PÅ .; jfr anm. sp. 2716):

– (I 16 b III 2 d) PÅ-TECKNA, -ing; -are (se d. o.). 1) gm att teckna l. rita l. skriva anbringa (ngt, t. ex. bokstav, linje, figur) på ngt; teckna l. skriva (ngt, t. ex. namn,. adress, utlåtande, uppgift, godkännande, borgen) på ngt; stundom: anteckna (ngt) på ngt, stundom: skissera (ngt) på ngt; äv. i uttr. påteckna ngt på ngt; jfr påskriva 1. HovförtärSthm 1767, s. 1548. Namnen Carl Gyllenborg och general-major Törnflycht stå påtecknade (på förslaget). MALMSTRÖM Hist. 1: 258 (1855). Sedlar med påtecknade bibelspråk. CAVALLIN Herdam. 3: 426 (1856). Påteckna .. 30 kronor (på listan). ÖSTERGREN 1935. (Figuren) visar.. huru dessa (dvs. fickorna på en väst) påtecknas (på arbets- stycket). FRÖBERG Skrädd. 102 (1941). jfr datum-påteckning. särsk. ss. vbalsbst. -ing i konkretare anv., om ngt som (an)tecknats l. skrivits på ngt; påskrift (se d. o. 2; särsk. om namn(underskrift) l. utlåtande l. godkännande l. bestyrkande o. d. som tecknats på l. i ngt; stundom äv.: dedikation. Besvären (återlämnas) till den klagande, med den påtekning, att inbördes förening vid Förliknings-Commissionen icke kunnat erhållas. LBÄ 21– 22: 108 1799. Jag äger 1:sta och 3:dje delarne (av Atterboms Svenska siare och skal- der) med påteckning af den högt värderade Författarens egen hand. BESKOW 1844 i 3SAH XXXVII. 2: 157. En .. etikett med påteckning "krigspost". SFS 1900 nr 13, s. 4. HågkLivsintr. 15: 188 1934.

[PÅ-TECKNA.ssg 2]

2) med obj. betecknande det varpå ngt tecknas l. skrives.

[PÅ-TECKNA.ssg 2.a]

a) (numera bl. tillf.) (i färg o. d.) teckna ngt på (ngt), förse (ngt) med (i färg o. d. utförd) teckning; dels i uttr. påteckna ngt med ngt, förse ngt med teckning som föreställer ngt, dels i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., om broderiarbete o. d.:. varpå mönster uppritats. Omslaget (på boken) som var påtecknadt i rödt bläck med Mariæ vapen. STRINDBERG SvÖ 3: 302 (1890). Påtecknade arbeten, såsom.. dukar m. m... finnas ständigt på lager. SDS 1892, nr 31, s. 4 (i annons).

[PÅ-TECKNA.ssg 2.b]

b) förse (ngt) med påskrift (se d. o. 2) l. anteckning; särsk. i fråga om påskrift bestående av namn(underskrift) l. godkännande l. bestyrkande l. visum o. d.; jfr på-skriva 2. TERSMEDEN Mem. 2: 34 (1734). Det torde blifva nödigt, at Arrende-Contract.. inom 10 år å nyo anmäles och påtecknas. AdP 1800 s. 251. (Målsman) skall påteckna lärjunges terminsbetyg. 2NF 19: 200 (1913). Påteckna ett pass. ÖSTERGREN 1935.

[PÅ-TECKNA.ssg 3]

[speclalanv. av 1 o. 2]

(numera bl. tillf.) i uttr. påteckna ngt ngt, anteckna ngt på ngt, förse ngt med anteckning om. ngt; jfr på-skriva 3. CivInstr. 462 1669. Den bundt (papper), som är påtecknad: "Th:s fästmansutgjutelser". AnderssonBrevväxl. 2: 5 1848.

– PÅ-TECKNARE.

[till -teckna 1, 2 b o. teckna på]

(numera bl. mera tillf.) person som påtecknar ngt; förr särsk.: växeltrassent. FörarbSvLag 2: 356 (1709,; om växeltrassent). ÖSTERGREN 1935.

– (1, 16, b) PÅ-TEXTA, -ning. särsk. (†) bildl., i uttr. påtexta ngn en osanning, sprida. ut en osanning om l. rikta en osann beskyllning mot ngn; jfr på-skriva . 2RARP 13: 310 1742.

– (I 13 III 2, 7) PÅ-TIMRA, -ing. (i fackspr.) gm timring påbygga (ngt); dels med obj. beteckllande det som gm timringen anbringas l. nyuppföres på ngt, sårsk.: gm timring öka höjden av vägg(ar) i timrad byggnad l. brokista l. damm o. d. med (så l. så många varv l. så l. så mycket), dels (särsk. i uttr. på- timra ngt med så l. så många varv o. d.) med obj. betecknande det som gm timringen ökas på höjden; äv. i uttr. påtimra ngt på ngt l. på- timra ngt ngt; jfr på-hugga l. Stufvan.. är sedan sidsta synen af Torparen påtimrad med ett hvarf. OfferdalKArk. N II 1, s. 139 (1753). Ytterligare ett stockhvarf påtimras dammens yttre och inre vägg. TT 1880, s. 5. Påtimring af nio hvarf å boningshuset. TLev. 1892, nr 42, s. 2. Fatab. 1941, s. 132. särsk. (numera bl. tillf.) ss. vbalsbst. -ing, i konkret anv., om ngt som gm timring tilllägges l. tillagts ss. ökning på höjden. VDAkt. 1735, Syneprot. F III .

– PÅ-TINGA, -an ((†), LIND 1: 132 (1749)), -ning.

[PÅ-TINGA.ssg 1]

1) (†) till I 28 a, 52 p: ackordera l. köpslå om (ngt); bjuda l. göra köpeanbud på (ngt). WESTE 2: 1973 1807.

[PÅ-TINGA.ssg 2]

2) till I (28 a.) 52 p, III 14 b: vidtala l. anmoda (ngn) att komma för visst uppdrag l. att deltaga i ngt l. att göra ngt, tinga på (ngn att komma osv.), stundom: leja (ngn); med sakobj.: göra upp om (ngt)). avtala l. säga till om leverans l. disposition o. d. av (ngt), tinga på (ngt); (i förväg) anhålla om (att få ngt); beställa; äv. abs. SWEDENBORG RebNat. 1: 297 (1720). LIND 1: 312 (1749). Schuster påtingade i förväg (då han en gäng bjöds på middag att få sylta och rotter. HELLANDER Teaterorig. 20 (1900). Jag har påtingat tre ampra sjögastar. HÖGBERG Frib. 297 (1910). Har du.. påtingat grädde till söndan? ÖSTERGREN 1935.

– (I 24 b) PÅ-TITTA. (numera bl. ngn gg tillf.) titta på (ngt l. ngn); förr äv. i utvidgad l. bildl. anv.: betrakta (se d. o. 4 e). DÄHNERT 103 (1746). Det har jag, som scribent, i flere år förnummit, / Att de nyttigaste ting blifvit påtittade med förakt. KEXÉL 1: 41 1776.

– (I 13, 15) PÅ-TRAMP, n. (jfr -trampa] (mera tillf.) handlingen att trampa på ngt l. ngn l. att trampa sig på foten o. d. För att hästen ej skulle skada sig vid påtramp (dvs. då han trampar sig på foten). LEVANDER DalBondek. 1: 272 1943.

– (I 13, 15) PÅ-TRAMPA, v., -ning; jfr -tramp. (utom i Fint. numera bl. mera tillf.) trampa på l. trampa (ngt l. ngn); förr äv.: med foten utöva starkt tryck på (ngt); i p. pf. i Finl. äv. bildl.: illa behandlad l. orättvist förbigången o. d. (särsk. i uttr. känna sig påtrampad). BROOCMAN Hush. 2: 213 (1736). (Ryttaren) lemnar.. åt sin stillhet, inre stegbögelns fasta påtrampning, och voltens rund, all uppmärksamhet. EHRENGRANAT Ridsk. II. 1: 110 (1836). Knuffad och påtrampad hade jag blifvit från alla håll. RAMSAY Barnaår 6: 211 (1905). Då.. (kobror) bli påtrampade .. resa de sig och hugga till med utbredd hals. MÖRNE Katz VitMän 72 (1928).

– (I 15 c III 2 b) PÅ-TRATTNING. (mera tillf.) påfyllning l. ihällning genom tratt. CARLÉN Ensl. 1: 87 1846.

– (I 16 h) PÅ-TREVNING. (†) handlingen att treva på ngt, trevande på ngt. CEDERSCHIÖLD HbBarnm. 237 (1843).

– (I 26 c) PÅ-TRO, v., -ande (VERELIUS). ((†)) tro l. lita på (ngt l. ngn); särsk. dels i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., om person: som man tror på l. har förtroende för, dels ss. vbalsbst. -ande, om religiös tro. När man bäst på troor, at haa sin Boning fäst, / I oförstörligh fridh, då (osv.). LUCIDOR (SVS) 256 (1672; möjl. icke ssg). VERELIUS 20 (1681: Påtroande). De mäst påtrodde Auctorer. SCHÜTZERCRANTZ PVetA 1755, s. 8.

