RIM rim⁴ (ĭ WESTE, i kort DALIN; jfr: Månge uttala .. rim .. med en lång utbållning (dvs. med lång vokal). SCHULZENHEIM Sv- SprSkrifs. 63 (
1807)).
sbst.², n. (jfr anm. nedan); best. rimmet; pl. == (OPETRI Kr. 5 (c. 1540) osv.) ((†) rimmer ARVIDI 136 (1651; i bet. 2)). Anm. I uttr. utan l. (tvört)emot all rim och reson (se 4 a nedan) rättar sig all i fråga om genus vanl. efter reson. ATTERBOM Minn. 504 (1818). Undantagsvis förekommer dock äv. allt. TOPELIUS Vint. I. 2: 98 (1867 ( rijm (-hm) c. 1540– 1711. rim 1640 osv. rimm 1620–1889. rym 1584 – c. 1685) [fsv.
rim, n., rim, vers, dikt; jfr fd. o. dan.
rim, isl.
rim, n. mit.
rīm, m. mht.
rīm, m. (t.
reim), meng
rime (eng.
rime, rhyme); sannol. väsentligen av fr.
rime, som antingen återgår på lat.
rhythmus (se RYTM) l. på ett lån från det germanska ord som föreligger i RIM-; i de nordiska spr. är ordet sannol. att betrakta ss. lån från mlt. – jfr
RIMA, sbst.¹-²,
RIMARIUM,
RIMLIG,
RIMMA, v.²]
[RIM.sbst2 1]
1) dikt l. strof o. d. med slutrim; äv. i pl., om en sådan dikt l. strof; numera vanl. (i sg. l. pl.) om kortare (oftast av två l. fyra rader bestående) rimmad strof av enkel l. anspråkslös l. folklig l. mer l. mindre skämtsam l. improviserad karaktär, rimmad vers; i sht förr äv. (i pl.) om rimmad dikt av större format;, förr äv. om versrad med slutrim.
OPETRI Kr. 5 (
c. 1540).
Rijm aff siw, 8. 9. och 10. syllaber, med lijka swarande ender. FORSIUS Fosz 280 (
1621).
Pastor .. anklaghar någhre persooner som .. med slemma ohöfwiska rijm angrijpit mäst hwar borgare i stadhen. HALL KulInt. 41 (
i handl. fr. 1632). Hiälp, så blijr' du och hulpen... som man vthi Rijmet säger: Wiltu haa dina händer fylta, / Så lät icke dhen arma gå och snylta.
GRUBB 325 1665.
Skulle icke Eric Gustaf (Ceijer) kunna lemna oss några rim (för Iduna)? TEGNÉR (WB) 2: 423 (
1813). Rimen om Iwan och Gawian.
SvLitTidn. 1817, sp.
476 (om den fsv. "Herr Ivan"). Våra småttingar klottrade med styva fingrar ner ett tack för sagor och rim.
LAGEDLÖF Top. 358 (
1920).
SIWERTZ Ung 191 (
1949). – jfr
BARN-,
BARNKAMMAR-,
BEGYNNELSE-,
BIBEL-,
BILD-,
BORDS-,
FÄGNE-,
GRÖT-,
JULGRÖTS-,
JULKLAPPS-,
KLAGO-,
KRYCK-,
LEVER-,
LYCKROPS-,
NYÅRS-,
O-,
OCKASIONS-,
OKVÄDINS-,
SORGE-,
SÄLLSKAPS-RIM m. fl. – särsk.
[RIM.sbst2 1.a]
a) i sådana uttr. som skriva (stundom äv. göra l. dikta) rim, författa l. skriva enkla l. anspråkslösa rimlnade verser; förr äv. allmännare: skriva dikt(er), dikta. The (dvs. den danske konungens kämpar).. wiste o.ch dichta rimm vppå theras Modersmåål. SCHRODERUS JMCr. 231 (
1620).
Så länge som dhen Sorg än warar dhen iagh drager / Så gör iagh inthet Rijm som icke sorgligt är. SKOGEKÄR BÄRGBO Wen. 41 (
c. 1635). Då dessa rim skrefvos, var Franzén redan 17 år.
