POL pω⁴l, sbst.¹, r. l. m. (RelUur. 7 (1683) osv.) ((†) n. BRENNBR P(-n. 50 (1727: polen. pZ. best.)); best. -en, –v. (numera bl. tillf.) -n- pl -erau (SPoLE Alm. 1073. s. 19, osv.) ((†) -ar SWEDENBORG RebNat. 3: 316 (1718) MÖLLER (1807); ss. n. – (se ovan)). Ordet användes förr äv. med latinsk böjning, t. ex. poli, nom. pl. (Luth Astr. 4 (1584; i bet. 1)). polos, ack. pl. (RISINGH LandB 81 (1671; I bet. 2)), poium, ack. sg. (SYLVIUS Mornay 163 (1674; i bet. Q)). I ssgn poi-höjd föreBommer den latinska nominativforruen hos ROSENFELDT Nav. 16 (1693: Polus-högd) o. den latinska genitivformen hos STRÖMCRONA Passchart. Titelbl. (1739: PoÅi-Högder). (förr äv. pohl, pool) Polns, av gr. πόλος, eg.: spets l. axel omkring vilken ngt vrider sig. till πέλω är i r–- relse, av samma ieur. rot som gr. κύκλος, ring (jfr CYKEL, sbst. l) o. HJUL /

[POL.sbst1 1]

1) i sht astr. om vardera av de i förläng. ningen av jordens rotationsaxel belägna ändpunkterr1a på den axel runt vilken himmelssfären tyckes vrida sig. himmelspol; särsk. i förb. med adj. norra (förr äv. nord–ska) l. södra (jfr 2 a, b 0. Q a). Jagh observerar Bågon St–erna öwer och under Polen i Meridianen. det är hennes största och minsta högd från Horizonten. RÅLAMB 4: 31 (1690). Biörnen eller Carlevagnen, är en viss Stierne ordning, när in til Nordiske Polen. EHRENADLER Tel. 61e (1723). Rimlens norra pol. Strömgren Univers Ut– s (1942).– jfr HIMMELS-, MEDEL-, NORD-, SYD-, VÄRLDS-POL. – särsk. i a) i uttr. polens höjd. se HÖJD 2 slutet o. 7 a.

[POL.sbst1 1.b]

b) (numera bl. tillf.) i förb. med prep. under (förr äv. inunder) för att beteckna belägenhet vid ngn av jorder18 geografiska poler; stundom möjl. anslutet till 2; jfr EKVATOR 1 a n)n. ROSENFELDT nrav. 16 (1693). (somliga antaga existensen nv) ett okunnigt (dvs. okänt) land inunder polen, ther ifrå folck hafwa kunnat flyttadt sig in til America. SWEDENBORG Bebn"at. 3: 313 (1718). BERGKLINT nISom. 1: 279 (1781). c) 1 utvidgad anv. (jfr 3, 7.i

[POL.sbst1 1.c.α]

