– (I 13, 15 III 2) PÅ-SMETA, -else (†, LIND 1: 1018 (1749)), -ning. smeta (ngt, t. ex. färg l. massa) på ngt l. ngn; äv.: medelst smet o. d. anbringa (ngt) på ngt; äv. med obj. betecknande det l. den varpå ngt smetas: gm smetning lägga på l. bestryka (ngt l. ngn) l. övertäcka (ngt); äv. i uttr. påsmeta ngt på (l. utanpå o. d.) ngt (l. ngn) l. påsmeta ngt (l. ngn), ngt. LIND 1: 32 1738. Att på tinning och panna .. ingnida (ej blott påsmeta) ung(uentum) hydrargyri fortius (dvs. en kvicksilversalva). LÖWEGREN Ögonsj. 195 1891. (Hon) hade .. näsan påsmetad (med salva). HEDIN Transhim. 1: 39 (1909). De dekorationer, som man påsmetat.. (krukans) ädla form, passade ej alls. Form 1935, s. 45. särsk. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv., särsk. med avs. på ngt abstr.; ofta med klandrande innebörd, särsk. i fråga om löst vidfogande l. påklistrande (se på-klistra b) av ngt; äv. med sakligt subj. Ingen skildring är beqvämare än den som påsmetar idel beröm eller klander. LYSANDER Almqvist 46 (1878). Bortsedt från epilogen, som verkar påsmetad, besitter (teater-)stycket goda dramatiska förtjenster. SD(L) 1900, nr 66, s. 3.

– PÅ-SMIDA, -else (†, LIND 1: 174 (1749)), -ning. 1) till I 15, III 2: medelst smidning anbringa l. fastsätta (ngt) på ngn l. ngt; särsk. (om ä. förh.) med avs. på bojor l. fjättrar o. d. vari ngn smides; äv. i uttr. påsmida ngt på ngn i. ngt l. påsmida ngn l. ngt ngt. Gustav varder.. påsmidd en svår Järnkädia. HUMBLA Landcr. 278 (1740). AGARDH (o. LJUNGBERG) I. 2: 312 (1853; i bild). särsk. (†) blidl., med avs. på anklagelse: (hopsmida o.) rikta emot (ngn); jfr på-börda, v. 1 d, påföra 2 b . (Han) bekände, att han.. osanfärdeligen honom thetta påsmidt. WESTÉN o. WENSTRÖM 1: 350 (i handl. fr. c. 1626). 2) (i sht om ä. förh.) metall. till III 2, III 2 q: sätta i gång med l. börja smide vid stångjärnshammare o. d.; äv.: sätta i gång med l. börja härdfärskning vid färskhärd; dels (o. vanl.) intr., dels med obj. betecknande härd osv.; jfr på-blåsa 3. Bl- Bergsh V 18: 11 (1687). Påsmidning vid stångjärnshammaren begynnes varje sön- eller helgdagsafton kl. fem à sex. Rig 1921, s. 162 (c. 1835). Söndagen den 11:te påsmiddes med varmluft i nedre (färsk-)härden. JernkA 1843, s. 303. Därs. 1864, s. 241 (tr.).

– (I 15 III 2) PÅ-SMINKA, -ning. gm sminkning anbringa (ngt, t. ex. en färg) på ngn l. ngt, sminka på; äv. med obj. betecknande den l. det varpå smink anbringas: pålägga (ngn l. ngt) smink, sminka på; äv. i uttr. påsminka ngt på ngt l. ngn. hon hade litet rött påsminkat på kinderna. (Skådespelaren) satt.. tjockt påsminkad i den tunga, nedspillda scenskruden. SIWERTZ Fribilj. 187 (1943). särsk. bildl., vanl. med avs. på ngt abstrakt; jfr på-kilstra b. Den endast påsminkade hedern. OPSTURZEN-BECKER 1861 i Sturzen-Becker 2: 199.

– PÅ-SMORNING. (†) konkret, om ngt som påsmörjes o. l. påsmorts på ngt. RINMAN JärnH 221 (1782).