WIRSÉN i
3SAH 2: 162 1887.
[RIM.sbst2 1.b]
b) [jfr motsv. anv. i fsv. o. t.]
(
†)
om tänkespråk l. devis som innehåller slutrim; äv. i utvidgad anv., om tänkespråk l. devis utan slutrim; äv. i pl., om ett tänkespråk l. en devis. HH XXXIII. 2: 16 (
1546;
på hovdräkt).
Konung Alphonsus af Arragonien.. loth måle en pelican och ther under sitt rim pro lege et grege thet är för laghen och undersåterne. RA I. 3: 384 (
1594).
Dragh snart thenna Christi kläder på ther Hoffergan insömmat är, och the retta rijmen insatt, nemliga, Genom myckin bedröffuelse skole wij ingå i Gudz Rijke. BALCK Ridd. D 6 h
1599..
[RIM.sbst2 1.c]
c) (
†)
övergående i bet.: av ett bestämt rimschema kännetecknad diktform; jfr RIM-ART 1, -FORM 1. Medh ett slagz Rijm bestående aff 14 Radar som the kallat Sonetter hafwer petrarcha Italienskan och Ronsard Fransöskan hedrat. SKOGEKÄR BÄNGBO
Wen. Föret.
1 (
c. 1650).
[RIM.sbst2 1.d]
d) (
†)
övergående i 2, i uttr. göra ett rim, om två rader i en strof: bilda ett rimmat verspar, rimma (med varandra). ARVIDI 139 1651.
[RIM.sbst2 2]
2) förhållandet att samma ljud l. ljudförbindelse upprepas l. återkolmmer (på ett bestämt sätt) i två l. flera (mer l. mindre nära varandra stående, betonade) ord (rimord) l. stavelser (rimstavelser); dels ss. sammanfattande benämning på olika slag av sådan upprepning av ljud l. ljudförbindelser, dels om vart sådant slag för sig (jfr ALLITTERATION, ASSONANS, SLUTRIM); i sht om en (mer l. mindre) fullständig samklang mellan två l. flera ljudförbindelser fr. o. m. en (metriskt) starktonig vokal t. o. m. ljudförbindelsens slut, slutrim; särsk. om sådan samklang mellan två l. flera ord i vers,i sht i slutet av två l. flera versrader; äv. om större l. mindre ortografisk (men icke fonetisk) likhet l. överensstämmelse mellan två l. flera ord l. stavelser (vanl. i uttr. rim för ögat l. or- tografiskt rim); ofta konkretare, dels om ord l. ljudförbindelse som rimmar med ett annat ord (l. en annan ljudförbindelse), rimord, dels sammanfattande, om (rim)ord l. ljudförbindelser söm rimma med varandra. Manligt rim, se MANLIG 14. Kvinnligt rim, se KVINNLIG 6. Glidande ri, se GLIDA 3 b . Löpande rim, se LÖPA, v.¹ II ⁶ b. Kluvet rim, se KLYVA v.², ⁷ f. Rent rim, se REN, adj. 7 f. Orent rim, se OREN, adj.¹ ¹ j. Rikt rim, se RIK, adj. 4 c Slött rim, se SLÖ Inre rim, inrim (se d. o. 2. Identiskt rim, rim bildat gm upprepning av samma ord (l. sammansättningsled l. avledningsändelse). HELSINGIUS (
1587).
Hwem wil rata ett sådant rijm (dvs. när:stär) af orsak at (adverbet) når inte är brukligit i skrifwande. COLUMBUS Ordesk. 18 (
1678).
Ehuru rim icke finnas i våra älste qväden, kan man dock med säkerhet säga, at de äro långt äldre än Christendomen. TROIL Isl. 221 (
1777;
om slutrim). I poesien behagade rythmen mer än rimmet ..
(G. Stiernhielms) manliga öra.
GEIJER I. 2: 242 (
1840).
Under rimmens konstigt hvälfda båge / Går fullväxt fram den klingande Sonetten. BÖTTIGER 1: 20 (
1856).
