© Svenska Akademien. SAOB spalt: R1560; tryckår: 1958
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
RETNING re³tniŋ², r. l. f.; best. -en; pl. -ar. (förr äv. -ee-)
[jfr t. reizung]
vbalsbst. till RETA v.¹,: handlingen l. förhållandet att reta, retande o. d.; äv. konkretare, om den gm retningen framkallade reaktionen l. stimulansen l. irritationen l. förnimmelsen; jfr RETELSE.
[RETNING 1]
1) i slit fysiol. till RETA v.¹, I ¹; jfr IMPULS 2 c. HOORN Jordg. 1: 314 (1697). Från själen (viljan) utgår genom de motoriska nerverna, en retning till talorganen. LUNDELL Rättstafn. 27 (1886). LJUNGDAHL ÄmnSj. 74 (1930). . – jfr KÖNS-, LJUS-, LUKT-, MUSKEL-, NERV-, SMAK-, ÖVER-RETNING m. fl.
[RETNING 2]
2) till RETA v.¹, I ². VeckoskrLäk. 4: 17 1783. Det första levnadsåret och i synnerhet åldern mellan 2 och 6 månader (är) bäst lämpade för vaccination av småbarn, emedan kopporna då framkalla mindre retning i huden. WIRGIN Häls. 3: 352 (1933). jfr HOST-, HUD-, TAND-RETNING.
[RETNING 3]
3) till RETA v.¹, I ³. (Tanken på Angela) kändes som en behaglig retning som kittlade hennes hud. KRUSENSTJERNA Pahlen 7: 48 1935. – särsk. till RETA v.¹, I ³ c; utom 1 ssgn SINNES-RETNING numera knappast br. Hugsens Reetningar. STIERNHIELM Lycks. 3 (1650, 1668). jfr HUG-, SINNES-RETNING.
[RETNING 4]
4) till RETA v.¹, I ⁴; numera bl. tillf., i anv. motsv. RETA, v.¹ I ⁴ a . jfr: För.. (vissa uppräk- nade) ämnen gäller, att deras effekt framför allt utgör en aptitretning med ökad utsöndring av matsmältningsvätskor. StKokb. 10 1940.
[RETNING 5]
5) (†) till RETA v.¹, I ⁵ l. I 6: upphetsande av ngn l. uppväckande av ngns vrede. ADLERBETH Ov. 306 (1818).
[RETNING 6]
6) (†) till RETA v.¹, I ⁷ o. I 8: äggelse, frestelse, lockelse o. d. Linc. (1640;under allectatio). DIJKMAN Obs. Föret. 2 (1686). Hur tro dät kåmmer till att Psyche.. /.. ingen kärlek will ge i sitt Sinne rum. / Där dåk all Fägring, åg all kärlekz retning gäster (dvs. gästar, bor). LejonkDr. 61 1689. (Sempronia) styrcktes mer uti sin wällust-yra / I det hon föttren lärt, men ingen retning styra. BRENNER Dikt. 1: 236 (1710, 1713).
[RETNING 7]
7) (†) till RETA v.¹, I ⁹: äggande av häst med sporre, sporrande. ARNELL Scott Sjöfr. 164 (1829).
Ssgr (i allm. till 1, i sht fysil.):
– RETNINGS-BEHANDLING.
[jfr t. reizbehandlung]
med. jfr -terapi.
LJUNGDAHL ÄmnSj. 182 (1930).
– RETNINGS-EFFEKT.
2NF 22:1492 1915.
– RETNINGS-ELEKTROD. retelektrod.
WERNSTEDT (1943)-
– (2) RETNINGS-FEBER. (†) feber(sjukdom) förorsakad av vissa irritationer l. retningar.
TLäk. 1835, s. 141.
– RETNINGS-FENOMEN. särsk. fysiol. till l. Hygiea 1859, s. 287.
