PUKE pω³ke², sbst.¹, i bet. 1 m., om trollhare o. dyl. m. l. r., i bet. 2 m. l. r.; best. -en; pl. -ar. ( puck- i ssg 1790, 1807. puk- (puuk-) 1612 osv.) [fsv.
puke, djävul; jfr fd.
puge, spöke (d.
puge, tomte), nor. dial.
puke, ond ande, isl.
púki, djävul, lt.
puuk, tomte feng.
pūca, ond ande (eng.
puck, pook); av omtvistat urspr.; möjl. eg. "puckelryggig person" o. sammanhörande med sv. dial.
puk, knöl (se
PUK sbst.²,). – Jfr
PUKE sbst.²,
SKRÅPUK]
[PUKE.sbst1 1]
1) (utom i b numera bl. bygdemålsfärgat o. folklor.) ond ande l. trolldomsväsen; djävul; särsk. dels: smådjävul (i helvetet), dels i sg. best. om satan, djävulen; äv. ss. nedsättande benämning på person. SCHRODERUS Gadd C 3 a (
1612;
ss. nedsättande personbenämning). Der
(dvs. i helvetet) du ey annat seer .. / Än bland puukar och eeld, fördömde, bemartlade, qvalde.
UHIÄRNE Vitt. 83 (
1664).
Pukar eller onda andar, hvilka nattetid komma in genom grufvan (dvs. spiseln), för att qvälja folk i sömnen eller suga blodet och kraften utur dem. HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 1 235 1864. Nej, se Kajsa Dommadag, är ni inte i Blåkulla hos puken? skrålade pojkarna.
WÄGNER Sval. 15 1929. – särsk.
[PUKE.sbst1 1.a]
a) väsen som enl. folktron tjänar en trolldomskunnig person som frambesvurit det l. framställt det av vissa material (jfr BJÄRE); särsk. (i vissa trakter) om sådant väsen liknande ett grått nystan (l. uppträdande ss. en hare l. katt o. d.), som tjuvmjölkar kor o. för hem mjölken till sin uppdragsgivare, bjäre; jfr MJÖLK-HARE, TROLL-HARE, TROLL-KATT. När jagh thenne min Book vpslår, / Alle Pukar jagh ther vth får, / Som göre alt hwadh jagh them befaller. BRASCK Apg. E 3 a (
1648).
Man gör puken af nio olika ämnen, och så har man däri tre droppar blod af vänstra handens lillfinger. GADELIUS Tro 2: 171 (
i handl. fr. (
1904).
NÄSSTRÖM FornDSv. 2: 286 (
1948).
[PUKE.sbst1 1.b]
b) ss. förled i ssgr som beteckna hindersamma skadliga l. onyttiga växter. [PUKE.sbst1 2]
2) [jfr
TLJUNGGREN i NysvSt. 1932, s.
166] (
†)
insektslarv. SPEGEL 354 1712.
Anm. Pl.-formen
pukar [sannol. elliptiskt för SKRÅPUKAR]
användes om (gas)masker av KARLFELDT FlBell. 133 (
1918).
Ssgr (till 1; utom i vissa växtnamn numera bl. bygdemålsfärgat l. folklor.):
A
: (jfr
1 a)
–
(1 a) PUK-LORT.
ss. exkrementer efter en puke uppfattade gula klumpar som utgöra ett vegetativt stadium av svampen Fuligo septica (Lin.) Gmel., trollsmör. NorrlS 1– 6: 102 1798.
–
PUK-SKINN,
sbst.² (sbst.¹ se sp. ²³55). på häst: sår som enl. folktron vållats av en puke som sugit blod o. kraft ur hästen. HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 1: 245 (
1864).
–
PUK-SMÖR.
om ämne som enl. folktron hindrar smörets kärning. Fatab. 1940,
s. 6.
–
(1 a) PUK-SUGEN,
p. adj. om ko: som diats av en puke (så att spenarna skadats); jfr -sår. ENSTRÖM Gråbacka 8 (
1929).
–
(1 a) PUK-SÅR.
sår på kos spenar som enligt folktron vållats av en diande puke. HYLTÉNCAVALLIUS Vär. 2: II 1868.
–
(1 b) PUK-TÖRNE.
[jfr d. langfjenderod; växternas rötter hindra jordens bearbetning]
bot. om (växter tillhörande) släktet Ononis Lin.; särsk. om Ononis repens Lin.; jfr puke, sbst.³ LINNÉ Gothl. 272 (
1745).
URSING SvVäxt. Faner.
298 (
1944;
om Ononis repens). –
(1 b) PUK-VETE.
[växtens frön likna vetekorn]
bot. växten Melampyrum arvense Lin.; jfr kråk-vete 2. LINNÉ Gothl. 233 (
1745).
Ssg:
B
(numera bl. i
-ris): (
1 a)
–
PUKA-FRU.
trollkunnig kvinna (som har en puke som tjänar henne). VRP 14/5 1651.
–
(1 b) PUKA-RIS.
(puka- 1796–1917. puke- 1864–1881) [växtens bär ha ansetts vålla galenskap; jfr galen-bär 1, troII-bär]
(
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
växten Solanum dulcamara Lin., besksöta, kvesved. Pukaris .. söndergnuggas emellan gråstenar, kokas i humle och bärma eller drägg och lägges på för värk. OSBECK Lah. 272 (
1796).
2NF 26: 293 (
1917;
anfört ss. folkligt namn). C
(
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat):