RAND ran⁴d vard. äv. ran⁴, r. l. f. l. m.; best.
-en, vard. (utom i Södra Sv.) äv. = (uttalat
ran2); pl.
ränder rän2der (1,l/os. 30: 37 (
Bib. 1541: render) osv.)
((-j-)
rander 2SthmTb. 4: 58 (1570)
FoRSIUS fl in. 152 (c. 1613)). ( ran- 1698 (: Rantäcke) –1736 (: ranban). rand 1541 (: render, pl.), 1565 osv. rann 1781 (rimmande med fann)–1879 (: rannkäng or). rån- 1703 (: Råntäcke). ränner, pl. 1690–- 1710) [fsv. rand, f., kant, rand; jfr d. rand, isl. rend , f., rand, kant, sköldrand, sköld, fsax. rand, m., sköldtbuckla), mlt. rant, m., rand, kant, mnl. rant, m., sköld(buckla), holl. rand, m., rand, kant, ffris. rond, f., (ljus) strimma fht. rant, m., (sköld)buckla mht. rant, m. kant: infattning, sköld(rand), t. rand, m. rand, kant, feng. rand, rond, m., rand, sköld: ä. eng. rand, rand kant remsa; jfr äv. span. randa, ( kant)besättning på kläder, vilket sannol. förutsätter ett got. randa; av ounstritt urspr.]
[RAND 1]
1) linje som (åt en viss sida l. åt flera l. alla sidor) begränsar ngt (ett föremål, en yta o. d.), omkrets, kontur, kant (se KANT sbst., 4); ofta icke strängt skilt från 2. VERELIUS 202 (
1681).
Frisk luft kring vaggans rand: SÄTHERBERG Blom. 1: 5 (
1841).
Han följde mig till tr öskelns rand / Och trgckte gladt min bjudna hand. RUNEBERG 2: 14 (
1847); jfr
c. En liten röd fläck, vilken sakta utbreder sig i randen.
STRANDBERG HudSj-. 55 (
1924). jfr
ALVEOLAR-,
BLAD-,
BORDS-,
BÄCKEN-,
CILIAR-,
DAL-,
KRATER-,
KUST-,
MYNNINGS-,
MÅN-,
SÅR-,
ÖKEN-RAND m. fl. – särsk.
[RAND 1.a]
a) i uttr. bli inom sin rå och rand, hålla sig inom sina (rätta) gränser. FABRICIUS Amar. 17 (c. 1740).
[RAND 1.b]
b) om linje som (upptill) begränsar ett ihåligt föremål (t. ex. ett kärl, ett glas o. d.); brädd, kant (se KANT sbst., 4 a); särsk. i såda na uttr. som fylla (ett glas o. d.)l. vara fylld (npp) till randen, fylla (vara fylld) ända upp till brädden l. kanten; ofta bildl., i fråga om känslor o. stämningar o. d. (jfr BRÄDD 3 a). RINMAN ( 1789) Han fyllde den (dvs. pungen) till randen / med fjerran myntadt guld. TEGNÉR WB) 5: 87 (
1825) När
(koppnings-)glaset sättes tätt med hela rundelen af sin rand mot huden, uppstår
(osv.). LovÉN
Anv. 46 (
1838).
Sauls själ var fyld af sorg till randen. FRÖDING NDikt. 53 (
1894).
NILSSON HistFärs 67 (
1940).
[RAND 1.c]
c) om linje som avgränsar ngt från ngt som befinner sig intill l. omkring detsamma, särsk. om dylik linje som avgränsar en fördjupning (l. upphöjning) i terrängen l. ett vattendrag l. en vattensamling från den omgivande markytan, ett markområde från en sjöl. ett hav o. d., ett skogsområde från ett trädlöst område o. d.; kant (se KANT sbst., 4 b); (strand)brädd; (skogs)bryn; stundom svårt att skilja från 2 b. RÅLAMB 8: 38 (
1691).
Vid bäckens rand han ensam gick. STAGNELIUS (SVS) 3: 120 (
1822).
Ila till skogsbrynets rand ! SÅTHERBERG Dikt. 1: 100 (
1836,
1862). En ek vid rande n af den solbelysta gräsmattan.
CEDERSCHIÖLD Riehl 1: 73 (
1876).
Han lämnade henne vid randen av dammens lugna vatten. JOHNSON SlutsP. 197 (
1937). – särsk.
[RAND 1.c.α]
α) om (över)kanten av en grav l. avgrund o. d.; vanl. i bildl. anv.; jfr BRANT, sbst. 2 BRÄDD 4 a; äv. i utvidgad anv., i sådana uttr. som vara l. stå på förtvivlans l. undergångens rand, vara nära att förtvivla resp. gå under, vara på förtvivlans l. undergångens brant; äv. allmännare, i sådana uttr. som vara l. stå vid randen av ngt, vara nära ngt. Det hade dött, ens fosterland, / man stod och gret vid grafvens rand. RUNEBERG ESkr. 1: 4 (
1846).
(Vittnena) blefvo genom en si år tortyr drifna till förtviflans rand.
BACKMAN Dickens Pickw. 2: 90 (
1871).
Jag har stått vid randen af själfmord. VBENED1CTSSON (1887) hos LUNDEGÅRD Benedictsson 433. Vårt land stod vid randen av inbördeskrig. KyrkohA 1942,
s. 96 jfr
AVGRUNDS-RAND.
[RAND 1.c.β]
β) i uttr. stå på randen att göra ngt, vara nära l. på vippen att göra ngt. CJLALMQVIST i Svea 1831,
s. 95 [RAND 1.c.γ]
γ) (
tillf.)
om vägkant. Vägen vav närmast till ränderna beväxt och planterad. WALLIN Bref 165 (
1849).
