, STEN-PLÅGA m. fl. särsk. (†) om pest; jfr språkprovet från 1541 under l. (I skrivelsen nämnes) att någre marckneder vdi Södermanlandh schole . . ware förbudne för then plåge schuldh, som haffwer wanckedt vdi Stocholm. PrivSvStäd. 3: 204 (1572). WINGÅRD 2: 263 (1835). RÄÄF jdre 1: 23 (1856; om digerdöden ; pfter ö. handl.).

[PLÅGA.sbst 2.b]

b) i pl., om lidande som avsiktligt tillfogas ngn ss. straff l. för att frambringa bekänneise: kroppsstraff; tortyr, marter; jfr PINA sbst. I l. SCHRODERUS Con'enius 668 (1639). straffande plågor. ADLERBETH "En. 29 (1804; 1at. orig.: poenas). OMAN Ungd. 235 (1889).

[PLÅGA.sbst 3]

3) [eg. specialanv. av 1] lidande av (företrädesvis) psykisk art, kval; pina; särsk. (i sht i poesi) om lidande som framkallas av kärlek, kärlekskval. LPETRI Sir. 26: 6 (1561). Kärleken haar altijdh sin plågha. GRUBB 435 (1665). När jag vil ora kärlek tala j SpGtskt hon –t min plåga ler. LALIN Arachne 1 (1750). Hvi et n'in vällust gör, och hvi ger et min plåga? TEGNER (WB) l: 11 (c. 1800). Då krympte hennes hjärta i en outhärdlig plåga. HALLSTRÖM Than. 40 (1900). Dn'(A) i95i, nr 134, s. 7. – jfr HJÄRTE-, SJÄLS-PLÅGA.

[PLÅGA.sbst 4]

4) allmännare, ora (fysiskt l. psykiskt) obehag, bekymmer, anfäktelse, irritation o. d.; äv. konkret(are), om person l. sak l. förhållande som förorsakar skada l. obehag o. d.; stundom svårt att skilja från 1 G. 3. Rijkedom haar och sin plåga. GRUBB 686 (1665). (Uen ogifte) 81ipper och alt förtret, huuskors, sampt dagliga plågor. CupVen. C 5 a (1669). (Det är) torfven beskärdt att befria jordbruket från rostens plåga. MosskT 1888, s. 89. Man blir grubbelsjuk och nedstämd, en plåga för sig själv och andra. ENCKELL o. CLAESSON Trub. 9 (1932).– jfr BARN-, HJÄRTE-, HUS-, MYGG-, OHYRE-PLÅGA m. fl. – särsk.

[PLÅGA.sbst 4.a]

a) i uttr. vGr dag jtar (nog av) s–n (egcn) plåga o. i talesätt som utgå därifrån, dels för att uttrycka tanken att raan icke bör göra sig onödiga bekymmer för framtiden, dels med innebörden att ingen dag är fri från bekymmer l. lidande. sörier icke . . för morghondaghen Ty morghondaghen haffuer sielff sina vmsorgh medh sigh. Thet är noogh, at huar dagh haffuer sijn eghen plågho. nIat. 6: 34 (Bib. 1541; NT 1526: bekymber); jfr: Hwar dagh hafwer nogh af sin plåga. Ps. 1695, 211: 11. I måndags blef salig grefve Fridrick Stenbok bisatt, i går vardt Tissenhussen, så att hvar dag har sin plåga. EKEBLAD Bref 1: 155 (1652). Allt måste gå: Var dag får dra sin plå;a. KRUSENSTJERNA Händ. 69 (1929).

[PLÅGA.sbst 4.b]

[jfr 1 b]

i sådana uttr. som vara en evig plåga för ngn l. vara ngns eviga plåga vara orsak till ständigt bekymmer för ngn, vålla ngn ständigt lidande; äv. konkret, om person som är till bekymraer för ngn. Lilla Emilie, yngsta dottern, var rain eviga plåga. KNORRING Illus. 49 (1836). Deras äktenskap . . var en evig plåga för dem båda. MOBERG Rosell 243 (1932).

