RENONSERA re¹noŋse⁴ra l. ren¹-, stundom -ons-, i Sveal. äv. -e³ra² (renånngsèra DALIN), v.¹, förr äv. RENUNSERA l. RENUNTIERA, v., -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr RENUNTIATION ( -noncer- 1761–1920. -nonser- 1884 osv. -nuncier- 1571–1871. -nunser- 1606. -nuntier- 1627, 1871) 1) (†) berätta l. överbringa (en nyhet). Att han var stadd på en hastig resa till H. K. M. af Sverge "att några synnerliga nya tiender renunciera ..". SCHÜCK Wivallius 1: 69 (cit fr. c. 1631). 2) (numera bl. ngn gg, med ålderdomlig l. pretiös prägel) avstå från l. uppgiva alla anspråk på l. avsäga sig ngt; dels tr., dels intr., särsk .. i uttr. renonsera på, förr äv. till ngt 2SthmTb. 4: 136 (1571). Huarföre .. Blasius hade renuncieret och afhändt sig all then rätt och rättigheet, som han och hans erffuing

[er]

till .. (ett visst) hus kunde hafft haffue. Därs. 5: 150 1576. Kungen j Danmarck .. moste .. renunciera fem Stifter. HSH 5: 162 (1548). At nu öfvergifva sine allierade och draga sig ur spelet vore at renoncera til alla förmodade fördelar. 2RARP 20: 439 (1761). De automobilister, hvilka icke köra fortare än med vagn dragen af hästar det vill säga, renoncera på den större farten. SDS 1904, nr 226, s. 2. WALL Männ. 52 (1926). 3) (†) avsvärja sig l. Överge (religiös lära). Gen. Maj. Börstel war dödh blefwen .. sedan han hade renuncierat dhen calvnska läran. SPEGEL Dagb. 159 (1680). 4) (†) förneka. Kan .. ("naturrättsläraren") i ingen vetenskaplig mening erkänna detta påstående, utan att renoncera sin egen vetenskap .., så (osv.). BIBERG 1: 214 ( c. 1820). Bet. av ordet i det i följ. språkprov förekommande uttr. renonsera ngn i ngt är oviss. Ded första, hvaruthi vij renonseras af the andre Stenderne, ded skal af Hr Landtmarskalken proponeras samptl. Ridderskapet och Adelen at conjunctim agera (dvs. att gemensamt handlägga). RARP 9: 153 1664.