Damerna säga ett ord, den den kavaljer, som först svarar med ett rim, dansar ett hvarf med den frågande damen. APELBOM Danssk. 98 (
1888;
i danslek).
(En) gammal poet.. tiggde de besökande om rim.
CARLSSON MinB 32 (
1912).
En bok om rim. OLDBERG (
1945;
boktitel). – jfr
BEGYNNELSE-,
BLIND-,
BOKSTAVS-,
GRÖT-,
HALV-,
HEL-,
IN-,
ITERATIONS-,
MEDEL-,
MELLAN-,
MID-,
MOT-,
NÖD-,
O-,
ORD-,
PAR-,
SLUT-,
SPEX-,
STAV-,
STOCKHOLMS-,
UDD-,
VOKAL-RIM m. fl. – särsk.
[RIM.sbst2 2.a]
a) i vissa uttr. [RIM.sbst2 2.a.α]
α) likställt rim, rim som bildas av rimord som tillhöra samma grammatiska kategori (sammaordklass) o. äro böjda på samma sätt; olikställt rim, rim som blidas av rimord som antingen tillhöra olika ordklasser l. stå på olika plats i ett böjningsschema. MJÖBERG Stilstud. 179 (
1911).
OLDBERG Rim 246 (
1945).
[RIM.sbst2 2.a.β]
β) ofullständigt rim, (slut)rim där samstämmigheten mellan de rimmande ljudförbindelserna icke är fullständig. KLINT 1906.
OLDBERG Rim 15 (
1945).
[RIM.sbst2 2.a.γ]
γ) (
numera bl. tillf.)
oäkta rim, om rim som i ngt avseende icke är fullgott l. regelrätt; förr särsk. om identiskt rim. De stafvelser, som skola utgiöra rimen, böra vara lika, men icke de samme; och derföre måste du undfly de så kallade oäkta rim. HOF Underr. 105 (
1766).
OLDBERG Rim 134 (
1945;
i referat av handl. fr. c. 1777).
[RIM.sbst2 2.b]
b) i utvidgad l. bildl. anv.
[RIM.sbst2 2.b.α]
α) (
numera föga br.)
mus. i uttr. musika- liskt rim, om förhållandet att en musikalisk fras upprepas (i. samma l. ett transponerat tonläge). HELLERSTRÖM Liturg. 210 (
1982).
[RIM.sbst2 2.b.β]
β) ss. senare led i ssgn TANKE-RIM. [RIM.sbst2 3]
3) [specialanv. av 1 o. 2]
i vissa uttr. [RIM.sbst2 3.a]
a) (numera utom i bl. mera tillf.) på rim, på rimmad vers; förr äv. på svenska o. d. rim, på svensk osv. rimmad vers; jfr b , c. (Danskarna) haffve .. nyligenn latijd utgå enn crönnicke opå rim. G1R 28: 244 (1558). Holofernj och Juditz Historja opå Rijm. Holof. Titelbl. (
c. 1580).
Blansflor på gamnnele swänske rijm. SCHÜCK VittA 1. 85 (
i handl. fr. c. 1620).
Författa något på rim. WIDEGREN (
1788).
Bön på rim. Sv- TyHlex. (
1851 Litteraturen på rim är närmast urgammal.
OLDBERG Rim v 1945. – särsk.
[RIM.sbst2 3.a.α]
α) (
fullt br.)
sätta ngt på rim, omskriva l. omdikta ngt (en prosaberättelse,. en fabel o. d.) på ri-mmad vers; stundom äv. med avs. på ämne för dikt: behandla ngt på rimmad vers, göra ngt.till ämne för en rimmad dikt (l. rimmade dikter). NORDFORSS (
1805).
Sätta en fabel på rim. AUERBACH (
1913).
Skräddaren var .. kvick poet; han kunde sätta allt på rim. SUNESON GGrund 97 (
1926).
Skomakaren och mästersångaren Hans Sachs.. har.. år 1544 satt 300 husgeråd på rim. Fatab. 1946,
s. 111.