– (2) RETNINGS-FRI. med. om ämne o. d.: som icke framkallar (obehaglig) retning l. irritation,; särsk. om kost. En mild, retningsfri näring. 2NF 6: 370 (1906). Materialet (till kronproteser, bör.. Vara retningsfritt. SvTandläkT 1950, s. 232.
Avledn.
– retningsfrihet , r. l. f. med. SvLäkT 1935, s. 1175.
– RETNINGS-FYSIOLOGI. gren av fysiologin som behandlar retningsföreteelserna. LAHT 1929, s. 633.
Avledn.
– retningsfysiologisk , adj. 2NF 32: 344 1921. .
– RETNINGS-FÄLT. psykol. helheten av de vid en varseblivning värksamma retningarna. SANDSTRÖM 1948.
– RETNINGS-FÖRETEELSE ~¹⁰²⁰⁰. särsk. fysiol. till l. 2NF 25: 629 1916.
– (2) RETNINGS-HOSTA, r. l. f. (†) rethosta. FLORMAN Hushållsdj. 96 1834.
– RETNINGS-HÖJD.
[jfr t. reizhöhe]
i sht psykol. retningsmaximum. SCHÉELE Själsl. 133 (1894).
– RETNINGS-IMPULS. WESTERGREN LungSj. 71 (1932).
– RETNINGS-INTENSITET. i sht psykol. REIN Psyk. 2: 312 (1891).
– RETNINGS-INTRYCK ~⁰² äv. ~²⁰.VäxtLiv 2: 342 1934.
– (6) RETNINGS-KONST. (†) konst(en) att behaga l. fresta. JGOXENSTIERNA 5: 144 (c. 1817).
– (6) RETNINGS-KRAFT. (†) dragningskraft, lockelse, tjuskraft. TEGNÉR (WB) 8: 74 (1836).
– RETNINGS-KROPP. med. retkropp. WERNSTEDT 1943. .
– RETNINGS-KÄNSLA. (†) förnimmelse av retning. MARTIN Bensj. 332 (1782).
– RETNINGS-LEDANDE, p. adj. jfr -ledning. 2NF 18: 1496 1913.
– RETNINGS-LEDNING. ledande av en retning från retmedlet l. retningsstället till det reagerande organet; äv. konkret, om det ledande organet l. organsystemet. BLIX Muskelv. 2: 23 (1900; konkret).
Ssg:
– retningslednings-system(et).
[jfr t. reizleitungssystem]
om organsystem som reglerar hjärtats rytmiska rörelse. SJÖVALL Sjukd. 192 (1924).
– RETNINGS-LÖS.
[RETNINGS-LÖS.ssg 1]
1) fysiol. till 1: som är utan retning.
[RETNINGS-LÖS.ssg 2]
2) (numera mindre br.) med. till 2; == -fri. LbInternMed. 2: 76 (1916).
Avledn. (till -lös 1):
– retningslöehet , r. l. f. fysiol. LbKir. 2: 155 1922.
– RETNINGS-MAXIMUM. i sht psykol. högsta retningsintensitet som (i ett visst fall) kan nås.
REIN Psyk. 2: 316 (1891).
– RETNINGS-MEDEL, n.
[jfr t. reizmittel]
[RETNINGS-MEDEL.ssg 1]
1) (numera bl. tillf.) fysiol. till 1: retmedel (se d. o. 1. REIN Psyk. 2: 276 (1891). särsk. (numera föga br.) == ret-medel 1 a. TT 1872, s. 222. LärovKomBet. 1884–85, III. 1: 102.
[RETNINGS-MEDEL.ssg 2]
2) till 4 (o. med motsv. bruklighet); == ret-medel 3. Onekligt är, att de (dvs. bekymmer o. förargelser) tjenade honom till retningsmedel för appetiten. RUNEBERG 4: 199 1834.
[RETNINGS-MEDEL.ssg 3]
3) (†) till 6; – ret-medel 5, 6.CGNORDFORSS i 2SAH 10: 262 (1822). Rhetoriska retningsmedel. TEGNÉR (WB) 5: 513 (1825). Utan detta retningsmedel (dvs. grann- låt) kunde man hvarken få vackra pigor i sin tjenst eller qvinliga spioner. SPARRE Frisegl. 3: 254 (1832). SUNDBERG i 2SAH 62: 247 1886.