[PLÅGA.sbst 4.c]

c) i uttr. kors och plåga, om person l. sak l. förhållande som förorsakar bekymmer l. obehag o. d.; jfr KORS I 1 g. Originalet Pav–n, Pacius' allt i allom och på samma gång hans kors och plåga. AHRENBERG Männ. 4: 260 (1909). jfr: Vår herre8 åker har kors men ingen plåga. STRÖM SvOrdspr. 72 (1926).

(i allm. till l. Flera av de nedan anförda ssgrna kunna äv. hänföras till o. uppfattas numera vanl. ss. hörande till plåga, v.):

(utom i -fri numera bl. mera tillf.):

– PLÅG-ANDE, se D.

– PLÅG-FRI. ( plåg- 1824 osv. plågo- 1787–1935) 1) till 2: fri från plågor, smärtfri. ROSENSTEIN 1: 70 (1787).

[PLÅG-FRI.ssg 2]

2) (plågo-) (†) till 4: fri från bekymmer. LEHNBERG Pred. 1: 130 (c. 1800).

(till plåg-fri 1):

– plågfrihet , r. l. f.

– PLÅG-FYLLD, f

– PLÅG-KAMMARE, se D.

– (4) PLÅG-LÖS. (†) fr1 från obehag. JGHALLAAN 4itt. 154 (1727).

– PLÅG-NÄSTE. ( plåg- 1807–1885. plåge- 1790–1807. plågo- 1815) (†)

[PLÅG-NÄSTE.ssg 1]

1) o1r1 ort l. boning o. d. som utgör en plåga för den omgivande trakten; jfr näste, sbst.⁴ ². MÖLLER (1790). MÖLLER (1885).

[PLÅG-NÄSTE.ssg 2]

2) hemvist för plågor. JGOXENSTIEBNA 4: 69 (1815; eng. orig.: house of pain).

– (2) PLÅG-RÄDD. (tillf.) rädd för plågor. TÖRNBLOM Livsöd. 52 (1915).

(†):

– PLÅGA-MÄSTARE,

– PLÅGA-VECKA, se D.

(†):

– PLÅGE-ANDE, se D.

– (3) PLÅGE-BILD. om plågsam drömsyn; jfr bild sbst.,I 3. ADLERBETR Poet. 1: 206 (i799, 1802).

– PLÅGE-BÄNK, se D.

– PLÅGE-DJÄVUL.

[jfr t. plageteufel]

ond ande som vållar ngn lidanden l. smärtor; jfr plågo-ande I. KOLMODIN QvSp. 2: 332 (1750).

– PLÅGE-FULL,

– PLÅGE-HUS

– PLÅGE-MÄSTARE, se D.

– PLÅGE-NÄSTE, se A.

– PLÅGE-ORT, se D.

– (2 b) PLÅGE-PLATS. plats där ngn niarteras; anträffat bl. bildl. NORDENFLYCHT Turt. 15 (1743).

– PLÅGE-RIS,

– PLÅGE-RUM, se D.

– (2 b) PLÅGE-STAD.

[fsv. Plagho stadher, avrättningsplats]

plats där ngn marteras; anträffat bl. bildl.: jfr pino-stad. COLUMBUS BiblW E 2 b (1674). BRENNER Uikt. 1: 122 (i695, 1713).

– PLÅGE-STEGE.

[efter lat. Gemoniae (scal–j, möjl. till personnamnet Gemonius, rnen gua Guatolkning sammanställt med gemere, sucka, klaga]

i uttr. de romerska plåge- stegarna, ora en trappa i Rom utför vilken de avrättades lik släpades för att kastas i Tibern. SYLVIUS drornay 205 (1674; 1at. orig.: in Gemonias).