– (I 15 III 2) PÅ-TROLLA. gm trolldom åsamka (ngn ngt), trolla på (ngn ngt); äv. i p. pf. (äv. med mer l. mindre adjektivisk bet.), om sjukdom l. storm o. d.: åsamkad gm trolldom, som ngn råkat ut för gm trolldom; jfr på-häxa. OxBr. 10: 27 (1617). Af fruktan för påtrollade stormar. SJÖBORG Nomenkl. 18 (1815). Akomma som är magiskt påtrollad. LINDROTH ÖlFolkm. 1: 239 (1926).

– (I 15 a θ III 2 k) PÅ-TRUGA, -else (†), LIND 1: 206 (1749)), -ningg -are (tillf., LINDGREN EngSvOrdb. 368 (1891)). truga på (ngn ngt 1 ngll); stundom enbart med obj. betecknande det l. den som trugas på ngn (o. i denna anv. numera företrädesvis i p. pf., särsk. med mer l. mindre adjektivisk bet., samt ss. vbalsbst. -ande l. -ning).Linc. Ccc a 1640.

[PÅ-TRUGA.ssg 2.a]

a) med avs. på ngt sakligt som trugas på ngn: gm trug l. övertalning o. d., i sht förr äv. gm hot l. våld (söka) tvinga l. förmå (ngn) att ta emot l. köpa l. acceptera l. erkänna l. tro på l. underkasta sig (ngt) o. d., truga l. tvinga på (ngn ngt); äv. oeg. l. bildl., särsk. med sakligt subj. HC11B 12: 92 1697. lngen skal få påtruga någon mera i Myntetecken än 10 Dal(er) S(ilver)m(yn)t. 2RARP I. 1: 81 (1719). Sitt ingifvande påtrugar hon (dvs. inbillningen) menniskan för lutter sanning. Hoffmann Förnöjs. 21 (1752). Ingen ting kan vara tröttsammare än et påtrugat förtroende. Posten 1769, s. 69. Påtruga en något med stryk. HEINRICH (1814). Köpmannen.. påtrugar.. bonden jemväl sådana varor, dem han icke behöfver. PALMBLAD Norige 181 (1846). GHT 1943, nr 195, s. . särsk.

[PÅ-TRUGA.ssg 2.a.α]

α) (numera bl. tillf.) med. avs. på brott l. förbrytelse o. d.: truga (ngn) att ta på sig l. erkänna (förr äv.: påbörda l. lägga (ngn) till last); i sht förr äv. allmännare, med avs. på åsikt o. d.: (prompt vilja) tillskriva (ngn ngt). SCHÖNBERG Bref 1: 7 (1772). At.. påtruga Författaren en hemlig mening,.. (o.) se annat eller mera i hans tankar än i hans ord. KELLGREN (SVS) 5: 495 1791. (Skeppsklareraren Lovall yttrar, att jag (dvs. åklagaren) påtrugat honom, vid den här hållne Sjötulls-Rätt (varvid L. förklarat sig vara oskyldig) ett brott deri han icke haft minsta del. TörngrenMål. 483 1802. ) (numera bl. tillf.) med obj. bestående av inf.: truga l. (gm övertalning o. d.) tvinga (ngn att osv.); äv. med obj. bestående av att-sats: truga l. (gln övertalning o. d., tvinga (ngn) att tro att (osv.). SvMerc. 1: 336 1755. Flere, som regera,.. vilja påtruga folk at det (som de företaga för att befästa sin makt) sker til Fäderneslandets bästa. ULLMAN Frök. 6 (1780). PORTHAN BrCalonius 531 (1798). ) (i sht i vitter stil) med personobjektet ersatt av obj. betecknande ngt sakligt (t. ex. språk, skrift, känsla, själ), oftast mer l. mindre oeg. l. bildl.: påtvinga (ngt ngt); äv. med sakligt subj.; jfr . LANTINGSHAUSEN Young 1: 121 (1787). Somlige .. hafva.. funnit sig berättigade at påtruga Språket reglor.. ledande til nya irringar och svårigheter. MOBERG Hjelp. 2 (1796). (Att) man icke af förutfattade lärosatser måtte förlodas, at påtruga skriften någon främmande mening. LBÄ 4: 2 1797. Verd. 1885, s. 80. ) (numera bl. mera tillf.) refl., bildl., med sakligt subj.: tvinga sig på (ngn); äv. motsv. , med personobjektet ersatt av obj. betecknande ngt sakligt (t. ex. förnuft l. syn). ÖDMANN StrFörs. II. 2: 139 (1803). Så våldsamt klart påtrugade sig föremålen den nattblinda synen (vid kornblixtarnas sken). TÖRNEROS (SVS) 1: 212 1824.