α) (nnmera bl. tillf.) ora den del av himmelssfären som är belägen närmast omkring ngn av himmelspolerna; särsk. i uttr. vår pol. den del av himlavalvet som är belägen över Sverige (jfr 2 b). Jag drömde at jag sag en Stjerna. / Som just mig öfver hufvud satt; / Hon sväfva'. som en liten Sol. / Och skref Ulrica på vår Pol. DALIN V7tt. II. 4: 72 (1743). SNOILSKY 2: 79 (1881). β) Ijfr motsv. anv. i gr. o. lat. (†) om ninilavalvet. NORDENFLYCHT Turt. 13 (1743; i bild). När . . / . . tindrande stjernor i midnattsglans, / Befolka den sörjande pol. STAGNELIUS (SS=S) 4: 378 (c. 1815). LOVEN Cam. 217 (1839). γ) (jfr 1 motsv. anv. – gr. o. lat. (†) om Polstjärnan. Ty ej en sijerna tindrade fram; af den lysande polen / Spriddes ej glans. ADLERBETH Äm. 73 (1804; 1at. orig.: polus)./ 2) ora vardera av ändpunkterna på jordens rotationsaxel (de geografska poZe?-na); stundom äv. med inbegropp av den delavjordens yta som är belägen Rärniast ngr1 av dessa punkter; äv. (astr.) om motsvarande punkter på andra himlakroppar; särsk. i uttr. från pol till pol, över hela jorden. SPOLE Alm. 1673. s. 19. Watnet har most stådt högre förr än Bu. helst wid polerna. SWEDENBORG RebÄrat. 3: 316 (1718). (Thetis hade vandrat km-ng bl. a. EgyPten o.) De kalla Polnr. där den svarta natten är. BROWALLIUS Holbg 74 (1744). De band som . öfver hela jorden förena menniskorna från pol till pol. GEIJER Brev 82 (1810). Solens poler. ARRHENIUS Värld. 106 (1906).– jfr JORD-, NORD-, SOL-, SYD-POL. – särsk. a) (utom 1 fackspr. numera bl. tillf.) i förb. med adj. norra (förr äv. nord–ska) l. södra (jfr b, 1 o. 4 a), om nordpol(en) resp. sydpol(en). Norre Polen (på solen). RelCur. 7 (1682). VALLERIUS Alm. 1712. s. 37 (: den Nordiska Polen). Cook (skulte) fortsätta kosan så nära Södra PoÅen. som möjeligt vore. Cook 2Resa 2 (1783). Polarfläckens centrum ligger . . nästan exakt – norra polen (på planeten ,Mars). BERGSTRAND Astr. 410 (1925). b) (†) i uttr. vår (nordiska) pol, norra polen (jfr a o./ 1 c a), om de nordiska länderna l. Sverige; jfr c. Allenast wår Nordiske Pool haar inga. wåldsamligen påträngda, Bebyggiare kunnat fördraga. ISOGEUS Segersk. 643 (c. 1700). Landets mor. Lovisa. / Norra Polens dyra fägnad. WALLENBERG (SVS) 1: 49 (c. 1765). Albertinas strålar, / som vår Pol bestrålar. Därs. c) pregnant, om den (del av jorden som är belägen närn?ast den) geografiska nordpolen; särsk. (i sht i ä. poesi) i uttr. som beteckna de nordiska länderna l. Sverige (jfr b). Tror du vid Polens platta bygd / At nggon lön åt snillet ämnas. KELLGRKN (SVS) 1: 281 (1792). Han (dvs. G. IIr). som lif och däer bredde / Öfver polens vinterland: WALLIN Vitt. 1: 28(1808). RUNEBERG ESkr. 1: 3 (1846)./ 3) RÅLAME 4: 1 (1690). Klotets poler. STRÖMER dlot. 1 (1759). Puncterne Zenith och Nadir kallas med et ord Horizontens Poler. MELANDERHJELM Astr. j: 3 (1795). Är en punkt A på 9ö0 afstånd ifrån tvänne punkter . . på rn storcirkels periferi. så är punkten A pol till storcirkeln. CVETTERSTEDT Trigon. 