– PLÅGE-SÄTT, se D.

– (2) PLÅGE-TIMME. timme varunder ngn plågas l. marteras; jfr plago-stund. KoLMoDIN Rök. 92 (i728; om Kristi lidande). –

– PLÅGE-TROLL. ond ande som vållar ngn lidanden; jfr -djävul, plågo-ande. KOLMODIN QvSP. 2: 330 (1750).

– (1-3) PLÅGE-TROPP. i bild: mängd av plågor; jfr plågo-här. COLUMBUS BibllV A 4 a (1674). KOLMODIN QvSp. 2: 111 (1750).

– PLÅGE-VAL,

– PLÅGE-VECKA, se D.

– PLÅGO-ANDE. ( plåg- 1749. pläge- i640– 1807. plågo- 1640 osv.)

[jfr t. plagegeist]

ond ande som plågar ngn (ss. straff för begångna ogärni1igar); furie, eumenid, erinnye; äv. (o. Rumera vadl-) allmännare, om Bgn l. ngt som vållar ngn lidanden l. obehag; jfr pino-ande, plåga, sbst. 4, plågo-ris 2. Linc. (1640; under furise). 2SA11 10: 284 (1822). Gång på gång tycker . . (Strindberg) sig sträcka vapen utan att ha säkerhet för att han icke utlämnat sig till plågoandar. 3SAH L111. 2: 29 (1942) ; jfr b. jfr he1vetes-plågoande.

särsk.

[PLÅGO-ANDE.ssg a]

a) om person (stundom äv. om djur) som (gm envis förföljelse: irriterande uppträdande o. d.) utgör en (ständig) plåga för ngn. BJÖRN För– Yngl. 109 (1792). LEFSTADIUS 1Journ. 351 (1831; om myggor). Den knipsluga frågvishet . . som gör tän4ande barn till plågoandar. JOHANSON SpeglL 146 (i909, 1926). Många av de judar, som med livet undkommo sina förföljare och plågoandar grepo åter till vandring–stavrn. GRIMBERG VärldH 1: 51 (1936).

[PLÅGO-ANDE.ssg b]

b) (numera bl. mera tillf.) om plågsamma tankar l. känslor; äv. om ngt som är föremål för tvångstankar. Man kunde skönja Plåge andarne på . . (Kalypsos) ansichte afmålade. EHRENADLER Tel. 267 (1723). Den mänsklighetens plågoande, som kallas sorg för morgondagen. WIKNER Pred. 506 (1881). En våt tandborste, ett par nötta tofflor voro hans härskare och plågoandar sedan mörkret fallit på. KRUSENSTJEBNA Fatt. 1: 200 (1935).

[PLÅGO-ANDE.ssg 2.e]

e) (†) ora förhärjande sÅukdoni; jfr plåga sbst., 2 a. AnderssonBrevväxl. 1: 306 (1857).

– (2, 3) PLÅGO-BÄDD. (i högre stil) bädd där ngn lider plågor; särsk. om sjukläger; jfr -läger. 1SAH 3: 127 (1790 1802; om sjuklägcr). GULLBERG Kärlek 71 (1933).

– (2 b) PLÅGO-BÄNK. ( plåge- 1745. plågo- 1744–1758) (†) bänk där ngn uudergår tortyr, pinbänk; äv. bildl. Hans samvete är den plågobänck hvaräst han dageligen lider de bittraste qval. MÖRK Ad. 2: 44 (1744). JUSLENIUS 274 (1745)- Mö RK Th. 3: 354 (1758; bildl.)

– (2 b) PLÅGO-BÖDEL. (†) bödel som torterar ngn; anträffat bl. bildl., om ngt som vållar Rgn lidanden; jfr -mästare o. bö- deI 2. Lasterna äro sina egna plågo-bödlar. ö RK Ad. 1: 49 (1742). Bärs. 190 (1743; om samvetet).