[PÅ-TRUGA.ssg 2.b]

b) med avs. på person som trugas på ngn: (vanl. mot ngns vilja, särsk. gm trug l. övertalning o. d.) tvinga l. förmå (ngn) l. söka tvinga (ngn) Osv. att ta emot l. acceptera l. anlita (ngn) l. att ta (ngn) i tjänst l. att gifta sig med (ngn) o. d., truga l. tvinga på (ngn ngn). Sedan Athanasius war stött ifrån Församlingen i Alexandria, bleff.. en Främling.. the Alexandriner påtrugat. SCHRODERUS Os. 1: 377 (1635). De borde gifta sig sjelfve med just den person som de ville påtruga sit barn. Posten 1769, s. 840. En tronföljare, Sverige påtrugad af Ryssland, skulle blifvit ytterst förhatlig. SVEDELIUS i 2SAH 55: 172 (1878). Rig 1940, s. 2. särsk. ) refl.: truga l. tvinga sig på (ngn); i sht förr äv. dels i uttr. påtruga sig ngns bekantskap, på ett påträngande sätt söka bli bekant med ngn, dels i uttr. på- truga sig till mätress åt ngn, ss. beteckning för att en kvinna (enträget) bjuder ut sig ss. mätress åt ngn. (Man) skulle.. undra, at icke Prester sökde förr påtruga sig Församlingarna, än Församlingarna skulle behöfva söka dem. FERNOW Värmel. 411 (1779). CALONIUS Bref 47 (1794: påtruga sig till Maitresse). En person som.. envist ville påtruga sig min bekantskap. ADELSKÖLD Dagsv. 2: 316 (1900). jfr (i p. pf. med bet.: som tvingat sig på ngn): (Det) brukar.. dröja ett år, innan.. (den bortrövade kvinnans) släktingar äro hågade att sluta fred med sin påtrugade nye anförvant, så att han kan återvända hem med sin hustru. JOHNSSON Essad Kauk. 71 1931. ] (†) i uttr. påtruga sig att vara ngt, (gentemot andras uppfattning) ivrigt göra anspråk på att vara ngt o. söka få de med denna ställning följande rättigheterna erkända). Sällan hörer man hos oss, at någon vil påtruga sig, at vara then dödas ächta barn. NEHRMAN Ärfdab. 4 (1752).

– påtrugenhet , r. l. f.

[till -truga o. truga på]

(mera tillf.) till b : egenskapon att vilja truga sig på; äv. konkretare, om handling o. d. som visar dylik egenskap. SCHULTHESS 1885. BERGMAN Kerrm. 73 (1927; konkretare).

– (I 13, 15 III 2) PÅ-TRUMFA, -ning (DALIN (1855)). (vard., numera knappast br.) bildl.: ge (ngn) stryk, puckla l. piska på (ngn). SvTyHlex. (1851; skämts.). AHLMAN 1872.

– PÅ-TRYCK. (jfr d. påtryk; jfr -tycka]

[PÅ-TRYCK.ssg 1]

1) (numera bl. tillf.) motsv. -trycka 1, == -tryckning l. DALIN 1855. särsk.

[PÅ-TRYCK.ssg 1.a]

a) mer l. mindre oeg. ) om tryck som utövas av en framträngande trupp l. folkstam o. d. på en annan; jfr -tryckning 1 b. HOLMBERG Nordb. 50 1852. ) (†) om ett retmedels invärkan på ett sinnesorgan, retning, intryck (se d. o. 4. MARTIN PVetA 1763, s. 22, 61.

[PÅ-TRYCK.ssg 1.b]

[jfr motsv. anv. i d.]

bildl. (jfr a, c), == -tryckning 1 c. STURZEN-BECKER SFölj. 1: nr 1, s. 4 1850. STRINDBERG SvÖ 1: 320 1882.

[PÅ-TRYCK.ssg 1.c]

[jfr motsv. anv. i d.]

bildl. (jfr a, b), om inflytandg l. påvärkan som en person l. ett folk o. d. utövar på ngn l. ngra; särsk.: påtryckning (se d. o. 1 d; förr äv. övergående dels i bet.:, förtryck, dels i bet.: strävan (att göra ngt). Allt påtryck från husböndernes sida kunde icke heller.. (bönderna på kyrkans gods) undgå. REUTERDAHL SKH II. 2: 60 (1850). Man (har), under påtryck af slaviske patrioter, dragit den felaktiga slutsatsen, att.. Germanernes.. kultur är ett lån från Slaverne. HILDEBRAND Hedn. 86 (1872). Rothsteins.. starka påtryck och bemödanden att göra den svenska (gymnastik-)methodens .. grundsatser mera bekanta och erkända (i Tysk- land). HJLING 1882 hos LGBRANTING 1: 258. LUNDEGÅRD DrMarg. 2: 176 1906.