– PÅ-SMYGA, -ning 1) till I 15, III 2: gm att skjuta l. kränga på ngt (som är noggrant avpassat till sin storlek) på ngt (försiktigt l. varsamt) anbringa (ngt), särsk. på sådant sätt att det som anbringas smyger sig l. smiter tätt omkring det varpå det anbringas, smyga på; äv. i uttr. påsmyga ngt på ngt l. påsmyga ngt ngt; i sht förr äv. allmännare: i smyg placera l. fästa (ngt) på (ngt); i sistnämnda anv. anträffat bl. oeg. l. bildl. (med avs. på ngt abstr.): i smyg tillägga l. pådikta (ngt ngt). Också måste vi icke vilja påsmyga Christendomen föreställningen om denna, med naturen i grunden identiska, Gud. JournLTh. 1812, nr 233, s. 3. (Han) Höll just på att påsmyga det sista bandet på tunnan. ÖSTERGREN 1935. särsk. (föga br.) sjöt. == på-kränga a. KONOW (1887). VISING 97 (1936: påsmygning). 2) (mera tillf.) till III 3 a; i uttr. bli påsmugen, bli utsatt för att ngn smyger sig på en. (Sten- knäckarna sätta sig) i de höga topparna där de kunna överblicka omgivningen utan att bli påsmugna. ROSENIUS SVFågl. 2: 109 (1922).

– (I 13, 15 III 2) PÅ-SMÄLTA, v., -ning. gm smältning anbringa l. fästa (ngt) på ngt; i smält tillstånd anbringa l. fästa (ngt) på ngt; äv. i uttr. på- smälta ngt på ngt l. påsmälta ngt ngt. LIND (1749; under anschmeltzen). Fornv. 1937, s. 5.

– (I 1, 3,13, 15 III 2) PÅ-SMÄRGLA, -ing. (i fackspr.) jfr på-slipa. ALMROTH Karmarsch 467 (1839: påsmergling). Därs. 468.

– (I 13, 15 III 2) PÅ-SMÖRJA, v., -ning; jfr -smorning. 1) smörja l. stryka (ngt, numera i sht ngt fett l. klibbigt, t. ex. salva l. olja) på ngt l. ngn; stundom äv. med obj. betecknande det varpå ngt strykes: bestryka l. smörja in (ngt) med ngt fett o. d.; äv. i uttr. påsmörja ngt på ngt l. påsmörja ngt ngt. SCHRODERUS Os. 1: 35 (1635). Murarne påsmörja kalck. MÖLLER 1: 153 (1745). Ett påsmordt ämne. SCHULTZE Ordb. 4623 (c. 1755). (Fötterna) svälde.. up och fingo här och der stora blåsor, hvilket alt de botade endast med påsmordt brännevin. THUNBERG Resa 1: 36 (1788). TT 1893, Allm. nr 16, s. 2. (†) (Aeneas') påsmorda låckar och tepåta (dvs. klemiga) seder. 2Saml. 1: 117 (c. 1669). 2) (†) bildl.: påbörda (ngn ngt), beskylla (ngn) för (ngt). DÄHNERT 280 (1746). SCHULTZE Ordb. 4623 (c. 1755).

– (I 13, 15) PÅ-SNÖA. ( -snöga) (†) falla snö på (ngt), snöa på (ngt). LIND 1: 364 (1738

– (I 15 III 2) PÅ-SNÖRA, -ning. medelst snörning fästa l. anbringa (ngt) på ngt l. ngn; särsk. med avs. på skor, stundom äv. andra klädesplagg: påtaga o. snöra till; äv. i uttr. påsnöra ngt på ngt l. ngn l. på- snöra ngt l. ngn ngt. SvTyHlex. (1851). HEIDENSTAM Col 221 (1888). särsk. (†) i utvidgad anv., i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., om kläder: ordentligt tillknäppt l. hårt åtsittande o. d. 2Saml. 25: 29 1797. lägga på spackelfärg (l. annan liknande massa) på ngt (för att utjämna skrovligheter l. ojämnheter på en yta, i fackspr. stundom särsk. på en förut spacklad yta); vanl. med obj. betecknande massa o. d. som pålägges l. yta o. d. varpå spackelfärg l. massa o. d. pålägges; äv. (vard.) i fråga om påläggning av puder l. smink o. d.; äv. i uttr. påspackla ngt på ngt l. påspackla ngt ngt. GHT 1895, nr 250 A, s. 3. Det tjockt påspacklade underlagret (i ansiktet). HELLSTRÖM RedKav. 256 (1933). Påspackling avser att på den förut ispacklade ytan de spacklade ställena åter överbredas med spackelfärg. BantvB I. 1: 130 (1934). Underbehandling på.. påspacklad yta. Därs. 132.