59 (1860). (En i pop- Peret nedtryckt nål) utgör den pol, hvaromkring instrumentet vridrs. TT 1875. s. 101. Ekliptikans poler. BERGSTRAND Astr. 49 (1925).– jfr RÖRELSE-, SVÄNGNINGS-POL m. fl./ 4) del av en niagnet där den Inagnetiska kraften är särskilt stor; i sht om vartdera av de två ställen på en magnet som äro så beskaffade att det ena (nordpolen) på en fritt rörlig magnetnål vänder sig ungefär åt norr o. det andra (sydpolen) åt rakt motsatt håll; förr äv. i uttr. ense l. oense poler, poler som attrahera resp. repellora varandra. Liknämnda, olika nämnda poler. Positiv, negativ pol (dvs. nordpol resp. sydpol; jfr B). KLINGENSTIERNA Musschenbroek 189 (1747). DE ROGIER Emler 3: 85 (1787: ense poler, . . oense poler). Stundom händer att en magnet har flera än två poler. FOCK 1Fys. 532 (1855). Bringas någon av en magnets Poler i beröring med etticke alltför stort stycke mjukt järn, fastnar detta se. nare vid magneten. BECKMAN o. WETTERBLAD Fys. 1: 72 (19a5).– jfr MAGNET-, MELLAN-, NORD-, SYD-POL – särsk. a) (†) i förb. med adÅ. norra l. södra (jfr 1 o. 2 a, b), om nordpol resp. sydpol. DE ROGIER Euler 3: 84 (1787). b) i sht el.-tekrt. i elektrisk maskin: del som utgöres av en polkärna (med tillhörande polsko); äv. med inbegrepp av den till polkärnan hörande magnetspolen. De båda mindre (dynamv)- maskinerna hafva hvardera 6 poler. medan den större har 12. SthmBeTysn. 129 (1903). Polerna (till en likströmsmotor) fasthållas vid ringen medelst utifrån åtkomliga bultar. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 190. c)plats där jordens magnetiska kraft är särskilt stor; numera bl. om vartdera av de ställen på jordytan – ett på norra o. ett på/ södra halvklotet – där on fritt rörlig magnetnål intar vertikalt läge. DE ROGIER Euler 3: 9e (1787). Flera Naturforskare . . tillägga jordklotet fyra magnetiska poler. TetAH 1820, s. 202 Jordens n1agnetiska poler. 2SvUppslB j 5: 161 (1950). d) (numera bl. tillf.) mer l. mindre bilfil., om ngt som visar dragningskraft l. som utgör det som ngn l. ngt rättar sig efter; jfr POL-STJÄRNA 2. KoLMoDIN AvSP. 1: 192 (1732). Nord. Känslans pol, magnet för Diktens lekar: / När får mitt öga Däl dig åter se? ATTERBOM SDikt. 2: 315 (1817. 1838). Känslan för det rätta (var) hans rättesnöre. hans ledstjerna. hans pol. CYGNFFUS 1: 198 (1852)./ 5) 1768. s. 4. I en pyramidformig eller pyramidformen sig närmande (kr;sta)ll-form kallas hufvudaxelns ändar för poler. ASJÖGREN Min. 12 (1865). 2n'F 22: 666 (1915)./