– (1-3) PLÅGO-DAG. (i sht i religiöst spr.) dag under vilken ngn plågas; särsk. i pl., om människans jordeliv. Jordens plågodar. WALLIN Bel. 1: 24 (1810, 1825).

– (1-3) PLÅGO-DAL. (†) bildl., oui jorden ss. hemvist för plågor o. lidanden; jfr jämmer-dal OPETRI itenSkaP. 50 (c. 1540).

– PLÅGO-DJUP, n. (†)

[PLÅGO-DJUP.ssg 1]

1) till 1, om helvetet; jfr -hål. UrFinlH 651 (1767).

[PLÅGO-DJUP.ssg 2]

2) till 3, om svåra kval; jfr djup sbst., 8. Hvad plågodjup omkring mig sväfva! / Hvad känslor strida i rait bröst: KELLGREN (SVS) 3: 159 (1786).

– (2) PLÅGO-DRYCK. (†) dryck som det vållar plåga att dricka. PERICI Musæus 3: Hh 1 b (i582- i bild).

– PLÅGO-ELD. (†) bildl., om lidanden. NORDENFLYCHT QT 1744, s. 53

– PLÅGO-FRI, se A.

– (1-3) PLÅGO-FULL. ( plåge- 1608– c. 1696)

[fsv. plaghofulder]

(i vitter stil, numera bl. tillf.) full av lidanden, plågofylld. PHRYGIUS .ntRosengren A 5 a (1608). DAHLSTIERNA (SVS) 311 (c. 1686).

– (1-3) PLÅGO-FYLLD, p. adj. (plåg- 1921 osv. plägo- 1921 osv.) (i vitter stil) fylld av lidar1den l. plågor. FJELNER Typ. 102 (1921).

– (2 b) PLÅGO-GISSEL. (t) anträffat bl. bildl., om person som vallar andra lidanden; jfr plåga sbst., 4, plågo-ris 2. WALLIN Rel. 2: 156 (1827).

– PLÅGO-HAMN. (†) -ande; äv. i utvidgad l. bildl. anv. KELLGREN (SVS) 3: 147 (1786). VALERIUS 1: 16 (1806; om Person). ATTERBOM nIinnest. 2: 296 (1842; om plåg- sam sinnesstämning).

– (1-3) PLÅGO-HUS. (plåge- c. 1700. plågo- 1768 osv.) (numera bl. tillf.) hus där ngn (hålles fången o.) plågas; äv. bildl.; särsk.: fängelse; jfr -häkte. Min kropp (är) ett plågehuus. HOLMSTRÖM Vitt. 196 (c. 1700). CHYDENIUS 21 (1765; om fängelse).

– PLÅGO-HÅL, n. (†) om dödsriket; jfr -djup. BELLMAN SkrNS 1: 211 (1759).

– (2 b) PLÅGO-HÄKTE. (i vitter stil) om fängelse med tortyrkamm are l. dyl.; särsk. bildl.: plats där ngn är underkastad tvång o. lidanden; jfr -hus o. pino- häkte. LOVEN .oante 1: 14 (1856). LOVEN MVärld 16 (1918).

– (1-3) PLÅGO-HÄR, r. l. m.

[jfr t. plagenheer]

(†) mängd av plågor; särsk. i bilder där plågorna uppfattas ss. onda andar l. dyl. Himmel hjelp! – hvad grymma plågohärar, / Som sväfva för min syn. KELLGREN (SVS) 3: 171 (1786). GRANBERG Dram. 159 (1811).

särsk. i uttr. Egyptens plågohär, om de plågor som 6-ud sände över Egypten; jfr plåga, sbst. 1 a. WADMAN Saml. 1: 54 (1830).

– (2 b) PLÅGO-INRÄTTNING. (†) konkret: anordning för tortyr. AFZELIUS Sag. t: 28 (1853). -

– (2 b) PLÅGO-INSTRUMENT. (†) tortyrredskap. SPARRE Frisegl. 3: 273 (1832).