[RIM.sbst2 3.a.β]
β) översätta (förr äv. vända l. förvända) ngt på rim, översätta ngt o. därvid låta det få rimmad form, översätta ngt till rimmad vers. Albrecht, Biskop i Halberstad, förwände then hedniske Poetens Ovidij Book .. på Tydske Rijm. SCHRODERUS Os. 2: 700 (
1635).
Ett Extract af dhe Scriptis, som K. Magni Ladulåses dotter Eufemia hafwer.. låtit wända på Rim. SCHÜCK VittA 3: 229 (
i handl. fr. 1667).
BÆLTER Cerem. 373 (
1760).
[RIM.sbst2 3.a.γ]
γ) (
†)
skriva på rim, skriva rimmad vers. Dhe gambles sätt att skrifwa på rim. SCHÜCK VittA 3: 230 (
i handl. fr. 1667).
[RIM.sbst2 3.a.δ]
δ) gå på rim. α') om dikt o. d.: vara rimmad. Frågan om Heroiska Versar böra gå på rim eller ey. DALIN Arg. 1: nr 9, s. 2 (
1733;
uppl. 1754: rimas).
SCHULTHESS 1885.
β') (
fullt br.)
det går på rim, det rimmar (se RIMMA, v.² 3. SAHLSTEDT (
1773).
HARLOCK (
1944) .
[RIM.sbst2 3.b]
b) i rim. [RIM.sbst2 3.b.α]
α) (numera bl. flera tillf.) på rimmad vers; förr äv. uti svenska o. d. rim, på svensk osv. rimmad vers; jfr a, c. Gustaf befalte .. Secreteraren Sven Elofson, det skulle han fatta i pennan en vederläggning uti Svenske rim. CELSIUS G1 2: 327 (
1753).
Det var märkvärdigt hur han hade fått allt i rim. Det var verk ligen dikter, som man kunde beundra. HINDBECK Vind Vänd. 82 (
1935). särsk.
α') författa l. avfatta ngt i rim, skriva ngt på rimmad vers. Författa något i rim. SAHLSTEDT 1773. Några i rim på Tyska affattade välönskningar för Svenskarna.
SCHÜCK VittA 8: 358 (
i handl. fr. 1830).
β') kläda l. sätta ngt i rim, sätta ngt på rim (se a ); äv. i uttr. sätta ord i rim, sätta ihop ord till rimmad vers. (V.) Hugo har på ålderns dagar ofta visat benägenhet att i rim kläda.. spekulationer öfver lifvets högsta frågor. PT 1881.
nr 35 s. 3.
Konsten att sätta ord i rim var en sak, som jag själv redan hade skaffat mig insikt uti. WULFF Dante 77 (
1897).
ÖSTERGREN (
1936) .
[RIM.sbst2 3.b.β]
β) i rimställning, ss. rimord; särsk. i rim med ngt, rimmande med ngt. I rim framträder aldrig denna olikhet (mellan två uttal). WULFF SvRim 30 (
1898).
Hos fru Brenner har jag.. funnit lämna .. i rim med nännna 14 ggr. KESSELMAN i o. y 15 1910.
[RIM.sbst2 3.c]
c) (
†).
med(elst) svenska o. d. rim, på svensk osv. rimmad vers; jfr a, b En.. Chrönika om Stocholm.. med swenska rim beskrefwen.. af Jahan Messenio. JMESSENIUS 1629 i
HB 1: 73. SEBRENNER hos
FRESE VerldslD 20 (
1715 [RIM.sbst2 4]
4) [jfr motsv. anv. i dan. o. eng.; efter motsv. anv. i fr.]
i utvidgad anv. av 2: (riktigt l. förnuftigt) sammanhang, rimlighet, vad som är förnuftigt l. rimligt l. lämpligt l. resonligt o. d.; i vissa. (mer l. mindre tautologiska) stående förbindelser. [RIM.sbst2 4.a]
a) i uttr. (både) rim och reson, förr äv. rim och ordning l. rim och skäl; särsk. i uttr. utan l. (tvärt)emot (all) rim och reson o. d. (jfr anm. sp. 1990), dels i adverbiell anv.: (alldeles) orimligt l. oresonligt l. oskäligt o. d., dels i attributiv anv.: (alldeles) orimlig o. d. Vtan rim och ordning. RYDELIUS Förn. 89 (
1720 De påcka utan rim och skäl mot Lag, Öfverhet
(m. m.). DALIN Arg. 1: 229 (
1733 Emot rim och skäl.
SERENIUS 1741.