[RAND 1.c.δ]
δ) (
mera tillf.)
bildl. (jfr
a). Jag skall . . icke vidare för dagen fördjupa mig i ämnet, men endast hålla mig på randen deraf.
SDS 1877,
nr 167, s. 2.
[RAND 1.d]
d) (
i högre stil)
om linje där himmel o. jord resp. hav synas möta varandra, horisont; särsk. i sådana uttr. som östra l. västra osv. randen, äv. österns l. västerns osv. rand; äv. i uttr. him- 'iielns rand, himlaranden, horisonten; äv. i uttr. havets rand. Nn morgonrodnans sken kring östra 1-anden tändes. ENVALLSSON AllaNögda 1 (
1782). Re'n purpras österns rand.
Ps. 1819,
224: 6.
Ej lyfts en höjd mot himlens rand . . / Mer älskad än vår bygd i nord. RUNEBERG 2: 3 (
1846).
Ett snöhvitt segel . . vid himlens rand. DENs. 5: 152 (1863). Ett åskmoln stiger opp vid hafvets rand. Därs. 155. jfr
DAG-,
HIMLA-,
SYN-RAND.
[RAND 1.e]
e) i uttr. jordens l. n1ullens ra nd, jordvtan, jorden. Jag hör en röst, ehvar jag går, /
Djupt under mullens rand. RUNEBERG (SVS) 2:
43 (
1825).
Skänk benne (dvs. den döda) under joidens rand ett rum. ALMQVIST Luna 182 (
1835). När en
ros på jordens rand / Till en
annan ros sig böjer.
DENS. Törnr. 1: 64 (
1839).
[RAND 1.f]
f) geol. o.
geogr. om den yttersta kanten av en glaciär l. landis o. d., brä1n (se d. o.3 a). Landisens rand förflyttades långsamt norrut. GeolFF 1894 s. 391. jfr
1S-RAND. [RAND 1.g]
g) (mera tillf.) om ölire kanten av ett bärg(parti) o. d. Den grönskande randen af en bergrygg. LbFolksk. 294 (
1890).
Högst på randen ovan stranden . . står en väderkvarn. BERGMAN LBrenn. 88 (
1928). jfr
BÄRG-RAND.
[RAND 1.h]
h) veter. o.
hovsl. om kant(linje) på hästhov l. hästsko. NORDFORSS (
1805).
(Hästskon) har två ränder en yttre och en inre. BERGMAN Hojbesl. 56 (1905). jfr
BÄR-,
HOV-,
KRON-,
SUL-RAND.
[RAND 1.i]
i) i uttr. till livets (sista) rand, till liv ets slut, (ända) till döden. WECKSELL DHjort 8 (
1862).
Till lifvets rand fortfarande förtroende. ENER- vANDER (
1892) hos
CYGNÆUS 11: 233.
[RAND 2]
2) (vanl. smal) remsa l. kant (se KANT, sbst. [RAND 7]
7) som befinner sig närmast intill gränslinjen hos en yta l. ett föremål o. dyl. o. som (ofta) gm annan färg l. annat material l. särskilt mönster o. d. skiljer sig från ytan l. föremålet i fråga; stundom om (mindre) segment av en rund yta (l. av ett föremål som ter sig ss. en sådan); förr äv. övergående i bet.: ram (se RAM, sbst.¹ ²); ofta icke strängt skilt från 1 (o. 5). 1 st: stoor Spigell medh swart Rand. HusgKamRSthm 1660–-
73 A
s. 687. The siu förehnade
(nederländska) Proviutzierne . .
äro allenast för en lijten rand aff Tydskland til skattande.
BRASK Pufendorf Hist. 280 (
1680).
Solen höjer v id himl b / –h1 d öd bl kl d d -BLOM i 2SAH 61: 21 (
1884).
1sen täckte hela sj ön så när som på en rand öppet vatten utmed land. LAGERLÖF Holg. 2: 33 (
1907).
HufrudkatalSon esson 1920, 4: 7. jfr
DIKT-,
GULD-,
KUST-,
MOLN-,
MÄN-,
SKÖLD-,
SOL-RAND 131. fl. – särsk.
[RAND 7.a]
a) (
mera tillf.)
i bok l. på skrivark l. i handskrift o. d.: marginal. Skrifvaren . . fortsatte skrifningen med följande anmärkning i randen. RYDBERG Frib. 245 (
1877). jfr
BLAD-,
VATTEN-RAND.
[RAND 7.b]
b) om (vanl. smalt) bälte av skog l. gräs o. d. som (helt l. delvis) omger ett (n)ark)oniråde (med annan vegetation); stundom sv(1rt att skilja från 1 c. KKD 6: 161 (
1708).
Så mörk stod furuskogens rand / omkring orörlig sjö. GRIPENBERG Aftn. 34 (
1911).
Randen (På n'ossen ) är i regel bevuxen med skog. SvGeogr.Åb. 1930, –. 121. – jfr MOSS-, SKOGS-RAND. [RAND 7.c]
c) (t) om det (snialare l. bredare) ljusa bälte på hi1nmeln som synes över östra horisonten i gryningen, morgo1:rodnad; särsk. i sä dana utt1-. som dagens l. 2norgonens rand, äv. rand av dagen. FRESE VcrldslD 125 (
1726). Då morgonrodna'n puvprar dagens rand.
STENHAMMAR 60 (
1794).
Hvad målas –f Konsten? Hvad skådas af Tron– / Den eviga Morgonens rand: ATTERBOM SDikt. 1: 186 (
1808 1837). En rand af dagen .
