PONTON pontω⁴n l. -å⁴n (ponto'n WESTE; pånntón DALIN; det äldre, alternativa uttalet pontoŋ⁴- l. poŋ-, som ligger till grund för stavningen med -ng, angives l. antydes av ANDERSSON (1845), LINDER Regi. 45 (1886), LoW (1889)), r. l. m.; best. -en, vavd. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er ((†) -8 KKD ?: 5 (c. 1702). RFQb. 1913, S. 249 (c. 1730)). (ponten c. 1702 osv. pontong 1886–1913) [jfr dan. o. t. ponton, eng.
Pontoon; av fr. Ponton, av lat. ponto (gen. –-nis), färja, till Pons (gen. pontis) bro.– Jfr
PONTONJÄR]
[PONTON 1]
1) tekn. , mil. flatbottnad båt l. pråm l. metallbehållare o. d. använd ss. flytande stöd för en bro (särsk. vid provisorisk broslagning för militärt ändamål) l. för att uppbära en lyftkran l. annat hissvärk; stundom om l. med tanke på bron; ngn gg om dylik båt använd till forsling av ngt. RKD 9: 5 (c. 1702).
Medan iag detta skrifwer läggas pontonerne uth. så att iag tror wårt manskap, utan resistence kunna gå öfwer. Därs. 6: 74 (
1708).
En Ponton som fört liuskronor till lägret. Hov/örtärSthm 1773. s. 19oe. De pontoner, som ryssarna bygt i strömmen. SCHYBERGSON FinlH 2: 20 (
1889).
TT 1943, Skeppsb.
s. 28.– jfr
ANKRINGS-,
BLÄCK-,
BOTTEN-,
CYLINDER-,
KRIGSBRO-,
LÄDER-,
PLÅT-PONTON m. fl.
2) flytkropp (av metall) använd att lyfta l. sänka ett i vatten befintligt föremål, säl-sk. vid bärgning av ett fartYg.
Lang FinlSjör. 2: 62 (
1910).
SvUppslB (
1934).– jfr
BÄRGNINGS-PONTON.
[PONTON 3]
3) flygv. på flygplan: flottör. PT 1918,
nr 162. S. 2.
MARTINSON RaP 138 (
1933).
Ssgr (till
1;
tekn., jntl.): –
PONTON-ANKARE.
ankare varmed en ponton förankras. –
PONTON-BLÄCK.
[jfr t. pontonblech]
tekn. bläckplåt (av vitbläck) i stör1-e plåtar (till pontoner o. d.). SYNNERBERG (
1815).
KJELLIN (
1927).
–
PONTON-BRO.
bro som vilar på pontoner. GYNTHER Förf. 4: 121 (
1854;
efter handl. fr. 1824).
–
PONTON-BRYGGA,
r. l. f. [jfr t. pontonbräcke]
(
numera knappast br.)
== -bro. NORDBERG C12 2: 153 (1740).
2UB 9: 364 (
1905).
–
PONTON-BÅT.
båt använd l. avsedd att användas ss. ponton; äv. om ett slags båtar avsedda för forsling av människor (i sht använda ss. räddningsbåtar). SFS 1915,
s. 1462 –
PONTON-DEL. särsk.
om de delar varav en ponton sammansättes. HAZELIUS Bej. 213 (
1857).
–
PONTON-DOCKA, r. l. f.
[jfr t. pontondock]
flytdocka. SvT 1852,
nr 31, s. l.
–
PONTON-FLOTTE.
flotte som vilar på pontoner. SPS 1915, S. 1465.
–
PONTON-FÄRJA,
r. l. f. färja som utgöres av ett pontonkoppel.
RAMSAY VägvFrnl. 224 (
1895).
–
PONTON-KOMPANI. (
förr)
mil. pontonjärkoInpani. Xrig VAT 1851. s. 257.
–
PONTON-KOPPEL.
flotte l. färja av två l. flera saramankopplade pontoner. HAZELIUS Bef. 217 (
1857).
–
PONTON-KRAN.
[jfr t. pontonkran]
kran uppsatt på en ponton. 2UB 9: 474 (
1906).
–
PONTON-MATERIEL.
2NF 17: 1478 (
1912).
–
PONTON-PORT.
[jfr d. pontonPort]
SlusSport som vilar p– ponton(er); jfr -sätt. 2NF 38: 392 (
1926).
–
PONTON-STÖD.
stöd som i1tgöres av en ponton. 2NF 21: 136411915). –
PONTON-SÄTT,
r. tekn. sätt (ett slags slussport) som vilar på pontoner; jfr
-port.
TF 1896, Byggn.
s. 81.
–
PONTON-TROSS. (
förr)
mil. tross som utgjordes av pontonmateriel o. redskap för broslagning o. d.; äv. om militärt förband som hade hand om dylik tross; jfr pontonjär-tross. HAZELIUS Bef. 219 (
1836).
–
PONTON-TRÄNG.
[jfr t. pontontrain]
(förr) mil. pontontross; äv. om militärt förband som hade hand om dylik tross o. hade till uppgift att bygga krigsbroar o. d.; jfr pontonjär-träng. WINGÅRD Sinn. 6: 125 (
1809,
1847).
–
PONTON-VÄSEN(DE). (
†)
mil. –
pontonlär-väsen KrigI-AH 1843.
s. 302.
SCHULTHESS (
1885).