BANA ba³na³ (bana WESTE). v.¹ -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (ATTERBOM Siare VI. 2: 154 (1855)). 1) med väg o. d. ss. logiskt direkt obj.: gm undanröjande af hinder, ojämnheter o. d. bereda (våg, stig osv.); göra (mark, en väg osv.) farbar l. jämn, bryta l. (upp)röja l. jämna. COLUMBUS Ordesk. 16, 64 (1678). SPEGEL Gl. (1712). – jfr VÄG-BANANDE, OBANAD. a) i eg. anv., med afs. på väg l. ställe där ngn l. ngt färdas fram l. rör sig. Ej Far banar gångstigen fram till vår dörr. NYBERG 2: 222 (1822, 1832; om stig i snö). En ordentlig landsväg (lär) hafva blifvit banad ifrån Kemi till Rowaniemi. CASTRÉN Resor 1: 73 (c. 1850). På jemförelsevis väl banad mark. OSCAR II Skr. 3: 240 (1861, 1888); jfr α. med refl. pron. ss. indirekt obj. (utan prep.). HOLM N. Sv. 113 (1702). Emellan fjällar .., dit du (dvs. Olof Trätälja) dig vägen banar. J. G. OXENSTIERNA 2: 36 (1796). Tråden i skogarna (stå) så tätt .., att man måste bana sig väg med yxa. ROTH Geogr. 16 (1877, 1886) jfr: (föga br.) Björnen ../ Banade rum med sin ram och skakade drifvan af idet. RUNEBERG 1: 52 (1832); jfr 4. – särsk. α) i p. pf. mer l. mindre adjektiviskt (jfr b α). DALIN Hist. 2: 425 (1750). Säkrast vandraren är, som går den banada stråten. NICANDER G. sann. 99 (1767). Tider, då banade landvägar saknats. E. SVENSÉN i Ekon. samh. 1: 44 (1891). β) i ngt utvidgad anv. Vatnet .. sin väg til diupa dälder banar. KOLMODIN Qv.-sp. 1: 68 (1732). Sedan frost och snö banat skogsvägarna, anträddes resan. FRYXELL Ber. 9: 133 (1841). En sträng .. köld banade isfasta vägar öfver floder och strömmar. STRINNHOLM Hist. 5: 243 (1854). med refl. pron. ss. indirekt obj. (utan prep.). En smal bäck .., som långsamt banar sig väg till hafvet. ROTH Geogr. 173 (1881. 1886). Bana sig väg genom trängseln. SCHULTHESS 1885. – (föga br.) med objektiv predikatsfyllnad. (Æneas) banar med glafven / Vägen bred för sitt tåg. ADLERBETH Æn. 268 (1804, 1811) b) oeg. o. i bild, i fråga om lefnadsbana, framgång, framåtskridande, verksamhet, förändring i tillstånd l. förhållanden osv. Den wägen, / .. den illa banat är. BRENNER Dikt. 1: 25 (1700, 1713; i fråga om förhärligande af K. XII); jfr α, β. En flod, som banar tidsandans strömfåra. FRIES Utfl. 3: 412 (1847, 1864) – särsk. α) i p. pf. mer l. mindre adjektiviskt (jfr a α). Then gamle banade wägen. SVEDBERG Sabb. ro 2: Föret. § 16 1712; i fråga on sv. språkets rätta skrifning). Hvi fördes jag till kunskapstemplet opp, / På banad stig ..? WALLIN Vitt. 2: 70 (1821). β) i uttr. bana väg(en), poetiskt äfv. bana stig l. stråt, bereda rum, bereda möjlighet l. tillfälle att komma framåt l. vinna insteg l. nå fram (till ngt); stundom: göra förberedande arbete vara föregångare l. banhrytare. På Holstenske grenssen (blef en dansk afdelning slagen) .. och lika som wäghen banadh till dhen success, som sedhan .. påfölgdh är. RARP 6: 317 (1658). Lättia öpen stråt åt alla laster banar. KOLMODIN Qv.-sp. 1: 106 (1732). Lyckan banar lika vägen / För en dum, som för en qvick. J. G. OXENSTIERNA 2: 329 (1803). Allas väg han (dvs. Gud), vis och god, / Till samma mål har banat. Ps. 1819, 274: 1. I Norrige .. banade svärdet väg för den nya läran. STRINNHOLM Hist. 3: 4 (1848). – med indirekt obj. (utan prep.). RYDELIUS Förn. 139 (1720, 1737) Min Tideräkning är vida skilgaktig från de månge Lärde Mäns, som banat mig vägen i detta ämne. DALIN Hist. 1: 20 (1747). Allt hvad Du .. gjort .., för att bana oss vägen till himmelen. Handb. 1811, s. 40. med refl. pron. ss. indirekt obj. RF 1719, § 35. Magnus Henriksson .. ämnade .. genom Eriks undanrödjande bana sig väg till Svenska kronan. FRYXELL Ber. 2: 29 (1826). Den (dvs. stafningsreformen) banade sig .. så småningom väg till allmänt erkännande. LJUNGGREN SAHist. 1: 191 (1886). 2) med refl. pron. ss. direkt obj.

[BANA.v1 2.a]

a) (†) om person: bereda sig väg, slå sig fram. Bana sig till något. LINDFORS (1815). För att bana mig till detta resultat, nödgades jag taga [file:B0201] kännedom af de Turkiska och Mongoliska språken. CASTRÉN Resor 2: 443 (1849). b) (mindre br.) om väg l. stig: gå fram, slingra l. smyga sig. En gångstig slingrar sig mot skogens djup. / Han fyndig än kring tjärnets brädd sig banar, / Än djerf sig smyger utmed bergets stup. TIGERSCHIÖLD Dikt. 1: 21 (1888). – i bild. Genom Nordens is. / Sig vägen till Hesperien banar. J. G. OXENSTIERNA 2: 290 (1795). 3) (knappast br.) utan direkt obj.: bereda väg (för ngn). i bild. Mig bahnar du och för (dvs. för mig bereder Gud också väg), / At iag har rum at gå och trygg min foot kan sätta. ROSENFELDT Vitt. 70 (c. 1700). Slik drott nit prisom, ej med veklig sorg, / Men med det mod, att framgå dit han banat. ATTERBOM Minnest. 1: 335 1844; om K. XIV J). 4) (†) med abstr. direkt obj.: bereda; åstadkomma; bringa. (Den ärelystnad med hvilken det österrikiska) huuset effter den banade (dvs. redan förberedda) monarchien sträfwar. RARP 7: 161 (1660). Tå tractaten war emillan K. M:tt och Pohlen på een godh wägh baanat. Därs. 164. Han haar heunes (dvs. jordens) grund . . / På lösa watnet banat. Ps .1695, 41: 2 (Psalt. 24: 2 i Bib. 1541: han haffuer grundat henne på haffuena). Herrans hand sig tagit före / Medelst tämlig hårda slag, / Bana werket sig i lag. BRENNER Dikt. 2: 51 (1714). Den löfskog som ett skygd för deras (dvs. växternas) svaghet banar. J. G. OXENSTIERNA 2: 26 (1796).