RUNEBERG 5: 83 (
1860).
SCHULTHESS (
1885). jfr
DAG-,
GRYNINGS-,
MORGON-RAND. – särsk. abstrak tare, i uttr. dagens första rand, (den första) daggryningen. Vid dagens första rand en tupp sin herre mötte.
BERGKLINT 1 itt. 24 (
1772).
[RAND 7.d]
d) [jfr 2motsv. anv. i dan. o. t.]
sjöt. om den främre (i sht förr uppstående o. vanl. rundade) kanten på en 1närs; särsk. i sådana uttr. som brassa l. låta seglet löpa o. d. på rand, fira ned (märs)rån så att seglet ligger på märsranden l. (numera vanl.) eselhuvudet (varvid skeppets fart minskas). Förraerszseglet strykes neer på Rand. ROSENFELDT Tourville 55 (
1698).
(ilär srår) Strykas uer på Esselhufvudet 2aär seglet är pä rand. DALMAN 45 (
1765).
EKELÖF Skeppsm. 128 (
1881). – jfr
MÄRS-RAND.
[RAND 7.e]
e) (t) om hattbrätte; m öjl. äv. om tygstycke l. band o. d. omkring en huvUdbonad. Till erm hatt och till enn rannd till ett Bonett (har utläm- nats) Suart luchas Sammett 2 aluner. Kl'idkam- RSthn' 1565 C s. 30 a. De hattar, som voro försedde 2med e21 rand eller karm. voro gemnenligen kallade Thessaliske hattar. KIELLBERG Konstn- Handtv. Hattm. 4 (1753). PH 6: 4083 (
1756) .
3) [jfr motsv. anv. i d., nor. o. t.; eg. specialanv. av 2]
skom. på (randsydd) sko: smal läderrenisa som fastsys vid ovanlädret o. bindsulan o. vid vilken (ytter)sulan (o. klacken) därefter fastsys; förr äv.: bindsula. (–RP 22/, 1733. Öfverlädret sys fast uti Bindsålan, hvilken desutom ock plägar kallas Rand.
EKSELL TvistSkoarb. 1765,
s. 4 Form 1934,
s. 163 jfr
BAKOM-,
HOLT-RAND.
4) [jfr motsv. anv. i d. 22or. o. t.; eg. specialanv. av 2]
i oeg. anv., om föremål o. d: som pa-1ninner om en rand kring ett runt fö–emål o. dyl. l. om en krans; jfr KRANS 3 o. RING. – särsk. [RAND 1.a]
a) i ssgn ALTAR-RAND. [RAND 1.b]
b) kok. om maträtt tillagad i en krans- l. ringlik form (se d. o. II 1) o. bestående av en ring av färs l. ris l. potatisnios o. dyl. o. serverad med fyllning av olika slag i mitten. WARG 193 (
1755).
Stjälp försiktigt upp randen på varmt serveringsfat. St- Kokb. 166 (
1940).
jfr POTATIS-, RIS-RAND. [RAND 1.c]
c) kok. om krans- l. ringlik form (se d. o. 1I 1), vari en rand (i bet. b) kan tillagas. En fin mjölrätt, som gräddas inom en rand. SJÖBERG Singstock 202 (
1832).
d) i ssgn FAT-R AND, om ring av metall tilI underlag för (varma) fat o. d. på matbordet; jfr FAT-KRANS. HovförtärSthm 1758 s. 4070.
[RAND 5]
5) i sht
num. (vanl. smal) gräns- l. sidoyta av ett (mer l. mindre tunt) föremål (t. ex. ett mynt o. d.), sida, kant (se KANT sbst., 9; ofta icke strängt skilt från 2. Zie'iogel 30Hist- Afh. 49 (
1755).
Vidare är rand om Myntet, antingen platt, krusig eller med bokstäfver försedd, på det at ingen ting må kunna aftagas. ZETTERSTEN AnmAIynt 39 (
1771).
Tvåkronestycket (har) . . Randen räfflad. SFS 1942,
s. 1444 jfr
MYNT-RAND.
[RAND 5.slutet]
särsk. (t) på ss. briljant slipad ädelsten: gördel (se d. o.
2 d). JournManuf. 4: 110 (
1834).
[RAND 6]
6) (vanl. smalt, i allmänhet rakt) streck på ett föremål l. en yta o. d. (t. ex. en vävnad), som gm färg l. material o. d. skiljer sig från föremålet l. ytan osv. i fråga; strimn?a, linje; äv. om streck- l. linjeforn1ig upphöjning på ett föremål l. en yta o. d. Ett par laken medt blå render he2ngiorde. VgFmT I. S–9: 86 (
1554).
2(hye n- den) aff gröntt san1ett, belagdt med 6 ränder gullsnören.
FörtHertJohLösegend. 1563,
s. 48Sik är en . . fiällfisk . . med ena rand från hufvudet mit efter sidorna til stiärten. BROMAN Glys. 8: 628
(c . 1740). Uphögda strek eller ränder blef jag uppå hällebergen varse.
KALM VgBah. 52 (
1746).
De fina byxor med de sydda ränder. MarkallN 2: 176 (
1821). Sådden
(av bok) sker antingen som bredsådd eller i ränder.
HALLER o. JULIUS 80 (
1908); jfr
b. jfr
ASK-,
AVIG-,
BLOD-,
BLY-,
DIAGONAL-,
GJUT-,
GULD-,
LJUS-,
LÅNG-,
MALM-,
METALL-,
OLJE-,
ORNAMENT(S)-,
SILVER-,
TVÄR-RAND m. fl. – särsk.