(Riksdags-)ledamöternes tilltag att tvertemot .. all rim och reson förordna om sammanträden.
LILJECRONA RiksdKul. 362 (
1840).
En fars utan både rim och reson. HEDBERG SvSkådesp. 6 (
1884).
Vad var det.. för rim och reson i att prelaterna skulle förbjudas att bistå sin konung i försvaret av eget land? GRIMBERG VärldH 6: 373 (
1935).
SPONG Sjövinkel 189 (
1949). särsk. (†) i uttr. ta rim
och reson, ta reson (se d. o.
1 a slutet). Jag börjar alltid ta rim och reson när jag får dricka en stund.
BÖRJESSON C12 4 1858.
[RIM.sbst2 4.b]
b) i uttr. varken rim eller reson, förr äv. varken rim eller skäl; särsk. i sådana uttr. som det är varken rim eller reson i ngt, ngt är orimligt l. oresonligt l. oskäligt o. d., ha varken rim eller reson, vara orimlig o. d. Thet är hvarken rim eller skjäl. LIND (
1749).
Det är hvarken rim eller reson i hvad han säger. LINDFORS (
1824).
Hvad som sades hade .. hvarken rim eller reson. LUNDGREN MålAnt. 3: 214 (
1873).
Ssgr (i allm. till 2. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till rimma v.²):
A
–
RIM-ART [jfr t. reimart (i bet. 2, i ä. t. äv. i bet. 1)]
[RIM-ART.ssg 1]
1) (
†)
till 1 o. 2: versslag, versform, versmått; äv. om stroffurm l. diktform som kännetecknas av ett bestämt rimschema (jfr rim, sbst.² 1 c o. -form 1). The Versz eller Rijmarter som vthi Swenska Språket aldrabequämligast sigh skicka til at brukas, äre thesse fyra:.Trochaiske, Jambiske, Dactyliske och Antidactyliske eller Anapestiske. ARVIDI 120 (
1651).
Sitt fosterlands verskonst har.. (A. Oehlenschläger) riktat med mångfaldiga Italienska rimarter. Lyceum I. 2: 59 (
1810).
Phosph. 1811,
s. 552.
[RIM-ART.ssg 2]
2) till 2: art l. slag av rim. BECKMAN SvVersl. 98 (
1905).
–
RIM-BAND.
[jfr t. remband]
[RIM-BAND.ssg 1]
1) (
mera tillf.)
om regler för rimmet, betraktade ss. hämmande band. MJÖBERG Stilstud. 160 (
1911).
[RIM-BAND.ssg 2]
2) metr. sammanfattande, om de i en strof o. d. förekommande ljud(förbindelser) som rimma med varandra; äv.: rimgrupp. UUÅ 1918,
I. 2:
71. ODHNER SvRimlex. 5 (
1952;
om rimgrupp).
–
RIM-BEHANDLING. (
mera tillf.)
om det sätt varpå rimmet behandlas i en viss dikt.l. av en viss författare o. d. SÖDERHNJELM Runebg 1: 327 1904.
–
RIM-BOK,
sbst.¹ (sbst.² se sp. ²⁰⁰5); pl. -böcker. [jfr ä. t. reimbuch (i bet. 1)]
[RIM-BOK.ssg 1]
1) (†) till l. bok innehållande (enklare) rimmade dikter l. verser; äv. om rimkrönika. The Gamble Göthars långe / Rijmböker. SKOGEKÄR BÄRGBO Klag. B
3 a (
c. 1632).
