RENUNTIATION renun¹tsiaʃω⁴n, äv.-tʃω⁴n; äv. ¹⁰¹⁰⁴, r. l. f.; best. -en; pl. -er. ( -ciation 1574–1904. -sation 1633–1644. -tiation 1915–1952) [jfr t.
renuntiation, renunziation, eng.
renunciation, fr.
renonciation; av lat.
renuntiatio (gen. -
ōnis), vbalsbst. till
renuntiare (se
RENONSERA, v.¹)]
[RENUNTIATION 1]
1) avstående från l. uppgivande av alla anspråk på ngt; avsägelse; numera nästan bl. (i skildring av ä. förh., föga br.) om tronavsägelse. 2SthmTb. 4: 507 1574.
Drottningens renunciation skedde om morgonen den 6 Juni. BRAHE Tb. 92 (c.
1660). Rättsförhållanden
(kunna) upplösas.. genom Renunciation.
SCHREVELIUS CivR 1: 168 (
1844).
2SvUppslB 1952.
[RENUNTIATION 2]
2) [jfr med avs. på betydelseutvecklingen AVSÄGA]
(
†)
skriftlig handling vari man offentligen frånkänner ngn rätten till tronen, uppsägelseakt l. dyl. Så snart then Renunciation är stält och publiceret, och orsakerne gifwe (sannol. fel för: gifne) tilkenne, hwarföre wij hafwe skildt osz ifrån Konungen i Påland och hans Barn, Så (osv.). SvRSt- Bestl. A 3 b (1604). RARP 2: 23 1633.
[RENUNTIATIONS-AKT.ssg 1]
1) (
numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.)
till 1: avsägelseakt. SCHÖNBERG Bref 2: 167 (
1778).
Ekbohrn 1904.
[RENUNTIATIONS-AKT.ssg 2]
2) [jfr t. renunziationsakte]
(
†)
== renuntiatlon 2. HILDEBRAND Statsförf. 240 (
1896;
om förh. 1605).