[RAND 6.a]
a) bildl., i uttr. det är bde rutor och ränder i den saken, men saken kan ses på olika sätt, den saken "har sina sidor"; jfr RANDIG 2, 3. TOPELIUS Vint. 1. 2: 366 (
1860,
1880).
[RAND 6.b]
b) om (vanl. smal o. rak) fåra l. skåra l. rispa l. räffla o. d. på ett föremål l. en yta o. d. han hade djupa ränder un- der ögone'1. Jacob toogh gröna äspekeppar . . och barkadhe hwijta render ther vppå. 7Mos. 30: 37 (Bib. 1541).
(Isen brast) och cen rand till 30 alnars bred blef öpen twärt
öf(ve)r strömmen.
KKD 5: 8 (c. 1709). Jernet är den tjenligaste metallen til gjutningar, emedan minsta ränder på formrn upfyllas.
MÖLLER 3: 1211 (
1790).
Piskau strök ränder (på hästen) . . först över läggen (osv.). LO-JOHANSSON Stat. 1: 42 (
1936).
jfr HÅL-RAND. [RAND 6.c]
c) (numera bl. tillf.) om åder l. fiber i trä. WIDEGREN (
1788).
Man skali . . begagna . . (stämjärnet) på tvären öfver ränderna således att man afhugger ändträ. Handtv. 91 (
1874).
[RAND 6.d]
d) (
†)
(skruv)gänga. SERENIUS (
1734;
umder thread).
[RAND 6.e]
e) om icke jäst, degigt, ss. en rand framträdande parti i bröd; särsk. i uttr. död rand, se DÖD, adj. 11 a. WIGSTRÖM Folkd. 1: 128 (
1880).
jfr DEG-, DÖD-, STÅL-RAND.
Ssgr:
A
:
–
(2 a) RAND-ANMÄRKA -⁰²⁰. (tillf.)
göra en randanmärkning (se d. o. 2). D.i(A) 1934, nr 126 s. 16.
–
(2 a) RAND-ANMÄRKNING -⁰²⁰. [jfr t. randan- merkung]]
[RAND-ANMÄRKNING.ssg 1]
1) (i Sht kompletterande l. kritisk) anmärkning l. notis i marginalen i en bok o. d., marginalanmärkning; jfr -anteckning, -glossa. VRYDBERG i
SvTidskr. 1873 s. 362.
[RAND-ANMÄRKNING.ssg 2]
2) b ildl., om (skriftlig l. muntlig) anmärkning l. kommentar -i sht av kritisk art) till ett uttalande l. en skrift o. d., kritisk anmärkning. VETTERLUND SrDikt. 14 (
1901).
–
(2 a) RAND-ANTECKNING -¹⁰²⁰. [RAND-ANTECKNING.ssg 1]
1) marginalanteckning, randanmärkning (se d. o. 1). ning (se d. o. 2. CARLSSON HelaSthm 536 (
1912).
– (
3)
RAND-ARBETE -⁰²⁰. skojn. konkret, om randsytt skodon o. d. VRP 7/10 1736.
– (
6)
RAND-BAND, 1 n.
(-–
) randigt band? 60 st.
ranban 6 st. cattunsband.
BoupptVäxj-ö 1736.
–
(6 b) RAND-BARKA,
ning. skogsv. ?arka (träd l. stock o. d.) i ett större l. mindre 1ntal längsgående ränder; äv. i p. pf. i adjek:ivisk anv. JernkA 1877:
s. 542. R–ndbarkad ved.
H b- Skogstekn. 99 (
1922).
–
(1 f) RAND-BILDNING.
geol. konkret, om (glacifluvial) formatiou (t. ex. morän, ås, delta o. d.) som bildats vid l. under randen l. brämet av en landis l. glaCiär. GeolFF 1894 s. 391.
– (
6)
RAND-BRUTEN,
p. adj . (i vissa trakter) om is: som har upphöjda ränder bildade gm hopfrysning av två niot varandra upptornade isflak. EKMAN .7'orrlJakt 224 (
1910).
–
(1,2) RAND-BÄLTE.
jfr bälte 2. RYDBERG .lIyt. 1: 449 (
1886).
–
RAND-BÄRG.
[jfr t. randgebirge]]
(
i sht i fackspr.)
bärgskedja som begränsar en högslätt o. d. NF 8: 205 (
1884).
De fl–sta av Asions ö––nomrado'1 . . omgivas av randberg, som npptaga nederbö1-den. SydsrGeogrSÅb. 1926,
s. 177 –
(1 f) RAND-DELTA.
geol. glaciflr1vial deltabildning med plan, svagt lr1ta:1de övre yta, uppkommen vid laudiseus raud. Ora randdeltan och randåsar i mellersta och södra Sverige. NELSON (
1910;
boktitel).
–
(5,6 b) RAND-DUKAT.
[jfi t. randdukat]]
?1nin. dukat med räfflad rand. ÖOL (
1852).
JUNGBERG (
1873).
–
(1 2) RAND-DYN. (
i fackspr.)
om dyn som bildar eu rand läligs en strand o. d. Tur.Å 1895,
s. 181 – (
1)
RAND-FLIK.
[jfr t. randlappen]]
' , särsk.
;ool. oui sådan flik i kanten på er1 (skiv)mar1ets skiva.
FoFl. 1909 s. 76.
Flodström Naturförh. 92 (
1918).
– (
6)
RAND-FLÄSK.
(i fack spr.) randigt fläsk (se randig 1 d). ÖSTERGREN (
1935).
–
(1 2) RAND-FOLK. (
i fackspr.)
