REN re⁴n. sbst.² r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. == ((†) -an IERCI Colerus 1: 135 (c. 1645)); pl. -ar (PDAkt. 1684, nr 91, osv.) ((†) -er BRANE Oec. 96 (1581; uppl. 1920, VadstÄTb. 191 1594; -or BROMAN Glys. 1: 348 1711, NorrlS 1–6: 48 (c. 1770)). ( ren (-ee-) 1581 osv. ränn- i ssg 1777 (: Rännrepe)) [ fsv.
ren, sv. dial.
ren, rain m. m. åkerren, från land utskjutande långsträckt grund, näs, udde m. m.; jfr d.
ren, isl.
rein (i kenningar), fnor.
rein, reina (i ssgr, t. ex.
markrein(a), nor.
rein, ren, nor. dial.
rein, reina, åkerren, smal upphöjning l. lång vall av jord l. grus, mlt.
rein, mnl. (o. holl.)
rein, reen, fht.
rein (ss. efterled i ortnamn o. ss. förled i ssgr; jfr
RENFANA), mht.
rein, rain, t.
rain; möjl. besläktat med medelririska
raon, väg, bärgskedja, bretonska
run, kulle]
[REN.sbst2 1]
1) (oftast gräsbevuxen o. vanl. jämförelsevis smal) markremsa som tjänar ss. gräns melvid plöjning i allm. lämnas oplöjd, i sht förr betraktad ss. värdefull slåtter- o. betesmark; numera företrädesvis om smal markremsa som utgör en åkers l. en ängs yttersta kant mot ett öppet dike l. mot skogs- l. hagmark l. längs en gärdesgård o. dyl. l. (allmännare) om liknande markremsa längs väg l. öppet dike. BRAHE Oec. 96 (
1581;
uppl. 1920).
Alt för mycken jord stannar på åker-renarne, så att ofta renen är en aln högre än sjelfva åkren. 2RARP 15: 712 (
1747).
Emillan hvart Åkerstycke pläga en dehl lämna helt breda renar, hvaraf de slå höö och hafva litet mulbete. SmålHembygdsb. 4: 26 (
1749).
Se ej uppåt, lilla blomma / Indvid stora vägens ren! GELLERSTEDT 1Dikt. 15 1871. Å hvar sida om öppet dike räknas ren till högst två fots bredd. SFS 1879,
nr 29, s. 2.
MOBERG Rid 9 (
1941). –
BOLSTADADIKES-,
LAND-,
LYCK-,
VÄG-,
ÅDER-,
ÄNGS-REN m. fl. – särsk.
[REN.sbst2 1.a]
a) [jfr motsv. anv i fsv.]
(
†)
i förb. med ordet sten, i uttr. som ange gränser för en gårds o. d. ägor, särsk. i uttr. inom ren och sten. Wiste eij heller någon Reen eller Steen thesse gårdz och Prestagårdz ägor åtskilde. VDBötB 1639,
s. 221. Samma 1/2 gårdh
(är) 1/2 af hela prästeg
(ården) inom reen och steen.
VDAkt. 1697,
nr 123.
[REN.sbst2 1.b]
b) (
†)
om smal obrukad markremsa (mellan ägor), tjänande ss. mera permanent väg l. stig. (Sv.) Reen. (T.) Fuszsteig vber den Acker. SCHRODERUS Dict. 102 (c. (
1635).
Reen kallas det som .. bör liggia fritt och obrukat, till Gånge eller Körwäg. VERELIUS 39 1681. [REN.sbst2 1.c]
c) mer l. mindre bildl. (jfr
2.
Han vill ej taga sin siesta på renen af den andliga åkern. KLOCKHOFF ESkr. IX 1860. särsk.
[REN.sbst2 1.c.α]
α) i uttr. lägga denna plogen på renen, se PLOG 3. [REN.sbst2 1.c.β]
β) (
†)
med tanke på åkerren ss. (remsa av) produktiv mark. Ja Bergen fingo och i sina hårda Reenar / Een mykket dyyrbar Säd, the skönste Ädelstenar. SPEGEL GW 33 (
1685).
Hon hade.. / .. Kärleek i sit Barna-Hiertas Renar. Därs. 208 (i rimställning).
[REN.sbst2 2]
2) [jfr motsv. anv. av nylat. ambulacrum, eg.: promenadplats, allé]
(
†)
zool. i bildl. anv. av 1 b, om var o. en av de slätare ränder som löpa mellan de ojämna o. upphöjda partierna ("tegarna") på sjöborres skal. RETZIUS Djurr. 198 (
1772).
