BARD ba⁴rd, sbst.², r. l. m.; best. -en; pl. -er ⁴⁰, äfv. (i sht i Sveal.) ³² (ba'rder WESTE; bàrdär ALMQVIST).

[af holl. baard, m., l. nnt. barde, motsv. t. bart, skägg (jfr BARDSKÄRARE, KNÄFVELBÅR); hvilket är etymologiskt identiskt med lat. barba (jfr BARB sbst.¹, ²), fbulg. brada, skägg; jfr d. barde, nnt. barde, f., t. barte, f. (af bart), samt eng. beard, fr. barbe de baleine, span. barba de ballena]

[BARD.sbst2 0]

zool. i gommen (hos en del hvalar) fäst hornskifva; i sht i pl. Kjöttet på denna valfisk (dvs. fenhvalen) äta grönlänningarna, och dessutom nyttia dess barder .. såsom af andra valfiskar. ROTHOF 104 (1762). Alla äga de (dvs. fenhvalen m. fl.) i tändernes ställe; de så kallade Barder eller fiskbenen; som sitta i öfra kindbenet 350 å ömse sidor, hängande like Orgpipor. SVARTZ Præs. i VetA 1797, s. 72. NILSSON Fauna 1: 585 (1847). Hvarje bard består af flera smalare lodräta skifvor, hvilka äro förenade med kanterna men lätt kunna slitas i sär. Naturligtvis äro de yttersta eller s. k. marginalskifvorna längst, och man brukar ofta endast gifva dem namnet barder, då de inre, eller biskifvorna, kallas bibarder. Brehm 1: 602 (1874). I de inre kanterna äro barderna fransade och kunna därför begagnas att afsila smådjur ur vattnet. LYTTKENS Djuren 89 (1878; 1884). jfr F. A. SMITT i NF (1876). jfr BI-, HVAL-, HVALFISK-BARD.

Ssgr:

– BARD-HVAL ³~². zool. NILSSON Fauna 1: 585 (1847). Hvaldjuren delas i underordningarna Bardhvalar .., som hafva munnen försedd med barder .., samt Tandhvalar .., hvilka .. åtminstone i endera käken ega qvarsittande tänder. C. R. SUNDSTRÖM i NF 7: 131 (1883).

– BARD-SKIFVA ~²⁰. Brehm 1: 602 (1874).