RANT ran⁴t, adj. -areI n. o. adv. =. (sv. di al. rant; sannoi. till stammen i RÄNNA, v. (jfr RANTA, v.); jfr äv. sv. dial. rana, skjuta i vädiet] (bygdemalsfärgat i vissa trakter) lång o. smärt; hög 0. smäcker, högväxt, rank (se RANK, adj. 2 (a, d)). Uti tjealig jord . . upskjuta Ahlarne til stora ranta Träd. RETZItTs FlVirg. 14 (1809). Hon var rant i kroppen. LARSSON Hen'mab. 120 (
1916).