Uti Segerdals Boklåda finnes til köps en.. piece, kallad Moralisk och Satyrisk Rimbok, nyttig vid.. skålars drickande. PT 1758,
nr 56, s. 4.
LIFFMAN Petersen 52 1837. [RIM-BOK.ssg 2]
2) (
numera bl. mera tillf.)
till (1 o.) 2: bok om rim; särsk.: rimlexikon; förr äv. allmännare: bok om diktkonst, poetik. JGOXENSTIERNA 1: 229 (
1783,
1805;
om rimlexikon).
LHAMMARSKÖLD 1809 hos
HJÄRNE DagDrabbn. 287 (all- männare).
AllerFamJ 1931, nr
43, Bil.
s. 31.
–
RIM-BOKSTAV ~⁰², äv ~²⁰. (i sht i fråga om forngermansk vers) metr. om var o. en av två l. flera bokstäver som beteckna de ljud som uppbära allitterationen i en vers o. d. SHOF (
c. 1777) hos
OLDBERG Rim 274. – (
1,
2)
RIM-BREV.
(värkligt l. fingerat) brev på rimmad vers, rimmat brev. Baggesen Labyr. XI 1814.
– (
1,
2)
RIM-BRÅKARE. (
†)
skämtsam i. nedsättande benämning på person som skriver rimmad vers, rimmare; jfr bråka, v. 3 (c). Jag kallade .. våre Rimbråkare Poëter. DALIN Arg. 1: 210 (
1733 STRAND Tidsfördr. 2: 23 (
1763).
–
RIM-BUNDEN,
p. adj. bunden av rim, formad som rimmad vers, rimmad. Rimbundit tahl. GYLLENBORG Andr. Föret.
4 1723.
IllSvLittH 1: 265 1955.
–
RIM-BÄRANDE,
p. adj. metr. om ljud (l. bokstav) l. stavelse l. ord: som är rimbärare. För ett ord som rimbärande har man den naturliga benämningen rimord. RISBERG SvVersTeori 2: 210 (
1936).
–
RIM-BÄRARE,
r. l. m. metr. ljud (l. bokstav) l. stavelse l. ord som uppbär l. bildar rim (i en strof o. d.). RISBERG SvVersTeori 2: 211 (
1936).
– (
1,
2)
RIM-BÖN.
[jfr t. reimgebet]
på rimmad vers avfattad bön. LIND (
1749).
SvLittH 1: 75 1918.
–
RIM-DANS.
bildl., om uppträdande (l. användning) av talrika (o. ovanliga) rim (i tät följd) i en dikt o. d.; äv. konkretare, om (mera med tanke på form än innehåll skriven) dikt där talrika (o. ovanliga) rim användas (i tät följd); jfr dans 7 b . Rimdantz i Fast-lagen. RUNIUS (SVS) 1: 288 (
1713;
dikttitel).
Så snart Wivallius rör sig på det erotiska området, förfaller .. hans dikt till en kall rimdans. SCHÜCK (o. WARBURG) LittH 1: 218 1896.
OLSSON Fröding 334 (
1950).
–
RIM-DESPOT. (
tillf.)
nedsättande benämning på person som strängt hävdar att vers bör vara rimmad. Driv högt din lilla narr-talang; / Och fnys, o lille rimdespot (dvs. J. H. Kellgren)! THORILD (SVS) 1: 109 1783.
– (
1,
2)
RIM-DIKT,
r. l. f. [jfr t. reimgedicht]
rimmad dikt. RUNIUS (SVS) 2: 151 (
1713).
SCHÜCK (o. WARBURG) LittH 1: 124 1896.
– (
1,
2)
RIM-DJUR. (
†)
nedsättande benämning på person som skriver rimmad vers. THORILD Gransk. 1784, 1:
23. –
RIM-DRÄKT.
(i vitter stlil. i fackspr.) om det bestånd av rim(ord) som förekommer i en viss strof l. dikt o. d. ATTERBOM Siare 4: 142 (
1847).
De korta raderna med den rika rimdräkten (i vissamedeltida hymner). SYLWAN (o. Bing) 1: 35 1910.