[PÅ-TRYCK.ssg 2]

2) motsv. -trycka 2, == -tryckning 2; äv. motsv. -trycka 2 a, b, i fråga om tygtryck l. tryckning med tryckpress; oftast konkret, om ngt som gm tryck anbragts på ngt. Et Lifstycke af Half-oattun med påtryck. DA 1793, nr 41, s. 3. Krigsfrimärken med särskilt påtryck. ÖSTERGREN 1935.

– PÅ-TRYCKA, -else (†, LIND 1: 133, 206 (1749)), -ning (se d. o.); -are (se d. o.); jfr -tryck.

[PÅ-TRYCKA.ssg 1]

1) (numera bl. tillf.) till I 13, 15 (o. III

[PÅ-TRYCKA.ssg 2]

2) : utöva tryck på (ngt l. ngn), trycka på (ngt l. ngn); dels om person, särsk.: med en kroppsdel l. med ett redskap o. d. trycka på (ngt l. ngn), dels med sakligt subj.: gm sin tyngd o. d. utöva tryck på (ngt l. ngn); äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. TISELIUS Vätter 2: 45 (1730). At dessa klena pelare (i gruvan), af deras tunga påtryckande tak skulle brista. HÜLPHERS Dal. 391 (1762). En svart eller svartbrun fällning, som.. gaf ett blänkande mörkgult metallstrek då den påtrycktes med en polerad blodsten. VetAH 1813, s. 190. Bli 9: 259 1843. särsk.

[PÅ-TRYCKA.ssg 2.a]

a) (†) i uttr. påtrycka emot ngt, vid fäktning: med vapnet utöva (kraftigt) tryck mot ngt. PORATH Pal. 2: D 1 b 1693.

[PÅ-TRYCKA.ssg 2.b]

b) bildl.; särsk.: påvärka (ngn), (ut) öva inflytande på (ngn); äv.: (ut)öva påtryckning tse d. o. 1

[PÅ-TRYCKA.ssg 2.d]

d) på (ngn), utsätta (ngn) för påtryckningar; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., stundom övergående i bet.: betungande; äv. substantiverat. Hvardagslifvet, som med sina gifna verkligheter.. är det städse närvarande, påtryckande och maktpåliggande. WALLIN 1Pred. 2: 345 (c. 1830). Påtryckt af Oehlenschläger och de isländska sagorna.. skref han Blotsven. STRINDBERG TjqvS 2: 202 (1886). Påtryckas af förlnän, från högre ort. SUNDÉN 1888. Låta sig påtryckas av allmänna opinionen. ÖSTERGREN 1935.

[PÅ-TRYCKA.ssg 2]

2) till I 13, 15, III 2: gm tryck anbringa (ngt) på ngt; särsk. med avs. på sigill l. stämpel o. d. (l. text o. d. som anbringas medelst stämpel osv.); i sht förr äv. med obj. betecknande det varpå sigill o. d. anbringas: medelst tryck förse (ngt med sigill o. d.); äv. i uttr. påtrycka ngt (t. ex. sigill) på ngt l. på- trycka ngt ngt (t. ex. sigill). LIND 1: 206 1749. Så snart Protocollerne äro.. med Kongl. Maj:ts sigill påtryckte. CivInstr. 425 (1773). Schahen bekräftade.. (förordningarna) med sitt namn, vizirn påtryckte rikssigillet. PALMBLAD Nov. 2: 97 (1819, 1841). ÖSTERGREN 1935. (†) Thet helge Korsz Tekns Påtryckiande. SCHRODERUS Os. II. 1: 313 (1635; lat. orig.: impressione; i fråga om korstecken som biskop i romersk-katolska kyrkan med högra handens tumme gör pd konfirmands panna med invigd olja). särsk.

[PÅ-TRYCKA.ssg 2.a]

a) i fråga om tygtryck: gm tryck anbringa (färg l. figur o. d.) på ngt; äv. med obj. betecknande tyg l. trådar o. d.: anbringa färg osv. på (ngt) medelst tryckning. ALMSTRÖM KemTekn. 2: 457 (1845). Dukar af jutetyg med påtryckt mönster. HAGDAHL DBäst. 187 (1885). De enskilda (varp)- trådarna påtryckas mellan varpbommen och väfskeden. TT 1899, Allm. s. 102. b) gm tryckning med tryckpress anbringa (ord l. text o. d.) på ngt; förse ngt med tryckt text o. d. som anger (ngt). HÜLPHERS Mus. Föret. 9 a 1773. I början voro.. (nödmynten) endast af papper med handskrifven eller påtryckt lydelse jämte stämpel. 2NF 37: 876 1925.