[RAND-FOLK.ssg 1]
1) om befolkuing i en randstat; äv. i utvidgad anv.: randstat. PT 1918,
nr 194, s. 2. Randfolken
(k"nde) frigivas. ät1ninstone
Po- len.
ESTLANDER 11Art. 2: 87 (
1921).
[RAND-FOLK.ssg 2]
2) (ulera tillf.l om folk(slag) som bor vid raudeu av eu kontiueut o. d.; jfr
-kultur.
BOLINDER NaturfKult. 10 (
1922).
– (
6)
RAND-FORM : l?i. -ar. t ekn. pappersfor1u (se d. o. 1) för handgjort papper, iuuehållaudo (tjocka) trådar 1Red jämna meilanrum, vilka frambringa ljusa vattenränder i de färdiga pappersarken.
TT 1900, Allm.
s. 210.
– (
3)
RAND-FUMMEL.
skom. fumuiel till avputsning l. glättning av randen på randsydd sko l. av skosulas kant. 2SkomOrdl. (c. 1847).
–
(1 f) RAND-FÄLT.
geol. jfr -bildning. CALDENIUS 0. SANDEGREN VLandIstid. 89 (
1925).
– (
2)
RAND-FÄSTING.
zool. i var mare länder förekomuiande fästiDg av släktet Argas Latr., vars kropp är täckt av eu oval skiva med ai-satt kaut. 1Brehm 111. 2: 206 (
1876).
–
RAND-FÖRSIRNING. Ijfr
t. randversierung]]
= -utsirning; särsk. konkret. till 2 a. CORNELL Gotik. 284 (
1935).
–
(2 d) RAND-GJORD, r. l. f.
sjöt. (märs)raud; jfr gjord, sbst. 2. RÅLAMB 10: 34 (
1691).
–
(2 a) RAND-GLOSSA, äv. -
GLOSA,
r. l. f. (-glosa
1847–1937. -glossa
1811 osv.)
[j fr t. randglosse]]
i marginalen i en bok o. d. skri-ven l. tryckt förklaring l. kommentar till l. översättning av (ett l. flera ord i) ett textställe o. d.; äv. allmännare, om förklaring l. konimentar till en text o. d.; jfr glosa, sbst.¹ 1 b, 3, samt -anmärkning, -anteckning. Lyceum 2: 156 (
1811).
Nog kunde man hitta klotter i laseböckerna, dumkvicka randglosor och illustrationer till texten. SWENSSON Wille_'n 86 (
1937).
– (
1)
RAND-GRAV,
r. l. f.
geol. gravsänka som bildats vid randen av en bärgskedja gn1 dennas tryck niot ett underliggande bärgparti.
RAMSAY GeolGr. 1: 65 (
1912).
– (
6)
RAND-GRÄS.
bot. [RAND-GRÄS.ssg 1]
1) det odlade gräset Phalaris arun–inacea f. pieta Lin., med vitrandiga blad, bandgräs. SvBot. nr 107 (
1803).
SvSlO-d- FT 1927,
s. 81 [RAND-GRÄS.ssg 2]
2) (
föga br.)
varietet av gräs et Daetylis glomerata Lin., hundäh-ing, med vitrandiga blad. BonnierKL (
1926).
–
(2 d) RAND-GÅRD.
(-i sjöt. i uttr. m.ärsens randgård l. r andgården av utärsen, om märsranden. RAJALIN Skiepzb. 19 1 (
1730).
RÖDING SD 71 (
1798).
–
(1 c) RAND-HAV.
[jfr t. randmeer]]
geogr. havsområde beläget vid randen av ett fastland o. gm halvöar l. öar ofullständigt skilt från en ocean. CARLSON 1Skolgeogr. 105 (1894 ). –
(6 b) RAND-HYVEL.
snick. hyvel varmed man gör räfflor l. fåror i trä. BoupptVäxjö 1886.
–
(1,2) RAND-HÄR.
[jfr t. randhärchen]
(
i fackspr.)
om hår l. l?årrad i kanten av ett blad l. en fjärilsvinge o. d., cilie. WoH (1904).
–
RAND-JÄRN.
[RAND-JÄRN.ssg 1]
1) skom. till 3: randfumniel. BoupptVåxjö 1824.
[RAND-JÄRN.ssg 2]
2) (i fackspr. ) till 6 b: (järn)redskap för åstadkonimande av räffling på en slipstei1s plana sida. TurA 1943,
s. 175.
–
RAND-KEDJA,
r. l. f. [RAND-KEDJA.ssg 1]
1) geol. till 1: (kedja av) randbärg. 3NF 4: 712 (
1925).
[RAND-KEDJA.ssg 2]
2) arkeol. till 2: fotkedja (se d. o. 2). Fornv. 1919,
s. 191 – (
3)
RAND-KLAPPARE,
r. l. m. skom. värktyg bestående av ett i ena ändan böjt o. glattslipat järnstycke, som anbringas mellan randen o. ovanlädret, varefter randen bultas slät o. fast (med värktyget i fråga ss. underlag). SvSkoT 1931,
s. 352 – (
1)
RAND-KNOPP.
zool. == -kropp. ASScF 2: 7 65 (
1847).
– (
1)
RAND-KROPP.
[jfr t. randkörper]]
zool. i randen av en (skiv)manets skiva sittande kropp (se kropp sbst.¹, ⁵ c) som innehåller manetens syn- o. jämviktsorgan. THORELL Zool. 2: 466 (
1865).