– (I 24 b, d) PÅ-SPEKULERAD, p. adj. (†) som ngn spekulerar l. räknar på; jfr på I 26 b. SvMerc. 2: 1 1756.

– PÅ-SPEL. spelt. jfr -spela 1. LUNDGREN Koppel AuktBr. 128 (1923).

– PÅ-SPELA, -ning; -are (i bet. 1, numera bl. tillf., LINDSKOG Spelb. 253 (1847)); jfr -spel. 1) spelt. till I 13, III 2: vid kortspel spela ut (kort) ovanpå kort (som spelats ut av annan l. andra spelare) l. (allmännare) spela ut (kort) efter att ett l. flera andra kort utspelats, spela på; jfr på-slå 4. Düben Talism. 2: 4 1817. LUNDEQUIST KonstSpel. 3: 122 (1849: påspelningen). 2) spelt. till I 15, III 2: vid biljardspel spela sin boll så, att den träffar (en annan boll), med sin boll träffa (en boll). LUNDEQUIST KonstSpel. 1: 20 (1846). 2NF 3: 381 1904. 3) (†) till I 15; om vind: fläkta l. blåsa mot ngt; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ande. TISELIUS Vätter 2: 7 (1730). DAHLMAN Humleg. 70 (1748).

– (I 15 III 2) PÅ-SPETAD, p. adj. (i Finl., föga br.) om kläder: som ngn styrt l. stofferat ut sig med för att värka fin; jfr påkläda 1 b . TOPELIUS Fält. 4: 472 1864.

– (III 2) PÅ-SPETSA, v.¹ -ning. (ngt vard.) gm tillsats av ngt sätta spets l. piff på (en dryck), spetsa, spetsa på; särsk. i uttr. påspetsa ngt med ngt; äv. med obj. betecknande det som tillsättes: tillsätta (ngt) för att sätta spets l. piff på en dryck; äv. bildl., med avs. på yttrande o. d. (Vattnet) som .. kunde uppkokas med te och med påspetsning af rom njutas någorlunda skapligt. HÖGBERG Jim 63 (1909). Kaffet, som å yttersta sladden påspetsades till kask. DENS. Baggböl. 2: 146 (1911). DENS. Utböl. 1: 109 (1912; bildl.).

– (I 15 III 2) PÅ-SPETSA, v.² -ning (ROSBORG StångjSmid. 26 1809 JetnkÅ). (†) metall. == spetta a. ROSBORG StångjSmid. 28 (1809: påspetsning). Därs. 29 (tr.). JernkA 1825 1: 182.

– (I 15 III 2) PÅ-SPETTA, -ning. särsk. (i sht om ä. förh.) metall. a) medelst spett lyfta l. rubba klump av färskjärn i härd (o. maka kol under klumpen); äv. med obj. betecknande (klump av) färskjärn. JernkA 1830, s. 373. Råartade färskjern .. böra icke oftare påspettas, än som nödvändigt fordras då de sjunka. ÅKERMAN Stångj. 87 (1839). JernkA 1862, s. 451. b) medelst spett bearbeta (malm) i rostugn för att åstadkomma ändring av malmens läge (hopsjunkning av malmen). JernkA 1880, s. 1. Man har .. föga nytta af att på enstaka ställen (i rostugnen) kunna påspetta malmen. Därs. 72.

