–
RE-INKARNATION ¹⁰¹⁰⁴. i sht rel.-hist. [RE-INKARNATION.ssg 1]
1) abstr.: förhållandet att själen (efter kroppens död) återfödes l. på nytt uppenbaras i en ny kropp; återfödelse (till jordelivet); jfr inkarnation 1. Brahmas lärjungar trodde på en fortgående utveckling i nya lifsformer .. tills slutligen, efter upprepade reinkarnationer, sedlig fullkomlighet vunnits. ADELSKÖLD Dagsv. 4: 223 (
1901).
(Läran) om reinkarnationen är för buddhismen rent af väsentlig och oumbärlig.
PT 1905,
nr 247 A,
s. 3. Jag börjar tro på reinkarnationen. JOHN
SON Slutsp. 169 (
1937).
[RE-INKARNATION.ssg 2]
2) konkret, om ngn (l. ngt) vari ngn l. ngns själ efter döden (tros ha) återfötts; äv. bildl.; jfr inkarnation 2. Jesus Kristus påstår att Johannes Döparen var en reinkarnation af Elias. STRINDBERG Inf. 166 (
1897).
Ett vittert sällskap – på sätt och vis en reinkarnation av Bergklints Vitterlek. SCHÜCK i 3SAH LII. 2: 601 (
1941).
Ssgr (till 1; i sht rel.-hist.):
–
RE-INKARNERA ¹⁰⁰⁴⁰ l. ⁰¹⁰⁴⁰, i Sveal. äv. ~³², -ing. i sht
rel.-hist. återföda l. pånyttföda (ngn l. ngt) i annan gestalt l. i en annan människa; äv. refl. l. i pass. med intr. bet.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr
-inkarnation 1. En "tre gånger reinkarnerad", en brahmin.
RAMBERG Svarta 92 (
1911).
Varje sanning är en gudoms stråle, och var och en som lever sant, reinkarnerar en gudoms mening på jorden. ANCKER Haslund Zaj. 356 (
1934).
FRISK Čapek Trädg. 128 (
1934;
refl.).