– (
1,
2)
RIM-FALL.
[jfr t. reimfall]
(
numera knappast br.)
kadens i rimmad vers; (tonfall i) rim (se rim, sbst.² 2; förr äv.: versrytm, (vers)meter. WIKFORSS 2: 392 1804.
WIESELGREN SvSkL 3: 33 (
1835).
CANNELIN 1921.
–
RIM-FATTIG.
om dikt o. d.: som innehåller få rim; om språk: som har få rimord. MÖLLER 2: 685 (
1785).
Vårt rimfattiga språk. AJourn. 1814,
nr 158, s. 1.
BJÖRCK HeidenstSek. 109 (
1946).
–
RIM-FATTIGDOM ~⁰⁰², äv. ~²⁰⁰. jfr
-fattig.
Vårt språks rimfattigdom. Polyfem II. 32: 3 (
1810.
–
RIM-FEL,
n. om felaktighet l. ofullständighet i ett (slut)rim. SWEDBERG Lefv. 181 (
1729).
Belönar: röner.. sådana rimfel gör Tegnér aldrig. MJÖBERG Stilstud. 184 (
1911).
– (
1,
2)
RIM-FJÄDER. (
†)
i det bildl. uttr. gripa till rimfjädern, börja skriva rimmad vers. Vår lärde har denna gången gripit. til Rim-fiädren. DALIN Arg. 1: 25 (
1733 –
RIM-FLÄTNING.
metr. om (sätt för) anbringande av rimmen i en grupp av verser (i sht i mera. konstmässiga strofer); äv. konkretare, om själva rimmen med tanke på det sätt varpå de äro anbragta; rimschema, rimstälining, rimföljd, rimordning. Frey 1843,
s. 41.
Fordom påstod man.., att Bellman improviserade sina konstfulla vers och invecklade rimflätningar. LINDGREN MusSt. 98 (
1896).
Särskilt älskade deras (dvs. kelternas) sångare en tillkrånglad rimflätning med allitterationer, assonanser, inrim och slutrim. MONTELIN VLittH 3: 67 (
1933).
– (
1,
2)
RIM-FOGARE. (
†)
person som skriver rimmad vers mer l. mindre mekaniskt l. hantvärksmässigt. LHAMMARSKÖLD 1803 hos HJÄRNE
DagDrabbn. 22. (G. Ph. Creutz och G. F. Gyllenborg) höjde sig.. betydligt öfver sina samtidige, hvilka knappt kunna betraktas annorlunda än såsom mer eller mindre lycklige rimfogare.
BL 5: 304 1839.
–
RIM-FOGNING. (
numera knappast br.)
== flätning. WIRSÉN i
2SAH 56: 205 1879.
–
RIM-FORM;
pl. -er. [RIM-FORM.ssg 1]
1) till 1 o. 2, om den form l. det schema o. d. vari rim uppträda i en viss dikt l. i en diktform l. i ett språk o. d.; särsk. om rimmets form med avs. på antalet stavelser o. d.; förr äv.: strofform l. diktform som kännetecknas av ett bostämt rimschema [jfr rim, sbst.² 1 c, -art 1).
Om versmått och rimformer. TEGNÉR FilosEstetSkr. 339 (
1808).
Italienska Rimformer:.. I. Stanzen .. IV. Sonnetten (osv.). Phosph. 1811,
s. 568.
Som stående rimform har vokalassonansen användts i de vokalrika romanska språken. RISBERG SvVersTeori 229 (
1905).
Termen rimform.. brukar vanligen användas för att beteckna rimmens uppdelning i klasser allt efter deras stavelseantal. OLDBERG Rim 14 1945.
[RIM-FORM.ssg 2]
2) (
föga br.)
till 2,== -ord. UUÅ 1918,
I. 2:
68. [RIM-FORM.ssg 3]
3) till 2: rimmad form, rimbunden form. HT 1928,
s. 187.
– (jfr
anm. sp.
1993)
RIM-FOSTER. (
†)
om rimmad dikt; jfr foster 4 c. BL 19: 356 1852.
