PLOGA plω³ga², v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.). 1) (mindre br.) till PLOG 1: bearbeta jord l. mark med plog, plöja; dels abs., dels tr., med avs. på fält l. mark o. d. Harffua tu effter som iagh haffuer plogat före. SvOrds. B 1 b (1604). På många marker, som i Gustav Vasas dagar hade plogats till åker, susade . . (På J. II1:s tid) åter stora skogar. HEIDENSTAM Svensk. 2: 67 (1810). STAM Jnvandr. 341 (1952). särsk. (föga br.) bildl. (jfr 2): fåra (ngt) (se FÅRA, v. 2 b); jfr 4. När smärtan plogat djupt din pannas grund. TIGERSCHLÖLD Dikt. 2: 16 (1891)- 2) (numera knappast br.) eg.: medelst not- l. kälhyvel ("ploghyvel") förse (bräder o. d.) med fjäder o. not; anträffat bl. dels i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., om golv l. panelning o. d.: sammanfogad av spontade bräder l. plankor o. d., dols ss. vbalsbst. -ning, spontning, äv. konkretare, ora fog som åstadkommits gm spontning l. tappning o. d.; jfr PLOG-HYVEL samt PLÖJA, v. 3. VDAkt. 1679, nr 153 (ip. pf.). Därs. 1705, nr 324, Syneprot. (1704: plogning; abstr.). 6 stycken bielkar . . hafwa släpt sine plogningar och nederfalne ligga på hwalfwet. Därs. 1712, nr 17s. Golf och panelning i rummen skola vara väl plogade och försedda med trossbotten. AbSvUndH 61: C 13 (1839). jfr 1N-PLOrA.

[PLOGA 3]

3) till PLOG 2 b: föra åt sidorna l. röja undan snö från vägbana l. –ärnväg o. d. medelst snöplog; ofta tr., särsk. med avs. på väg o. d.; stundom äv. med indir. refl. obj., i uttr. plogcF sig väg o. d.; o–ta i p. pf. med mer l. mindre ad–ektivisk bet., om väg l. gata 0. d.; jfr SNÖPLOGA. NORDFORSS (1805). Vägarne här, der man aldrig plogat, äro (alla) lika stora. LGSTADIUS 1Journ. 240 (1831). Förra veckan skulle timmerkörare på sjön Molnbyggen i Leksand ploga sig väg. SD 190O, nr 112, s. 2 Gatorna plogades aldrig i vår goda stad. Hembygden(Hforsj 1910, s. 161 LAGERLÖF Liljecr. 34 (1911). jfr UNDAN-PLOGA.

[PLOGA 4]

4) i oeg. l. bildl. anv. av 3; s–rsk.: bana sig väg i sRÖ o. d.; äy. i uttr. ploga snön, bana sig väg i snön ; äv. [möjl. delvis utgående från 1] i det bildl. uttr. ploga väg(en) för ngn l. ngt, äv. ploga ngn väg, bana väg(en) för ngn l. ngt. Det gevär, som väg oss plogat j I urDädret utaf tjugu strider. CYGNÆUS 7: 44 (1841). Kristendomen, som . . plogade vägen för en ny tid. TOPELIUS 23: 41 (1843). Den förste av . . (arbetarna) plogar snön, och raden av tysta flgurer bakom honora växer till en lång, raörk linÅe. DIDRING flIalm 2: 10 (1915). MARTINSON kvinn. 264 (1933). särsk. a) sport. vid skidåkning: bromSa gm att föra isär skidornas bakändar o. föra samman deras spetsar, så att skidställningen påminner om en snöplog; särsk. ss. vbalsbst. -ning. HbSkidlöpn. 1: 97 (1931: plogning). b) om fågel (vildgås, trana): flyga i plog (se d. o. 2 D B); särsk. om den fågel som flyger i plogens spets. Eöraren, som frä1ast i teten plogar. LUNDGREN FrLyr. 49 (i9i8, 1921). Att ploga upp vägar, som gå i så raka linjer som möjligt. AMINOPF krigsg. 417 (1904). AMINOPF Herr. 356 (1917). (Nedan anförda ssgr kunna av. uppfattas ss. sammansatta med plog): (till 3):