[POL.sbst1 6]

6) i sht el.-tekn. o. fys. om vardera av de delar av ett elektriskt system mellan vilka en skillnad i potential föreligger; särsk. i fråga om vardera av de delar av elektricitetsmaskin l. elektriskt elenient o. d. Hiellan vilka en elektrisk ström uppkommer, oHi de förenas med en yttre ledning; i fråga om galvanisk(t) stapel l. batteri: vardera av ytterändarna; i fråga om galvanisk(t) eler1ient l. ackuniulator dels om vardera av elektroderna, dels om vardera av de vid elektroderna fästa anordningar (ir–dar. skruvar o. d.) varigenom ström utgår i den yttre ledningen o. återvänder till elementet resp. ackumulatorn. Positiv, negativ pol (dvs. pol som har högre resp. lägre potential; jfr Q). Då stapelns poler förenades begynte färgförändringen (j os WaPPeren) genast märkas. FKflI 1: 56 (1806). Mo LL Fys. 3: 44 (1899; on: n'etalltråd som är fastlödd v–d elektrod i galvan–skt ejement). I kombinationen koppar-zink-vatten bildar kopparn med sitt ringa lösningstryck den positiva polen zinken med sitt större lösningstryck den negativa. Bonn–erKL 4: 1032 (1924). BECKMAN o. WETTERBLAD Fys. 2: 7 (1936; om elektrod på influensnzask–n). Vad ovan anförts om de ökade riskerna vid högre spänningsr (v–d trådLussdr(ft) gäller . . framför allt vid system mgd ena polen jordad. TT 1940, Elektr. s. 159. – jfr BATTERI-, KOL-, MINUS-, PLUS-, SYRGAS-, VÄTGAS-, YTTER-, ZINK-POL 1:a. fl./ 7)i utvidgad l. bildl. anv. av 1 o. 2 (jfr 1 e, 3; i sht om vardera av de delar av en hblhet som i ett l. anRat avseende utgöra varandras yttersta Hiotsatser; dels om delar som äro motsatta varandra till sitt läge o. dels (med anslutning till 4–6) om delar som (därjämte) äro motsatta varandra i fråga om andra egenskaper (o. ömsesidigt påvärka varandra); äv. allmännare. om vardera av två företeelser, personer l. orter o. d. som utgöra varandras mot satser l. representera två ytterligheter. Orörd min vän af ångst och ifver, / Du klandrar Lyckans kalla pol. BELLMAN Gell. 11 (1793). Edla hade visat mig det onda och goda i utsagda gestalter; hon hade lärt mig känna de båda polerna af lifvet. BREMER n'ina 703(1835). Oden och Loke, de bägge polerna inom trilogien. WISEN Oden 75 (1873). Ett själfmord kan vara den negativa polen 1 en lifslust öfver det vanliga måttet. BERGMAN Dröm. 207 (1804); jfr B.– jfr MOT-POL. – särsk./ a) (numera företrädesvis i ssgn KÖLD-POL) meteor. om punkt på jorden – vanl. om en p-vartdera haLvklotet – som vid niätning av ctt l. annat meteorologiskt förhållande uppvisar en ytterlighet; äv. o1:a punkt på jorden mot l. från vilken rörelse i at1:aosfären uppkonimer. Doctor Brewster har sökt bevisa att jordpolen ej var den kallaste puncten utan att der voro tvenne poler för högsta kölden och de lågo på 8oo Nord. lat. EHRENREIM Tl'ys. 2: 150 (1822). Till följd af den olika fördelningen af land och vatten inses. att polerna för lufttrycket och atmosferens rörelser äro långt ifrån att sammanfalla med de geografiska polerna. likasom afven fallet var med temperaturpolerna. HILBEBRANDSSON Buchan 165 (1874).– jfr KÖLD-, TEMPERATUR-POL./ b) biol. om del av organ l. organisn?, dels (i sht i fråga om organ l. organism av mer l. mindre klotliknande form) om sådan del som gm sitt läge erinrar ora en pol (i bet. 2) : dels om sådan del som till sina utvecklingsanlag l. funktioner är motsatt en annan del. De regelbundna sjöborrarne, d. v. s. sädana, hos hvilka analöppningeR befinner sig i kroppens öfre pol och munöppningen i den motsatta. NATHORST JordH 769 (1893). Ögats bakre pol. 2NF 3: 685 (1905). särsk. α) zool. om vardera av de båda n1otsatta ändarna av vissa djurarters ägg; i sht n7ed tanke på den olika beskaffenheten av gulan i dessa ändar. An–rnal pol (dvs. den del av äggular1 där sådana organ som nervsysteni 0. sinnesorgan bildas). Vegetat–v pol (dvs. den del av äggulan där t. ex. tarmkanalen bildas). Längden (av sillmåsens ägg) imellan Polerna är 2 tum 10 lin–er). VetAH 1783 s. 108. (Insekts-)Aggets öfre pol innesluter . . allt–d djurets hufvud. BOHEMAN ÅrsbVetA 1855–56, s. 2. Redan i det yttre framträder skilnaden B1ellan (grod-)äggets båda poler. NF 1S: 503 (1894). SvUppslB 21: 875 (1934). β) om vardera av de motsatta ändarna av en cell; äv. om vardera av de delar av en cell mellan vil.ka vid celldelning kärnspolen bildas. NF 20: 118 (1896). Kärnmembran och kärnkropp upplösas . . (efter bildandet av akromatiska sPolen) och försvinna och samtidigt bildas elastiska fibrer. som förbinda vardera kromosomen med spolens bägge poler. BROMAN Männ. 1: 27 (1925). De bipolara (cellerna Aa) en dendrit och en neurit: vilka lämna cellen Did motsatta poler. SvUppslB 19: 972 (1934). γ) bot. oiM vardera av de till sina anlag olika ändarna av en växts stam o. rot. SvUppslB 21: 875 (1934). jfr ROT-, SKOTT-POL.

