RESIDUUM resi⁴dωum (fyrstavigt), äv. -sid⁴-, äv. ⁰³⁰² n.; best. -duet; pl. -duer l. -dua. [jfr t.
residuum, eng.
residue, residuum, fr.
résidu; av lat.
residuum, rest, återstod, substantiverat n. sg. av
residuus, kvarvarande, övrig, till
residere (se RESIDERA). – Jfr
RESIDUAL]
[RESIDUUM 1]
1) om ngt som återstår l. blir (blivit) över o. d., rest, återstod; ofta uppfattat ss. utvidgad l. bildl. anv. av 2. I språkets bildning ligger et residuum af menniskans.
Lyceum 2: 16 (
1811).
Mulljorden, växternas yttersta residuum. EHRENHEIM Phys. 1: 333 1822; jfr
2. Det man kallar en sann historia.. är det residuum ur sagorna den rest, som står qvar sedan man ur dem subtraherat hvad kritiken anvisar böra subtraheras.
ALMQVIST Törnr. 1: 2 (
1839).
Man plockar (i den moderna diktningen) ifrån.. mänskligheten alla de element af förädling, som religion och samhällsordning småningoma utsått, ock kallar residuet för verklighet och natur. NordT 1883,
s. 336.
CASSEL TeorSocEkon. 305 1934.
[RESIDUUM 2]
2) [eg. specialanv. av 1]
om mer l. mindre fast massa l. fasta partiklar o. d. som kvarstår (kvarstå) ss. en rest efter förbränning, filtrering, destillation, avdunstning l. upplösning o. d. Jag sänder härhos litet mera tackjärns residuum, det är ock en besynnerlig materie. SCHEELE Bref 380 1779; möjl. ssg.
(Kateku) bör i det mästa kunna upplösas af vatten och vid glödhetta uppbrinna, utan att lemna något betydande residuum.
SPF 1815,
s. 101.
(Vid destil- lation) bildas vanl. en mer eller mindre fast återstod, s. k. residuum, t. ex. beck, asfalt, koks etc.
3NF 5: 797 1926.