BARDA- ba³rda, äfv. bar³da~ (i senare fallet vanl. utan sammansmältning af tungspets-r o. d till öfvertandljud). ( barde-)

[sannol. uppkommet af BARDAG gm bortfall af g i relativt svagtonig stafvelse; jfr BADSTU(GA) samt VALLMO. Att

LOCCENIUS Antiq. seeo-goth. 176 (1670) anför ur de gamla sv. lagarna ett "Barda, vel bardage" i bet. "cædes aut pugna" beror antagligen på ngn missuppfattning]

[BARDA- 0]

i ssgr.

– BARDA-KVÄDE ³⁰~²⁰. (enst.) jfr -SÅNG.

Barda-kuäde, Kämpa visa, Slags visa Militare canticum, Epinicion. SCHULTZE Ordb. 2455 (c. 1755).

– BARDA-LARM ~². (i poetisk stil) stridslarm. Kraft i arm och kraft i barm, / Ungdomsvarm i bardalarm. R. DYBECK i Vald saml. students. 117 (1855). Jag bjuder dig till dåd och bardalarm. WIRSÉN Vint. 7 (1890).

– BARDA-LEK, se d. o.

– BARDA-LUST. (†) Stridslust. De Vnga Svears och Giöthers Romerska Bardalust För den Gamla Allmänna Friheten. (1741; titel). Upmuntran Til Barda-Lust, Sungen; 1741 (titel). -MAN. (†) krigare. EHRENCRONA (c. 1730). jfr B samt BARDAGS-MAN.

– BARDA-SÅNG ~², sbst.² (i poetisk stil, numera mindre br.) strids- l. krigssång. SCHULTZE Ordb. 4147 (c. 1755). STAGNELIUS 2: 148 (1821). DALIN (1851). Anm. Se anm. till BARDA-SÅNG, sbst.¹

(†):

– BARDE-DRÄKT. (enst.) krigardräkt. Det har ock fallit mycken ungdom smakeligt .. straxt få glindra med Bardedrägt och guldsmidd Hatt. DALIN Vitt. I. 3: 202 (1751).

– BARDE-LEK, se BARDALEK.

– BARDE-MAN. jfr A. Tappre Barde-Män äro / Spake som däggande Lamb och tappre som ifriga Lejon. DALIN Arg. 1: 25 (1733, 1754)