[PÅ-TRYCKA.ssg 3]

3) i mer l. mindre bildl. anv. av 2; särsk.: gm sitt inflytande l. sin påvärkan o. d. ge l. påtvinga (ngt l. ngn ngt, särsk. en viss prägel l. karaktär l. form o. d.); stundom: (gm sitt inflytande osv.) bringa (ngn l. ngt) att anta l. underkasta sig (ngt); stundom enbart med obj. betecknande det som på dylikt sätt förlänas l. påtvingas osv. ngn l. ngt; med personligt l. sakligt subj. KELLGREN (SVS) 5: 10 (1791). Till all genom samhällsbildningen påtryckt kulturform, framstår.. (skogsmannen) som en lefvande motsats. LEOPOLD 5: 45 (c. 1820). Naturen är ej .. en blott yttre lagar underkastad materia, som fått sig dessa lagar påtryckta af ett för den främmande förnuft. GEIJER I. 5: 126 (1842). De från Irland kommande gaelerna (kunna) ha påtryckt dem (dvs. pikterna) sitt tungomål. NORDENSTRENG EurMänRas. 131 (1917). NYBERG i 3SAH LIX. 1: 42 1948.

– PÅ-TRYCKARE, om person m., om sak r. l. m.

[jfr -trycka]

särsk.

[PÅ-TRYCKARE.ssg 1]

1) (tillf.) motsv. -trycka 1: sak som trycker (utövar tryck) på ngt. Landsm. II. 8: 11 (c. 1830, 1882; om vagnskorg, i gåta).

[PÅ-TRYCKARE.ssg 2]

2) motsv. -trycka 2: redskap varmed ngt tryckes fast på ngt; företrädesvis i ssgn nöt-påtryckare. WoJ 1891.

– PÅ-TRYCKNING.

[jfr -trycka]

[PÅ-TRYCKNING.ssg 1]

1) (utom i d numera bl. mera tillf.) motsv. -trycka 1: handlingen l. förhållandet att trycka l. utöva tryck på ngt l. ngn; pressning; tryck; äv. konkretare, om enskilt fall av dylik handling l. dylikt skeende. VeckoskrLäk. 1: 354 (1781). Röstens styrka, verkad af luftmassans mer eller mindre kraftiga påtryckning. AURÉN Akc. 16 (1880). (Det i isen inklämda fartyget) fick en påtryckning, så att däcket buktade sig. HEDIN Pol 2: 27 (1911). särsk.

[PÅ-TRYCKNING.ssg 1.a]

a) (†) om handlingen att med vapnet utöva tryck mot motståndarens vapen vid fäktning; jfr -trycka 1 a. PORATH Pal. 2: C 2 b, D 1 a 1693.

[PÅ-TRYCKNING.ssg 1.b]

b) (numera bl. tillf.) mer l. mindre oeg., om tryck som utövas av en framryckande l. framträngande (del av) trupp l. av en folkstam o. d. på annan (del av) trupp l. på fienden l. på annan folkstam o. d.; äv. i uttr, ngts påtryckning på ngt, tryck som ngt på dylikt sätt utövar på ligt; förr äv. i uttr. ha (stark) påtryckning, utsättas för (starkt) fientligt tryck l. (kraftiga) anfall o. d. Uplands Regemente hade.. en stark påtrykning, och förlorade Posteringen i Redouten vid Ziethen. SvMerc. V. 3: 240 (1760). Någon de bakre ledens påtryckning på de främre kan icke vid rytteriet ifrågakomma. HAZELIUS Förel. 272 (1839). När sistnämnde (finska) stammar, under påtryckning af mäktigare folkätter, måste lemna sina sydligare bostäder. (AGARDH o.) LJUNGBERG III. 2: 3 (1857). MANKELL Krigsm. 1: 247 (1865).

[PÅ-TRYCKNING.ssg 1.c]

c) (numera bl. tillf.) bildl. (jfr b, d), om tryckande l. tvingande invärkan som utövas av ngt mer l. mindre abstr.; stundom: tryck l. tvång; jfr -trycka 1 b. MEURMAN (1847). Allt hos .. (F. Wrede), som gjordt honom till den vettenskapsman han är, har utveckladt sig af inre påtryckning och nödvändighet. BREMER Brev 3: 396 (1855). Att genom skyddsåtgärder någorlunda hämma den öfvermäktiga (utländska) konkurrensens påtryckning. EkonS 2: 494 1899.