FISCHERSTRÖM 2: 502 1780.
A
–
REN-BLOMMA sbst.² (sbst.¹ se ren sbst.¹ ssgr) f. [jfr d. rejnblomme; efter t. rain., rheinblume]
(
†)
växten Helichrysum arenarium (Lin.) Moench, hed blomster; jfr rinblomma. FRANCKENIUS Spec. A 3 a
1659.
–
REN-BO,
m.||ig. (
†)
person som man har gemensam ägogräns med o. vilkens ägor skiljas från ens egna gm en ren. MeddNordM 1899– 1900,
s. 46 1754.
–
REN-BÅRD,
m.?; anträffat bl. i pl. -er ( VDAkt. 1746, nr 209 (c. 1700)) l. -ar (VDakt. 1735, F III 7 Därs. 1748, nr 209). ( -bål 1735. -bår c. 1760–1748) [efterleden eannol. etymologiskt identisk med sv. dial. (Gotl.) bard, upphöjd kant, vall (kring teg). nära sammanhörande med fnor. bard stäv på fartyg, i ortnamn:. kant av fjäll, fjällavsats, isl. bard, skägg, stäv påfartyg kant, brätte, t. bart (se bard, sbst.²). jfr
EBRUHN i
SydsvOrtnSÅ 1928–29, s.
45 ff.] (
†)
upphöjd kant runt (tidigare) odlat joråstycke, hög åkerren. VDAkt. 1776,
nr 209 (c.
1700).
Därs. 1748,
nr 209. –
REN-GRÄS.
( ren- 1838 osv. rene- 1742) (
numera bl. mera tillf.)
gräs från ren. ÅgerupArk. Brev
4/10 1742.
–
REN-HÖ,
n. (
numera bl. mera tillf.)
hö från renar. ENGLUND Ced. 177 (
i handl. fr. 1797).
SvKulturb. 5–6: 279 (
1930;
om ä. förh.).
–
REN-KAVLE bot. gräset Alopecurus myosuroides Huds., sem växer bl. a. på åkerrenar. LILJEBLAD Fl. 33 (
1798).
Krok o. Almquist Fl.
1: 305 1935.
–
REN-LOSTA bot. o.
lant. gräset Bromus arvensis Lin., som växer. bl. a. på åkerrenar.
FISCHERSTRÖM 3: 148 1783. De kortvariga kulturgräsen, itallenskt rajgräs.. och renlosta.., böra naturligtvis aldrig ifrågakomma till användning i gräsmattor.
HantvB I. 3.
1: 275 1955. ssg: ren
losta-frö, n. jfr frö, sbst.¹
¹ b. VaruhbTulltaxa 1: 56 1931.
–
REN-PLOG. (
förr)
lant. plogliknande redskap varmed dikes- o. åkerrenar rensades från jordkokor o. d. HushJourn. 1780 apr.
s. 29. FrGästrikl. 1951–52,
s. 36 (
om ä. förh.) .
–
REN-REPE.
i sht bot. o. lant. gräset Lolium perenne Lin., som växer bl. a. på åkerrenar, engelskt rajgräs. LINNÉ Fl. nr 104 (
1745).
Renrepa .. et skönt Boskaps-foder, hvars frö förskrifves ifrån Engeland. Orrelius 305 1797. HantvB I. 3.
1: 266 1935.
–
REN-SLÅTTER. (
i sht förr)
slåtter på renar; äv. konkret, koll.: renar lämpliga för slåtter.
BoupptVäxjö 1775 (konkret). –
REN-STEN. (
†)
gränssten i åkerren; jfr ren, sbst.²,
¹ a. LÖNQVIST Bara 9 (
1775).
–
REN-TORV. (
numera bl tillf.)
grästorv från dikes. l. åkerren. BOIJE Landth. 211 (
1756).
–
REN-TORVA,
r. l. f. (
numera bl. tillf.)
(lösskuren) torva från dikesl. åkerren. GBONDE 1740 hos
TROLLE-BONDE Hesslby 146. –
REN-VERONIKA. (
†)
växten Veronica arvensis Lin., fältveronika. DALIN FrSvLex. 2: 572 (
1848).
DENS. 1855.
–
REN-VIDE.
(efter t. rainweide] (†) liguster. Mollet Lustg. D 3 a
1651.
Därs. E 4 b.
B
(
†):