RELIKT relik⁴t, r. l. n.; best. -en, ss. n. -et; pl. -er l. == [jfr t.
relikt, eng.
relict; till relictus (n.
relictim), p. pf. av
relinquere (se
RELINKVERA). – Jfr
RELIKTÄR]
(
i sht i vetenskapligt fackspr.) [file:R1001] rest l. återstod l. lämning från en tidigare epok av ngt i övrigt försvunnet l. utdött (t. ex. av ett i övrigt utdött l. från trakten försvunnet djur. l. växtbestånd l. av föremål l. företeelser av ett slag som annars icke längre förekommer); jfr
EFTERPOST,
KVARLEVA sbst.,
2,
REMINISCENS. Vegetationen vid Bölet
(är) att uppfatta som en relikt.
BotN 1891,
s. 112.
Follktro (vidskepelse skrock) är relikter av primitiv religion.. eller av katolsk kristendom. Landsm. 1911,
s. 20.
En.. glacial relikt.. är rödingen i Vättern och andra sydsvenska sjöar. 2NF 27: 1151 1918.
Du tillhör en förgången régime. Du är ett sällsamt relikt från guldåldern. SIWERTZ Förtr. 73 (
1945). – jfr
GLACIAL-RELIKT. – särsk. (
tillf.)
allmännare: rest, återstod. Min myntsamling hade nyligen .. (skingrats) – lyckoslanten var den enda relikten. ENGSTRÖM Nak. 140 1934.
Ssgr (i sht i vetenskapligt fackspr. – Vissa av de nedan anförda ssgrna kunna äv. hänföras till reilkt, adj.):
–
RELIKT-ARTAD,
p. adj. som har karaktären av en relikt.
AntT XX. 4: 51 1919.
–
RELIKT-BESTÅND. särsk.
om djur. l. växtbestånd; jfr -fauna, -flora. UpplFmT 37– 39: 299 1924.
–
RELIKT-FAUNA.
[jfr t. reliktenfaunna]
fauna som utgör en relikt av en undor en tidigare utvecklingsperiod levande fauna. (
1894).
–
RELIKT-FLORA.
flora (se d. o.3) som utgör en relikt av en under en tidigare utvecklingsperiod förekommande flora. BotN 1891, s.
135. –
RELIKT-FORM;
pl. -er. reliktartad form (typ, art) av ngt (t. ex. av djur l. växt).
BotN 1891,
s. 135.
–
RELIKT-FORMATION.
jfr formation 2 b. BotN 1891,
s. 184.
–
RELIKT-FÖREKOMST ~⁰⁰² äv. ~²⁰⁰. [RELIKT-FÖREKOMST.ssg 1]
1) (ngts) förekomst ss. relikt (ngnstädes). FoFl. 1907, s.
206. [RELIKT-FÖREKOMST.ssg 2]
2) förekomst av relikter på enplats; äv. konkret, om relikterna. ANDERSSON o. BIRGER 83 1912.
–
RELIKT-FÖRETEELSE ~⁰⁰²⁰⁰. företeelse som utgör en relikt. Rig 1919,
s. 13.
–
RELIKT-KARAKTÄR.
jfr karaktär 3 c. SvGeogÅb. 1928, s. 31.
–
RELIKT-KULTUR.
kultur (se d. o. 2, 8) som är en relikt från en äldre tid l. ett äldre kulturskede. 2Sv- Kulturb. 5–6: 134 1936.
–
RELIKT-LOKAL,
r. l. m. plats där en djur- l. växtart lever kvar resp. växer ss. relikt. ANDERSSON Växtv. 86 (
1896).
–
RELIKT-NATUR.
jfr natur 2. FoFl. 1910,
s. 272.
–
RELIKT-OMRÅDE ~⁰²⁰. område där ngt finns kvar ss. relikt; jfr -lokal. Rig 1918,
s. 19.
–
RELIKT-SJÖ.
[jfr t. reliktensee]
insjö som en gång utgjort en del av ett hav, restsjö. AntT XVI. 2: 19 1895.
–
RELIKT-STRUKTUR.
om den bevarade ursprungliga strukturen i ett oförvandlat parti av en i övrigt metamorfoserad bärgart. RAMSAY GeolGr. 73 (
1909).
–
RELIKT-TYP.
reliktartad typ. MosskT 1890,
s. 21.
–
RELIKT-VEGETATION.
jfr -flora. SD(L) 1893,
nr 300, s. 6.
–
RELIKT-VÄXT,
r. l. m. jfr -flors. MosskT 1891,
s. 366. – -ö, r. l. f.
[RELIKT-VÄXT.ssg 1]
1) ö som utgör en rest av en i övrigt försvunnen kontinent, restö. HAGMAN FysGeogr. 7 (
1903).
[RELIKT-VÄXT.ssg 2]
2) bildl.: reliktområde. Fennia XLIX. 4: 21 1929.