– (I 13, 15 III 2) PÅ-SPIKA, -ning. gm spikning l. medelst spik(ar) anbringa l. fästa (ngt) på ngt; äv. med obj. betecknande det varpå l. varöver ngt spikas, särsk. i uttr. påspika ngt med ngt, förse ngt med ngt som spikas på l. över; äv. i uttr. påspika ngt på ngt l. påspika ngt ngt. LIND (1738; under aufnageln). Ett.. trädskjul, på hvilket var påspikad en brädlapp, der man läste..: "Grocery". BREMER NVerld. 2: 233 (1853). Det enda trä som är påspikadt inhulten (på det flytande batteriet). Krig VAT 1856, s. 46. Mellanrummen mellan skärmarna (i skärmskyddet) påspikas med ribbor och täckas. 2NF 25: 1349 1917.

– (I 13, 15 III 2) PÅ-SPOLA, v.¹ -ning. spola (ngt, t. ex. vatten) på l. över ngt l. ngn, spola på; äv. med obj. betecknande det varpå ngt spolas, särsk. i uttr. påspola ngt med (vatten o. d.). Bollar (i avföringen).., hvilka vid påspolning med vatten utveckla sig till hinnor. UpsLäkF 1869–70, s. 87. Påspolad orenlighet. RYDBERG Myt. 1: 411 (1886). LAHT 1908, s. 399.

– (I 15 III 2) PÅ-SPOLA, v.² -ning. spola (tråd l. garn o. d.) på en rulle l. spolpipa o. d.; äv. med obj. betecknande rulle osv.: spola på tråd l. garn o. d. på; äv. i uttr. påspola ngt på ngt l. påspola ngt ngt. Wolter Sy- mask. 38 (1866). Spolmaskinen .. för att påspola trärullarne sammanansättas af två delar. HJERTELIUS Stickm. 18 (1892). Garnet afslites .. När det ar illa påspoladt. Därs. 29.

– (I 13, 15) PÅ-SPOTTA, v., -ning (Hembygden(Hfors) 1913, s. 81). spotta på (ngt l. ngn); numera nästan bl. (ngn gg tillf.) i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. LIND (1749; under anspeihen). SCHULTZE Ordb. 4836 (c. 1755: På-spåtta). Hembygden- (Hfors) 1913, s. 81 (: påspottning). Sedan .. (ste- narna) blivit påspottade uppkastas (de) på holmen. Därs. 1915, s. 101.

– (III 2 III 2 l, m) PÅ-SPRINGA, v. springa l. rusa på (ngn); numera bl. (nästan bl. i p. pf.): under springande stöta emot l. till (ngn). Linc. S 1 b 1640.

– (I 13, 15 III 2) PÅ-SPRITA, -ning. sprita (vatten o. d.) på ngt, sprita på; äv. med obj. betecknande det varpå vatten o. d. spritas, särsk. i uttr. påsprita ngt med (vatten o. d.). LAHT 1908, s. 33 (: med).

– (I 13, 15 III 2) PÅ-SPRITSA, -ning. i sht kok. spritsa (deg l. mandelmassa o. d.) på ngt; äv. med obj. betecknande det varpå ngt spritsas, särsk. i uttr. påspritsa ngt med (deg osv.); stundom äv. (i sht tekn.) i fråga om påsprutning l. påstrilning av vatten o. d. i fint fördelad form; jfr -sprita, -spruta. Fuktigheten bibringas papperet.. genom påspritsning av vatten. HantVB I. 5: 291 1937.

– PÅ-SPRUNG, se -språng.

– (I 13, 15 III 2) PÅ-SPRUTA, v., -ning. spruta (ngt, t. ex. vatten) på l. över ngt, spruta på; äv. med obj. betecknande det varpå ngt sprutas, särsk. i uttr. påspruta ngt med (vatten o. d.). LIND (1738; under anspritzen). Vattenglaslösningen påsprutas.. som ett fint, dagglikt regn. UB 4: 44 (1873). TT 1881, s. 173 (: med). HantVB I. 1: 28 (1934: påsprutning).

– PÅ-SPRÅNG. (-sprung) (†) anfall. Linc. Nn 3 b 1640.

– (I 13 15 III 2) PÅ-SPRÄNGA, -ning.