[PÅ-TRYCKNING.ssg 1.d]

d) (fullt br.) bildl. (jfr b, c), om handlingen l. värksamheten att (gm uppmaningar l. krav o. dyl. l. gm (hot om) åtgärder som innebära l. medföra skada l. nackdel o. d. för vederbörande) utöva l. söka utöva inflytande l. påvärkan på ngn för att förmå honom att handla l. uppträda o. d. på visst sätt, stundom: (stark l. tvingande) påvärkan; ofta (i sht i pl.) konkretare, om enskilt fall av dylik handling l. om enskilt försök till dylik påvärkan, äv. i uttr. påtryckning på ngn; jfr -trycka 1 b. (Ut)öva påtryckning(ar) på ngn. Utsätta ngn för påtryckningar. Göra ivriga på- tryckningar på ngn. TROLLE-WACHTMEISTER Ant. 2: 270 (1848). Furstarne fordrade enstämmigt Wallensteins afskedande, och Ferdinand gaf slutligen vika för den starka påtryckningen. PALLIN NTidH 0 (1878). Valet.. skedde icke utan påtryckning från högre ort. ODHNER G3 1: 428 (1885). Genom ganska stark påtryckning av konung Oskar personligen på danskarna avslöts.. en vapenstilleståndskonvention. HT 1926, s. 25. HEDBERG Räkn. 209 (1932). särsk. (mera tillf.) i utvidgad anv., i sådana uttr. som påtryckning på ngt l. utsätta ngt för påtryckning, i fråga om utövande av påvärkan i syfte att åstadkomma ändring av ngt. DE GEER Minn. 1: 223 (1861 Principen om allmän religionsfrihet.. betydde blott.. ett skydd för svenska medborgare mot religiös påtryckning utifrån på deras lutherska tro. KyrkohÅ 1925, s. 154.

[PÅ-TRYCKNING.ssg 2]

2) (mera tillf.) motsv. -trycka 2, om handlingen att gm tryck anbringa ngt (särsk. sigill l. stämpel o. d.) på ngt. LIND 1: 29 1738. särsk.

[PÅ-TRYCKNING.ssg 2.a]

a) motsv. -trycka 2 a, i fråga om tygtryck; i sht förr äv. i uttr. påtryckning av form, om handlingen att vid tygtryck trycka en form (se d. o. II

[PÅ-TRYCKNING.ssg 2]

2) mot tyget. ALMSTRÖM KemTekn. 2: 457 (1845).

[PÅ-TRYCKNING.ssg 2.b]

b) motsv. -trycka 2 b, i fråga om tryckning med tryckpress; äv. konkret(are), om rättelse som gm tryckning anbringas på raderat ställe o. dyl. l. om tryckt text o. d. som anbragts på ngt. ELGE BoktrK 52 (1915; konkret). GrafRevy 1932, nr 4, s. 35 (konkretare, om rättelse).

Ssgr (i allm. till -tryckning 1 d):

– påtrycknings-bräde. (†) till -tryckning 2: med lister försett bräde som trycktes ned över kaka av deg o. av vars lister fördjupningar gjordes i degen, så att den färdigbakade brödkakan utefter dessa fördjupningar kunde brytas i mindre stycken. PH 6: 3669 1755.

– påtrycknings-försök. 2NF 13: 3 1910. -medel, n. jfr medel, sbst. 13. Använda ngt såsom påtryckningsmedel (mot, äv. på ngn). KarlstT 1895, nr 1716, s. 2. HECKSCHER EoH 195 (1922: på).

– påtrycknings-åtgärd. AB(L) 1895, nr 297, s. .

– (I 15 III 2) PÅ-TRÅCKLA, -ing. i sht sömn. gm tråckling fästa (ngt) på ngt; äv. i uttr. påtråckla ngt på ngt l. påträckla ngt ngt.. SVLitTidn. 1819, sp. 139 (i bild). Gröna silke plattlitser som man först påtråklar och sedan fastsyr. NJournD 1860, s. 5. Form 1934, s. 47 (i bild).

– (I 15 III 2) PÅ-TRÄDA, v., l. (vard.)

– PÅ-TRÄ, v., -trädning; -trädare (se d. o.). SAHLSTEDT 1773.

[PÅ-TRÄDA.ssg 1]

1) sätta tråd l. garn o. d..på (en nål) gm att sticka tråden osv. genom nålsögat, träda på (en nål); på sådant sätt förse (en nål med tråd osv.); äv. med avs. på tråd l. garn o. d.: sätta (tråd osv.) på en nål, träda på; stundom äv. i utvidgad anv., i fråga om införande av tråd i öga på (rull)skyttel o. d.; äv. i uttr. påträ(da) tråd osv. på nål (l. synål o. d.) l. påträ(da) nål (l. synål o. d.) tråd osv. SERENIUS Nn 4 b (1734). Bon söker en ny nål och påträder tråd. RUNEBERG ESkr. 2: 206 (1883). En grof hvit, vaxad dubbel tråd påträdes en lång synål. NJournD 1855, s. 135. Nålen påträdes med tråd n:r . HAGDAHL Fråga 390 (1833). GHT 1895, nr 213, s. 4 (i utvidgad anv.).