–
(1,2) RAND-KULTUR.
etnogr. om kultur(form) vid ett visst kulturområdes ytterkanter (där ofta äldre former bibehållit sig). Ymer 1912,
s. 184 – (
3)
RAND-KÄNGA,
r. l. f. r;Lndsydd känga. Engelske Randkängor.
klädkamRSthm 1792,
s. 199 TOPELIUS Läsn. 6: 116 (
1884).
–
(2 b) RAND-KÄRR. (
i fackspr.)
om kärr som bildar randen kring en (hög)mosse o. d. SvGeogrAb. 1930,
s. 123 –
(1,2) RAND-LAND. (
i fackspr.)
om land som ligger i randen av en kontinent o. d. KJELLÉN Stormakt. 1: 41 (
1905).
–
RAND-LIST.
[jfr t. ra'ulleiste]]
[RAND-LIST.ssg 1]
1) (i fackspr.) till 1: list som bildar en gränslinje l. kant mellan två ytor o. d. BRUNIUS Metr. 71 (
1836).
[RAND-LIST.ssg 2]
2) boktr. till 2 a, o1:a ornamental uts n?yckning i niarginalen på en handskrift l. bok o. d. NF 2: 815 (
1877).
– (
3)
RAND-LÄDER.
skom. Sul-, ko-, rand-, platt- och remläder. KataHndUtstSthm 1897 s. 141.
–
RAND-LÄGE. (
i fackspr.)
[RAND-LÄGE.ssg 1]
1) till 1, om läge vid (yttersta) randen av ett on?råde o. d. Relationerna till Norge hafva nu ledt till en union, som intager ett rent randläge i Europa och har en enda sraal landgräns. KJELLÉN SvGeogr. 117 (19 00). [RAND-LÄGE.ssg 2]
2) till 1 f, konkret, om plats där inlandsisens rand låg. zNF 35: 74 (
1923).
– (
3)
RAND-LÖPARE,
r. l. m. skom. värktyg varmed överflödigt läder bortskäres från randen o. sulkanten på randsydda skodon.
SvSkoT 1927,
s. 40 –
(1,2) RAND-MASKA.
r. l. f. hand- arb. om maska soH1 sitter i l. bildar kanten av Btt stickat l. virkat arbete.
NJournB 1854,
s. 14 – (
6)
RAND-MATTA,
v. (
föga br.)
tekn. bearbeta (en metallyta) 1ned en randmattpuns. ENEBERG Karn:arsch 2: 475 (
1861).
– (
6)
RAND-MATTPUNS 10?. tekn. mattpr1ns 1ned randig spets. ENEBERG Karmarsch 2: 475 (
1861).
– (
6)
RAND-MEKANISM.
tekn. vid (maskin)stickning av resår1nönster använd anordning varnied randning åstadkommes. 2UB S: 379 (
1900).
–
(1 f) RAND-MORÄN.
geol. morän som bildats längs (den vikande) inlandsisens (yttersta) rand. Fennia l. 7: 17 (1889).
–
(2 b) RAND-MOSSE.
(i fac kspr.) n1osse vars tuvor äro samlade i en rand l. ettbälte kring en central kärryta, niargina11:aosse. SvGeogrÅb. 1930,
s. 118 – (
6)
RAND-MÖNSTER.
[jfr t. ränder- muster]]
niönster 1ned en l. flera ränder. Freja 1873,
s. 166 –
(2 a) RAND-NOT; pl.
-er.
[jfr t. randnote]
jfr -anmärkning, anteckning, -glossa. WESTE (
1807).
– (
1)
RAND-OAS. (
i fackspr.)
om oas vid randen av en öken. HEDIN Asien 1: 13 (
1903).
– (
2)
RAND-OMFATTNING -⁰?⁰. (i fackspr.)
jfr omfattning 3 b. AntT XIV. 2: 77 (
1895).
–
RAND-ORNAMENT. (
i sht i fackspr.)
[RAND-ORNAMENT.ssg 1]
1) till 2 a, om ornament i marginalen av en bok l. handskrift o. d. NordT 1884,
s. 150 [RAND-ORNAMENT.ssg 2]
2) till 2, om orna ment längs (övre) kanten av ett kärl o. d. UB 1: 216 (
1873).
–
RAND-ORNERING. (
i fackspr.)
[RAND-ORNERING.ssg 1]
1) == -o rnament 1. - , Rörstr. 107 (
1930).
– (
6)
RAND-PAPPER.
papper med ränder; särsk. om papper med ränder i vattenstänipeln; förr äv.: radpapper. BJÖRKEGREN 2709 (
1786;
om radpapper). DALIN (
1855).
–
(1 f) RAND-PLATÅ. (
i fackspr.)
om fritt liggande, platåformat randdelta. RAMSAY GeolGr. 431 (
1909).
–
(1,2) RAND-PLÅT.
zool. om var o. en av de plåtar som sitta längs kanten av en sköldpaddas ryggsköld, marginalplåt, kantplåt; äv. om liknande plåt på- andra djur. THORELL Zool. 2: 208 (
1861).
hoFl. 1932, s. 198 (På sjöstjärnas arm).
–
RAND-PRYDNAD.
1) till 2 a, om ornament o. d. i 1narginalen på en bok l. handskrift o. d. UPMARK Lu_:bke 394 (
1872).
2) nuui. till 5, om prydnad l. utsniyckning på ett mynts rand. ENEBERG Karmarsch 2: 711 (
1862).
– (
3)
RAND-PUTSARE,
r. l. m. skom. (trä)värkt yg varmed randen putsas, rar1dfumniel. iSkomOrdl. (c. 1847).
–
(6 b) RAND-RÄFFLAD,
p. adj. (
i fackspr.) försedd 1ned parallella ränder l. räfflor.
