RACKELHANE ~ha²ne, förr äv. RACKLEHANE,
m. l. r.; best. -en; pl. -ar. ( rackel- c.1735 osv. rackle- c. 1735–1787. -hane c. 1735 osv. -hanne 1787 ( Racklehannar pl.), 1833) [jfr sv. dial.
rackel- hane; till
RACKLA v.³, o.
HANE, sbst.¹ 2; namnet syftar på djurets karakteristiska grymtande l. rosslande läte (jfr
ROSSLARE samt sydtyska dial.
rac- kelwild, rackelhane, o. t.
rackeln, låta kraxande l. dyl.); jfr t.
rackelhuhn, rackelhenne, rackelhahn, sannol. efter det sv. ordet]
(
c. 1735;
från Smål.).
VetAH 1744,
s. 181 Västerb. 1939,
s. 99 särsk.
[RACKELHANE .a]
a) (mera tillf.) om tupp av sådan korsning (motsatt: rackelhöna).
FoFl. 1940.
s. 57.
[RACKELHANE .b]
b) [jfr sv. dial. rackelhane, ostadig människa, mager o. långväxt människa l. häst; delvis med anslutning till RACKLA, v.¹-²]
bildl., mer l. mindre nedsättande, om person; särsk.: vindböjtel. De politiska mötena (ha) sina rackelhanar, som springa omkring från det ena till det andra. SDS 1889,
nr 428, s. 1.
De i kompromisskammaren så vanliga "frisinnade" rackelhanarne. KarlstT 1895,
nr 1696, s. 2 FOGELQVIST ResRot 28 (
1926).
HELLQUIST 2EtymOrdb. (
1937).
Ssgr (zool.)
–
RACKELHAN-TJÄDER l.
RACKELHANE-TJÄDER.
korsning mellan rackelhane o. tjäder.
BERGMAN Djur 158 (
1944).
ToFl. 1907,
s. 75 Därs. 1924,
s. 180