– RETNINGS-METOD.
HERRLIN Minnet 8 (1909).
– RETNINGS-MINIMUM. i sht psykol. minsta retningsintensitet som är erforderlig för att framkalla en reaktion; jfr -tröskel.
LARSSON Psyk. 18 (1910).
– RETNINGS-MOTTAGARE ~⁰²⁰⁰ r. l. m. del av organ som uppfångar den utifrån kommande retningen. 2NF 19: 805 1913.
– RETNINGS-ORD. psykol. vid associationsförsök: ord som försöksledaren nämner för att framkalla en viss reaktion hos försökspersonen.
HERRLIN Minnet 114 (1909).
– (1, 2) RETNINGS-PROV.
[jfr t. reizprobe]
med. medicinskt prov bestående däri att man gm retning söker framkalla en viss sjukdoms symtom.
WERNSTEDT 1943.
– RETNINGS-PUNKT.
[jfr t. reizpunkt]
punkt på kroppsytan, varifrån muskler o. rörelsenerver lätt kunna retas elektriskt.
WERNSTEDT 1943.
– RETNINGS-REAKTION.
LAHT 1924, s. 321.
– RETNINGS-RÖRELSE. framkallad gm retning. 2NF 1915.
– (1, 2) RETNINGS-SE RUM.
[jfr t. reizserum]
med. vätska som sipprar fram från sår. WERNSTEDT 1943.
– RETNINGS-STYRKA, r. l. f.
[jfr t. reizstärke]
i sht psykol. jfr -intensitet. REIN Psyk. 2: 310 (1891).
– RETNINGS-STÄLLE. ställe (på kroppen l. ngt organ o. d.) där retningen mottages l. uppfångas. 2NF 19: 807 1913.
– (2) RETNINGS-SYMTOM. med. symtom som utvisar att ngt är retat l. irriterat. SvLäkT 1935, s. 6.
– RETNINGS-TERAPI. med. injektion av ngt ämne i avsikt att stimulera organismens kraft att läka sig själv; jfr reta, v.¹ I ¹ b. 2NF 38: 823 1926.
– RETNINGS-TID. tidsrummet mellan en retning (perceptionen) o. utlösandet av dess värkan (reaktionen). WERNSTEDT 1943.
– RETNINGS-TILLSTÅND ~⁰², äv. ~²⁰.
[jfr t. reizzustand]
[RETNINGS-TILLSTÅND.ssg 1]
1) fysiol. till 1: tillstånd av retning. REIN Psyk. 1: 403 (1876).
[RETNINGS-TILLSTÅND.ssg 2]
2) (mera tillf.) till 1, 2:tillstånd av nervspänning l. dyl. HWASSER VSkr. 1: 6 (1852). Därs. 3: 285 1858.
[RETNINGS-TILLSTÅND.ssg 3]
3) till 2: irritationstillstånd. 2NF 30: 755 1920. .
– RETNINGS-TRÖSKEL.
[jfr t. reizschwelle]
i sht psykol. gräns vid vilken retningsminimum ligger (äv. kallad nedre ret- ningströskel); äv. (nästan bl. i uttr. övre ret- ningströskel) om den gräns där ett sådant retningsmaximum uppnåtts, att icke längre den adekvata reaktionen kommer till stånd (utan det retade organet sättes ur funktion, t. ex. ögat bländas, det "slår lock" för örat); äv. liktydligt med: retningsminimum resp. -maximum; jfr medvetenhets-tröskel. REIN Psyk. 2: 308 (1891).
– RETNINGS-ÄMNE. == ret-ämne l. 2NF 31: 189 1920.
– RETNINGS-ÖVERFÖRING ~¹⁰²⁰. överföring av en retning från ett ställe l. organ till ett annat. 2NF 19: 805 1913.