[PÅ-TRÄDA.ssg 2]

2) i allmännare anv.

[PÅ-TRÄDA.ssg 2.a]

a) sätta på l. trä(da) upp (ngt, t..ed. pärlor) på en tråd l. ett snöre o. d. (gm att föra tråden osv. ge. nom hål i pärlorna osv.); äv. med obj. betecknande tråd osv.: på dylikt sätt förse (tråd osv. mod ngt); äv. i uttr. påträda) ngt på tråd osv. l. påträ(da) tråd osv. ngt. MÖLLER (1790). Radband.., som.. voro påträdda med målade trädkulor. TOPELIUS Vint. III. 1: 100 (c. 1865, 1896). Dräktnäten äro prydda med påträdda.. pärlor. UpplFmT 44: Bil. 29 1930.

[PÅ-TRÄDA.ssg 2.b]

b) i utvidgad anv.: anbringa (ngt ihåligt l. ringformigt o. d.) på ngt (t. ex. strå l. pinne) gm att skjuta l. föra det så att hålet l. ringen osv. omsluter ngt, träda pä (ngt); äv.: sticka hål i o. därigm sätta på l. trä(da) upp (ngt) på ngt; äv. i uttr. påtråda ngt på ngt l. påtråda ngt ngt. Smultronen voro på- trädda på ett strå. (På majstången hängde) en massa halmkedjor med kulörta lappar påträdda mellan länkarna. BLANCHE Våln. 188 (1847); jfr a. JOCHNICK Handgev. 109 (1854). En messinesgland som nedskrufvas i tubplåten och pressar en tuben påträdd ring af kautschuk.. så, att tätning ernås. FRYKHOLM Ångm. 196 (1851). En självtäljd barkbåt med roder och påträtt råsegel av papper. FROSTERUS Jord. 142 (1930). särsk. i fråga om påsättning av bete på krok o. d. STRÖMBORG Runebg IV. 1: 232 1896.

[PÅ-TRÄDA.ssg 8]

[specialanv. av 2 b]

med avs. på (del av) klädesplagg: sätta på (ngt) gm att sticka i armarna l. fötterna i. en hand l. en fot o. dyl. l. gm att träda det över huvudet o. d.; på sådant sätt iföra (ngn ngt); äv.: anbringa (vante o. d.) på (handen) på sådant sätt att handen instickes för att kunna hålla vanten osv. på lämpligt sätt vid lagning l. brodering o. d. WETTERBERGH Penning. 586 (1847). Ärmar, som nå till handlederna och alltid påträdas framifrån. RIBBING BarnFostr. 47 (1892). I detsamma skred en tjänare.. fram till Sancho och påträdde honom en kåpa. LIDFORSS DQ 2: 64 1892. (Hon). satt.. med en vit vante påträdd vänstra handen och sydde ut blommor.. på den. LAGERLÖF AnnASv. 62 (1928).

Ssg (till -träda 1):

– påträdnings-maskin. (i fackspr.) Påträdningsmaskin för maskinbroderinålar. 2UB 8: 431 1900.

– PÅ-TRÄDARE, r. l. m.

[till -träda 1 o. träda på]

redskap för påträdning av nål(ar). ÖSTERGREN 1935. jfr nål-, synåls-påträdare.

– (III 2 n) PÅ-TRÄFFA; -are (mera tillf., Landsm. II. 3: 92 (1887)). träffa l. råka l. stöta på (ngn l. ngt), anträffa; stundom med huvudsaklig tanke på förefintligheten l. förekomsten av ngt ngnstäd es: finna, (an)träffa; i pass. stundom närmande sig bet.: stå att finna, förekomma. STURZENBECKER 1: 8 (1845 Den trotsigaste bonde, jag någonsin påträffat. RYDBERG Frib. 14 (1857). Den höga dödlighetsprocenten, som påträffas hos alla länders industriarbetare. LIDFORSS Dagsb. 53 (1905). Enstaka dårar påträffas ju bland alla folk. LANGLET Ung. 416 (1934).

Avledn. (till -träffa o. träffa på):

– påträffbar , adj. (i sht i skriftspr.) som kan påträffas, anträffbar. SEGERSTEDT Spalt. 17 (1927

– PÅ-TRÄNG, n.

[till påtränga 4 o. tränga på]

(†) påträngning (se påtränga 11 a ). CLAESON 1: 261 1858.