BALJA bal³ja² (balja WESTE), sbst.² r. l. f.; bet. -an; pl. -or ((†) -er A. OXENSTIERNA Skr. 2: 1 (1606); -ar PERINGSKIÖLD Hkr. 1: 230 (1697), möjl. till en sg. balj. såvida ej tryckfel föreligger). Ordb. 1: 819). liksom d. balle, balje lånadt från mnt, ballie, balge f., hvilket jämte holl. balje, f., härstasnmar från fr. baille. Detta anses bero på ett mlat. *bacula, möjl. dimin. till det ord som ligger till grund för BACK, sbst.¹, o. hvaraf också fr. baquet, balja, bildats. Jfr BÄLJA, sbst.². samt BÄCKEN. Se TAMM] 1) kärl liknande en på tvären afskuren tunna, oftast dock med oval omkrets, vanl. med två handtag; större bunke, mindre kar; äfv. om innehållet i kärlet. Tor. Var. rer. 29 (1538). Balia eller Standfaat. HELSINGIUS (1587). Att man nog hade att göra med pumpen och 2 balier ösa vattnedt uthur skepedt. A. OXENSTIERNA Skr. 2: 1 (1606). sedan hon (dvs. mjölken) är målkat, måste hon sijlas, sombliga bruka i Bunckar, sombliga uti Baljor. RÅLAMB 13: 57 (1690). Cypresserna .. (kunna) intet wäxa här i Swerige, utan sådde i stora Balljor. RUDBECK Atl. 3: 571 (1698). KALM Resa 1: 229 (1753). Bacchi små baljor de äro dock djupa. BELLMAN 5: 90 (c. 1775). En balja full, cuvée. WESTE (1807). En balja med vatten. HEIDENSTAM Vandr. 59 (1888). – jfr BAD-, BLOM-, BLÖT-, BYK-, DISK-, FISK-, FOT-, FOTBADS-, KALK-, LUT-, LÄSK-, LÖGE-, SALT-, SKUR-, SKÄNK-, SKÖLJ-, SLAKT-, TVÄTT-, VATTEN-, ÖS-BALJA m. fl. 2) bergv. järnbeslagen, upptill öppen tunnaa som tjänar till upp- ock nedforsling i grufva. RINMAN (1788). "Baljan", hvari de (båda arbetarna) befunno sig. SD(L) 1895, nr 325. s. 2. jfr GRÅBERGS-, HANDSPELS-, MALM-BALJA m. fl.