[PÅ-SPRÄNGA.ssg 1]

1) (i fackspr.) anbringa l. fästa (ngt) på ngt gm tryck l. pressning som åstadkommer utbändning l. hoptryckning av ngts kanter o. d., vilka därefter gm sin spänning hålla fast det ifrågavarande förenmålet; äv. i uttr. påspränga ngt på ngt. BERGQVIST o. HELLBERG Horrmann 31 (1881). Anordning för påsprängning af bottnar å sargar. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 450. 2) (†) i p. pf., i uttr. påsprängd med (fläckar), här o. där försedd med (fläckar); jfr bespränga, v.¹ 3 b, inspränga 3. FISCHERSTRÖM 2: 16 1780.

– (I 15 III 2) PÅ-SPÅDD, p. adj. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat i uttr. vara ngn påspådd, (gm trolldom) vara förhäxad l. betagen i ngn; jfr på-häxa, -sejda -trolla. Det ser då ut, som om han vore henne påskådd. NORDSTRÖM Luleåkult. 50 (1925).

– (III 2, 7) PÅ-SPÄCKA, -ning. bildl., i fråga om ökande av ngt med ngt som anbringas på l. inmänges bland det urspr. befintliga o. d. a) byggn. anbringa l. slå på murbruk på (mur o. d.) för att åstadkomma fullständigt jämn yta (i lod- l. vågplanet) o. d.; i sht förr äv. i uttr. påspäcka (mur) med (förstärkningsmur), förse l. påbygga (mur) med (förstärkningsmur). BERGMAN GotlVisby 53 (1858). b) (†) ss. vbalsbst. -ning, om ökning av en texts innehåll gm fotnoter o. d. En lärobok, der hela föredraget bör vara fortgående, och all påspäckning skadar lärjungen. SKN 1843, s. 20.

– (I 13, 15 III 2, 2 b 7 ) PÅ-SPÄDA, -else (†, LIND 1: 1890 (1749.)), -ning. (successivt) tillsätta (ngt, t. ex. vatten) till en vätska o. dyl. o. därigm späda ut l. blanda upp denna; äv. med obj. betecknande vätska o. d. vartill ngt tillsättes: utspäda l. uppblanda l. späda på (ngt), förse (ngt) med tillsats(er) som slås på, ge (ngt) påfyllning (gm att tillsätta ngt), särsk. i uttr. påspäda ngt med ngt; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om tillsats l. påfyllning (se på-fylla d) o. d. LIND 1: 1888 (1749). Om kålen skulle blifva torr vid afsvettandet, så kan något vatten påspädas. SJÖBERG Singstock 74 (1832). GHT 1897, nr 252 B, s. 2 (: påspädning; konkret). "Långtoddy", som i den mån glasets innehåll tömdes, påspäddes med konjak. CRONHOLM Minnesbl. 8 (1908). särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk. i fråga om tillförande av ngt nytt l. av ngt tillskott till ngt; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om tillskott o. d. CYGNÆUS. 6: 239 (1851). Fälten mellan de båda försvarslinjerna hade fått en ny påspädning av lik. KNÖPPEL Barb. 207 (1916). En låg lön, som i bästa fall påspäddes med någon gratifikation ibland. UrDNHist. 2: 245 1953. särsk. (†) resultativt, med sakligt subj., i uttr. påspäda rågen av mplet, gm successiva tillsatser l. tillskott göra måttet rågat. Man plägar af .. (olyckorna) få en slags visdom i ärfarenhet, men de påspäda sluteligen Rågan af målet. CAEHRENNSVÄRD Brev 2: 270 (1799).

– (1, 13, 15 III 2) PÅ-SPÄNNA, -ing. spänna fast (ngt) på ngt l. ngn; särsk.: fästa (ngt) på ngt l. ngn medelst (remmar o.) spänne(n); äv. i uttr. på- spänna ngt på ngt l. ngn l. påspänna ngt l. ngn ngt. Då.. (K. X G.) sitt harnesk .. sig lät påspänna af mig och Trafvenfelt. KURCK Lefn. 99 (1705). Då mannen klädde sig i rustning, påspändes först benskenorna. PALMBLAD Fornk. 2: 143 (1844). KLINCKOWSTRÖM BlVulk. 2: 14 (1911).

– PÅ-SPÄNNBAR ~⁰², äv. ~²⁰. (till -spänna o. spänna på] som kan spännas på. TurKal. 1927, s. 88.