– PLÅGO-KALK. (i religiöst spr.) bildl., om lidanden; jfr kalk sbst.¹, I b B, ¹idandes-kalk. EMANUELSSON 1PredL'ögm. 1: 258 (1865). – LS

[PLÅGO-KALK.ssg 2.b]

– PLÅGO-KAMMARE, r. l. ru. (plåg- c. 1755. plågo- 1835) (†) tortyrkamniare. SCHULTZE Ordb. 2145 (c. 1755). ALMQVIST Luna 60 (1835).

– (2, 3) PLÅGO-LÄGER (i sht i vitter stil) plågobädd; särsk. om sjukläger. Ps. 1819, 162: 1 (om sj-ukläger). HALLSTRÖM Händ. 310 (1927).

– (2 b) PLÅGO-MEDEL. (numera bl. tillf.-j medel l. sätt att plåga l. tortera ngn; tortyr(medel); jfr pino-medeI. BERGKLINT Vitt. 231 (1772). ADLERBETH M=n. 213 (1804).

– (1-3) PLÅGO-MÄNGD (†) mängd av plågor; jfr -häT. En faslig plågo-mängd l-ag för min syn ser sväfva. LENNGREN (SVS) 1: 42 (1777).

– (2 b) PLÅGO-MÄSTARE. ( plåga- 1604. plåge- c. 1540–1642. plågo- 1528–- c. 1755)

[fsv. plaghomästare B2(SpV 233)]

(†) person som torterar ngn, bödel; äv. i utvidgad l. bildl. anv., om person l. förhållande som vållar ngn lidanden: plåga(re); jfr mästare 11. OPETRI Sacr. 28 b (1528). Lika som alla andra synder, ha–ua hNar sin eghen plåaomestare, som them straffa skal, . . Altså (osv.). PERICI ntusoeus 2: 292 b (1582; t. orig.: Hencker). SCHULTZE Ordb. 3090 (c. 1755). jfr bonde-plågemäs- tare. särsk. rned anslutning till mästare 5, om person som uppfattas ss. överlägset skicklig i konsten att plåga. Huar och en plågare, flnner sin plåga mestare. SvOrds. B 2 a (1604).

– (1–3) PLÅGO-ORT. ( plåge- 1690–c. 1765. plågo- 1743–-c. 1779) (†) plats där ngn plågas l. torteras; hemvist för plågor; särsk. or.a underjorden l. helvetet; jfr pino-ort. AMNELIUS Quirsfeld 468 (1690); jfr Ps. 1695, 1oö: 4. (Jesn) plågeort och marterplats. NOHRBORG 82 (c. 1765). Plutos plågo ort. LIDNER (SVS) 1 (1779)

– (2 b) PLÅGO-REDSKAP -20 ä -02 tortyrredskap; äv. i utvidgad l. bildl. anv., om person l. sak som ar1vändes ss. ett medel att plåga ngn. SCHRODERUS Os. 1: 187 (1635). SCHRODERUS Ber. 6: 219 (1833; om Person).

– PLÅGO-RIKE(T). (i högre stil, tillf.) om helvetet. 2BAH 50: 307 (1874).

– (2 b) PLÅGO-RIS. ( plåge- 1773–1807. plågo- 1626 osv.)

[PLÅGO-RIS.ssg 1]

1) (†) ris som användes vid bestraffning l. aga. (Lat.) Flagellum . ., (sv.) Piska, Plågorijs. TIDERUS GrLat. e0 (1626).