[POL.sbst1 2.b.δ]

δ) (†) om blad 0. rot hos växter l. om lungor o. niage hos djur (tänkta ss. de båda ytterpunkterna i växternas resp. djurens system). AGARDH Bot. Å: 72/ (1830). Därs. 2: 6 (1832). Anni. Anv. klandras i BERZELIUS Brev 10: 72 (1831). ε) (†) anat. om den del av (det nära nog halvklotformiga) lårbenshuvudet där det s. k. runda ligamentet har sitt fäste. MARTIN Bensj. 276 (1782)./ c) mer l. mindre bildl., om ngt som uppfattas ss. ngts centrum l. doC varon?kring ngt rör sig l. den grund varpå ngt vilar; särsk. (i äldre religiöst spr.) om Gud. Halt stadigt widh den Pool. sora ewigh är och blifwer. ACRRELIUS Mor. C 2 a (c. 1690). Hur ofta (har jag) ej dess (dvs. Juliettes) Sjal åt Nådens pol sökt vända? LIDNER (SVS) 1: 211 (c. 1790). Gudsfruktan och arbete voro hans lefnads Poler kring hvilkas axel allt vände sig. 2SAH 56: 136 (1862). Frankrike blir .. åter reduceradt till Västeuropas centrum allena; men huru kulturens pol än vandrar öfver jorden. kan det aldrig utträngas från en plats pa- första raden. KJELLBN Sto'makt. 1: 132 (1905)./ d) (i fackspr.. i sht niat.) om punkt till vilken andra punkter l. linjer o. d. stå i ett visst (i olika fall på olika sätt definierat) förhållande; särsk.

[POL.sbst1 2.d.α]

α) i koordinatsystem: fast punkt, i förhållande till vilken en rörlig punkts läge bestämmes gm sammanbindningslinjens längd o. riktning, origo. LINDELÖF AnGeom. s (1864). β) om den fasta punkt som en spiral under sina vindlingar närniar sig (nien aldrig uppnår). LOVEN Årsb iretA 1840–42 8. 157. LOVEN AnGeom. 152 (1864). γ) punkt sora vid ett kägelsnitt står i sådant förhållande till en linje (polar) att en genom punkten dragen sekant skär linjen o. kägelsnittet så. att man får 4 punkter i harmoniskt förhållande; stundom äv. om vardera av de punkter på en sekaut till ett kägelsnitt l. en andragradsyta, som jämte skärningspunkterna bilda ett harmoniskt förhållande; jfr POLAR, sbst. – LINDELÖF AnGeom. 41 (1864). Harmoniska poler till en konisk sektion. Därs. 120. δ) punkt i planet. som representerar ett värde för den oberoende variabeln i en funktion för vilket funktionen blir oändlig utan att bli oändlig för någon punkt i den närmaste omgivningen. n'F (1888)./

(i allm till 2). (1––)

– POL-AVSTÅND -⁰² l. -²⁰. avstånd mellan två poler l. avstånd från en pol; särsk. a) astr. till l. om avståndet mellan en punkt på himmelssfären o. den närraaste himnielspolen, räknat i grader av en cirkellinje genom de båda himmelspolerna o. punkten.

LINDHAGEN Astr. 182 (1858). b) (i fackspr.) till 2: (en orts) avstånd från den narmaste polen. En liten ö belägen . . på samma polafstånd som södra delen af Labrador och Hudsons bay. NORDENSKJÖLD Polarv. 84 (1907). (B) (†): (†):