Hufvudkatal- Soness"n 1920 3: 9.
–
(6 b) RAND-RÄT.
särsk . ss. adv. randrä'tt, i sådana uttr. som sätta l. lägga o. d. två stycken (av randigt 1naterial, t. ex. tyg, tapet o. d.) randrätt, sätta (ihop) osv. två stycken så att ränderna i de:n ko(n:na parallellt l. i linje med varandra. LANGLET Husm. 882 (
1884).
–
(1 f) RAND-SEDIMENT. (
i fackspr.)
glaciiluvialt sediment bildat vid inlandsisens rand. Flodströ'n Naturförh. 99 (1918).
– (
6)
RAND-SJUK.
(i fackspr., föga br.) om korn(stånd): angripen av en sjukdoni som visar sig ss. bruna ränder på bladen o. stjälkarna. LAHT 1886 s. 381.
–
(1 f) RAND-SJÖ.
[jfr t.
randsee]] (
i fackspr.)
sjö nedanför foten av ett större bärgområde, vanl. uppkonimen i en av en (istids)glaciär gm erosion bildad sänka i en dal som uppdämts av ändnioräner. NATHORST JordH 938 (
1894).
– (
3)
RAND-SKO,
r. l. m. skom. randsydd sko (nied synlig rand). VRP ii/; 1733. KÔERSNER Dal. 102 (
1885).
–
(2,2 b) RAND-SKOG. (
i fackspr.)
om skog som växer på en 1nossrand. CALDENIUS O.
SANDEGREN VLand1stid. 126 (
1925).
–
(6 b) RAND-SKOPA. (
i fackspr.)
skopforniigt redskap varnied för sådd av (tall)frö o. d. avsedda fåror l. ränder uppdragas i marken. BJÖRKMAN Sk"gssk. 167 (
1868).
–
RAND-SKRIFT.
[jfr t. randschrift]
num. inskription i randen av ett mynt, lättring. BERCH SvMynt 172 (
1773).
– (
2)
RAND-SKÄRPA,
r. l. f. fotogr. kantskärpa.
MALMBERG David 15 (
1910).
–
(1,2) RAND-SKÖLD.
zool. == -plåt. VetAH 1820 s. 290.
–
RAND-SLÖJA,
r. l. f. [RAND-SLÖJA.ssg 1]
1) bot. till 1, om slöjbildning på hattsva1np, som lösgjorts från foten o. kvarsitter i hattkanten. FRIES SystBot. 383 (
1897).
[RAND-SLÖJA.ssg 2]
2) fotogr. till 2, om (av inträngande ljus o. d. framkallad) oklarhet l. slöjighet i ytterkanterna av en fotografisk fiIm l. plåt. RooSv AL Schmidt 159 (
1896).
– (
6)
RAND-SMÄRLING.
zool. benänining på viss fisk med fen1 svarta ränder på vardera sidan. LINNÉ MusReg. 76 (
1754).
– (
1)
RAND-STAT.
[jfr t. randstaat ]]
i sht
polit. o.
geogr. (mindre) stat som ligger längs gränsen av en större stat (vilken den tidigare tillhört); särsk. om var o. en av de stater som efter slutet av världskriget
1914–
18 bildades längs Rysslands västgräns; särsk. i pl. best., om dessa stater, ofta i inskränktare anv., om Estland, Lettland o. Litauen. De ryska randstaerna.
PT 1918 nr 194 s. 2.
SvFl. 1939 s . 47.
–
(1,2) RAND-STEN.
arkeol. om var o. en av d e stenar som ofta ligga i en ring l. ett bälte omkring ett gravröse l. en gravhög o. d.; särsk. i pl.; jfr -kedja. 2VittAH 14: 12 (
1828,
1838).
FoF 1942,
s. 6 –
(1,2) RAND-STRÅLE.
[jfr t.
randstrahl]]
opt. (ljus)stråle som förlöper nära kanten av en lins l. spegel.
NF 1: 38 (
1875).
–
RAND-STÅENDE,
p. adj. "etZ. [RAND-STÅENDE.ssg 1]
1) till 1, om perforation: som (delvis) begränsas av ben. LbKir. 2: 135 (
1922).
[RAND-STÅENDE.ssg 2]
2) till 2, om sår: liggande l. placerad i l. nära randen av ett organ o. d. LÖWEGREN Ögonsj. 77 (
1891).
–
RAND-STÄLLNING.
abstr. [RAND-STÄLLNING.ssg 1]
1) (i fackspr.) till 1: ställning l. placering i kanten l. randen av ett föremål l. en yta o. d. SUNDBERG nIikroorg. 282 (
1896).
2 ) (tillf.) till 6, om placering av l. läge hos ränderna i tyg o. d. på ett klädesplagg. FRÖBERG Skrädd. 170 (
1941).
– (
3)
RAND-SULA,
r. l. f.
[jfr d. randsål, nor. randsåle]]
skO".. sula på randsydd sko o. d.
Verd. 1885, s. 199
– (
3)
RAND-SY,
-ning. [jfr dan. o. nor. randsy]]
skoni. sy fast randen vid bindsulan på (en sko o. d.); särsk. i p. pf. i adjektivisk anv., om sko o. d.: 1ned sula som fästs med en rand. Randsydda Herrkängor. SDS 1904,
nr 313,
s. 4 Skoarb. 1924,
nr 2, s. 2 – (
3)
RAND-SYMASKIN 00?. skoni. (Sy)maskin varmed rand fastsys på skodon.
2NF 25: 1040 (
1917).
– (
3)
RAND-SYNINGSMASKIN.
skom. randsymaskin. SD(L) 1897, n r 262,
s. 2.