[PLÅGO-RIS.ssg 2]

2) bildl., on? person l. djur l. sak l. förhållande o. d. som vållar ngn lidanden l. obehag, (lands)plåga, gissel; plågoande; särsk. om plåga som är sänd av Gud l. ödet; jfr plåga sbst., 1, 4. Vara l. bIiva ett (?-iktigt l. värkligt) plågoris för ngn. Fånge 45 (c. 171O; om krig). Jmt- FmT 7: 97 (1921; om personer). Skörbjugg har i långa tider varit sjömännens plågoris. BOLIN VFöda 120 (1933).

– (1-3) PLÅGO-RUM, n. (plåge- 1689. plågo- 172a osv.) (i vitter stil) plats l. rum där ngn plågas; särsk. (i sht förr) om helvetet l. skärselder1 l. underjorden; jfr pino-rum 2: 3. Nifulheim de ondaas plågerum effter döden. RUDBECK Atl. 2: 378 (1689). tFör mahnen) blef detta (dvs. hemmet) småningom ett plågorum. SNELLMAN Gflt. 1: 130 (1842).

särsk. (†) till 2 b: rum där fånge inspärras för att plågas l. utsättes för tortyr, tortyrkammare; jfr pino-rum l. DA 1771, nr 197, s- 2. SCHÖNBERG Brtf 1: 51 (i772; om Rosenkammaren i fängelset SmeÖ-egården).

– PLÅGO-RÖN. (†) (erfarenhet av) plåga, kval. NORDENFLYCHT QT 1745, 8. 4.

– (1-4) PLÅGO-STUND. (i sht i vitter stil) stund varunder ngn är utsatt för plåga (smärtor, lidanden, obehag o. d.). NORDENFLYCHT (SVS) 3: 24 (1759).

– (1-3) PLÅGO-SVÄRM. (†) mängd av plågor; äv. o1a mängd av personer som förorsaka plågor; jfr -här. NORDENFLYCHT (SVS) 2: 442 (1762). THORILD (SVS) 1: 75 (c. i785; om mängd av Personer).

– (2,3) PLÅGO-SÄTT. ( plåge- 1749. plågo- 1772 osv.) (†) sätt att plåga l. tortera. LIND 1: 520 (1749). SCHÖNBERG Bref 1: 49 (1772).

– (1-4) PLÅGO-TID, r. l. f. tid varunder ngn är utsatt for plåga (gudomligt straff, smärtor, lidanden, obehag o. d.). Egyptens plågotid. (CAVALLIN o.) LYSANDER 74 (1856); jfr pläga sbst., 1 a. Plågotiden (varunder novitierna utsattes för Pennalism) Dar i olika nationer af ganska olika längd. ANNERSTEDT UULr II. 2: 403 (1909).

– PLÅGO-VAL, n. (plåge- 1755. plågo- 1795) (†) i uttr. i självsökt l. själv- gy-ort plågoval, i lidande(n) som valts av fr1 vilja. GFGYLLENBORG i VFörsök 3: 8 (1755: sjelfsökt; i Vitt. 1: 129 (1795) ändrat tiH sjelfgjordt).

– (1-3) PLÅGO-VECKA, r. l. f. (plåga- 1582. plåge- 1684. plågo- 1838)

[jfr t. marterzooche]

(†) eg. n1ed tanke på Kristi lidande: passionsvecka; anträffat bl. i utvidgad anv.: plågotid; i sht om tid varunder ngn ansättes av sjukdom l. smärtor; jfr pino- vecka. PERIC1 Muso:us 2: 52 b (i582; t. orig.: Marterwochen). Februarius . . Rlå wäl blifwa den Podagriske Plåge-wekan. V-oigt Alm. 1684, s. 7 FRYXELL Ber. 7: 154 (1838).

– (2) PLÅGO-ÄMNE. (†) om föremål som förorsakar plågor. Björnståhl Resa 4: 177 (1782; om kula i kroppen).

– PLÅGO-ÄNGD. (tillf., i vitter stil) trakt där ngn plågas. Den hedniska underjorden 1aed dess lycksalighetsfält och plågoängder. RYDBERG S–t. 1: 228 (1886).