–
RAND-SÖM,
r. l. m. [RAND-SÖM.ssg 1]
1) (
mera tillf.)
till 1, 2 : sön1 i l. längs kanten av ett sömnadsarbete. Sömnadsb. 158 (
1915).
[RAND-SÖM.ssg 2]
2) skom. till 3: söm varmed rande n fastsys på skodon, bindsöm. NORDFORSS (
1805).
SvD(A) 1921 nr 300A
s. 5.
–
RAND-TECKNING.
[jfr t. rand- xeichnung]]
[RAND-TECKNING.ssg 1]
1) till 1, om kontur(linje). RYDBERG Myt. 2: 624 (
1889).
[RAND-TECKNING.ssg 2]
2) till 2 a: teckning i marginalen i en handskrift l. bok o. d. Randteckningarna till kejsar Maximilians bönbok. UPMARK Läbke 722 (
1872).
[RAND-TECKNING.ssg 2.slutet]
särsk. (numera knappast br.) i bild l. bildl., om (skriftlig l. muntlig) kommentar l. randanmärkning (se d. o.
2) till en händelse o. d.
GRAFSTRÖM i
2SAH 25: 378 (
1850).
Några randteckningar till årets historia. SundsvP 1886,
nr 153,
s. 2 Solnedg. 3: 53 (
1912).
–
(1 f) RAND-TERRASS. (
i fackspr.)
randdelta som skjuter frair1 som en terrass från en bärg- l. dalsida. GeolFF 1894,
s. 392 –
(1,2) RAND-TRÅD.
(i facks pr.) om tråd som är fäst i l. vid randen av ett före1nål o. d. LovÉN Årsb VetA 1845–-
49, s. 526.
–
(2,2 b) RAND-TRÄD. (jfr d.
randtra]]
skogsv. träd som växer i utkanten av en skog (o. som på grund av kraftig grenväxt innehåller mindre värdefullt virke). Skogsv T 1910, S. 466.
–
(6 b) RAND-TYGARE,
r. l. m. tekn. gravstickel varnied ränder göras i guldsniedsarbeten o. d. SCHULTHESS (
1885).
– (
6)
RAND-TÄCKE. randig(t) vävnad l. täcke. 25 St Wäfskieder 4 Öhre . . 1 St: dito till Rantäcke.
VDAkt. 1701,
nr 147 (
1698).
BoupptVäxjö 1749.
–
RAND-TÄNDNING.
[jfr t. randzändung]]
util. kantantändning. UB 4: 649 (
1873).
–
(1,2) RAND-UPPHÖJNING.
nunt. konkret, om upphöjd rand längs kanten av ett niynt o. d.
DALIN FrSvLex. 1: 299 (
1842).
–
RAND-UTSIRNING -oio. särsk. konkret, till 2 a, om utsirning i marginalen i en bok o. d.
HASSELQUIST Boktr. 57 (
1905).
– (
6)
RAND-VALS;
pl. -ar. tekn. vals varmed ränder frambringas i papper. UB 1: 467 (
1873).
–
(1,2) RAND-VATTEN. (
i fackspr.)
om (bälte av) vatten närniast en kontinent, kontinentalt kustvatten. RosÉN O.
MOLANDER Havsfisk. 61 (
1923).
–
(2 b) RAND-VEGETATION.
(i fackspr.) Bot.v 1908, s. 231
– (
1)
RAND-VEN.
anat. blodåder som går runt kanten av n1oclerkakan. /lIedArch. l. 2: 14 (
1863).
– (
1)
RAND-VINKEL.
[jfr t.. randuoinkel]]
fys. om den vinkel som ytan hos en i ett kärl befintlig vätska (längs hela beröringslinjen) bildar med en (lodrät) vägg i kärlet, gränsvinkel. NF (
1889).
– (
6)
RAND-VIS,
ad v. (rand- 1858 osv. rande- 1664) på sådant sätt att en rand l. ränder uppkom1na, i forni av en rand l. ränder, i ränder. En skiölld, som war randewijs inlagd med gull. VERELIUS Gothr. 47 (
1664).
TextBildv. 10 (
1925).
– (
1)
RAND-VÅRDARE,
r. l. m. arkeol. om bautasten o. d. som rests vid kanten av ett gravröse l. en gravhög o. d. 2VittAH 14: 12 (
1828,
1838).
–
(1,2) RAND-VÄRDE.
mat. om (vart o. ett av de) värde(n) som en funktion (t. ex. en lösning till en differentialekvation) antar på randen av ett område. TALLQVIST SferFunkt. 140 (
1905).
SvUppslB (
1935).
– (
6)
RAND-VÄVD, p. adj. om tyg: försedd med invävda ränder.
KatalÅhlénHolm 37: 20 (
1916).
–
(1,2) RAND-ZON. (
i fackspr.)
om (smalare l. bredare) bälte l. område som ligger i l. bildar randen av ngt (t. ex. en naturforniation). Myrarnas randzon. TurÅ 1904,
s. 315.
–
(1 f) RAND-ÅS.
(i fackspr.) om (glaCif iuvial) s som bildats vid inlandsisens kant. Om randdeltan och randåsar i mellersta och södra Sverige. NELSON (
1910;
boktitel).
– (
2)
RAND-ÖGA.
entomol. fjäril med ögonfläckar i vingkanten; särsk. i pl. Rebau NatH 1: 609 (
1879).
A
:
– (
6)
RANDE-VIS,
n. i uttr. uti randevis, i forni av en rand l. ränder, randvis. PETREIUS Beskr. 1: 44 (
1614).