LJUNGGREN i
2SAH 41: 311 1866.
–
RIM-FRI.
[jfr t. reimfrei]
(
numera föga br.)
om dikt l. versslag o. d.: orimmad, rimlös. NORDFORSS (
1805).
Den rimfria Jamben finnes redan af Stjernhjelm begagnad i ett . dramatiskt arbete. 2VittAH 11: 249 (
1819 Gjörwell var anhängare af den rimfria versen.
(SCHÜCK o.) WARBURG 2LittH 2: 449 (
1912).
Avledn. –
rimfrihet , r. l. f. (
numera föga br.)
egenskapen att vara orimmad l. sakna rim. LINDFORS 1824. MEURMAN
1847.
–
RIM-FULL. (
†)
i det bildl. uttr. ngns hand är rimfull, ngn har lätt för att rimma. MarkallN 1: 53 1820.
–
RIM-FYLLNAD.
[RIM-FYLLNAD.ssg 1]
1) (
†)
== -fyllning 1. BJÖRKMAN 1889.
[RIM-FYLLNAD.ssg 2]
2) (
mera tillf.)
ord som för rimmets skull användes ss. fyllnadsord i. en vers; äv. abstraktare, i uttr. för rimfyllnadens skull, för att åstadkomma rim; jfr -fyllning 2. SVEDELIUS Repr. 42 (
1889).
–
RIM-FYLLNING.
[RIM-FYLLNING.ssg 1]
1) (
i sht om ä. förh.)
sällskapslek l. tidsfördriv bestående i utformning av verser ss. utfyllnad till vissa på förhand bestämda slutrim; vanl. konkretare, om vers skriven på sådant sätt; jfr burimé. DALIN Vitt. 3: 76 (
c. 1745). Han .. hade en särdeles talent för gåtor och rimfyllningar.
KEXÉL 2: 61 (
c. 1780).
Dalins förmåga användes äfven till "logogryfer", "gåtor", "rimfyllningar" o. d. KJWANBURG i 2SAH 59: 386 (
1882).
HAMMAR (
1936) .
[RIM-FYLLNING.ssg 2]
2) (mumera bl. tillf.) ord som för rimmets skull användes ss. fyllnadsord i en vers; äv. abstraktare, i uttr. till rim- fyllning, för att åstadkomnaa rim; jfr -fyllnad 2. WIKFORSS 2: 392 (
1804).
LINDFORS (
1824) .
–
RIM-FYNDIG. (
mera tillf.)
om person: som har lätt för att finna (fyndiga l. goda l. ovanliga) rim; äv. om dikt o. d.: som innehåller fyndiga rim. Sv- BL 9: 136 1883.
(SCHÜCK o.) WARBURG 2LittH IV. 2: 49 1916.
Avledn.
–
rimfyndighet ,
r. l. f. (
mera tillf.)
egenskapen att vara rimfyndig. (SCHÜCK o.) WARBURG 2LittH IV. 2: 168 (
1916).
– (jfr
anm. sp.
1993)
RIM-FÄRDIGHET ~⁰⁰² äv. ~²⁰⁰.(tilif.) färdighet i att rimma. SvFolket 9: 365 1939.
–
RIM-FÖLJD.
[jfr t. reimfolge]
särsk.
metr. om den följd l. ordning vari rimen l. rimorden stå l. förekomma i en strof l. dikt. LUNDELL 1893. Det är ett undantag då Silverstolpe i Skaldestycken .. har denna rimföljd: ifver: halt:. allt: gestalt: gevalt: beskriver.
MJÖBERG Stilstud. 159 (
1911).
(
1777).
– (1 2; jfr anm sp 1993)
RIM-FÖRSÖK.
försök att skriva rimmad vers; särsk. konkretare, motsv. försök 3. HAMMARSKÖLD SvVitt. 1: 310 (
1818).
(HJ. Söderbergs) egna rimförsök i gymnasist- och studentåren liknar de flesta andras.
BERGMAN i
3SAH LXI. 2: 169 1950.
–
RIM-FÖRTECKNING.
jfr -lista. .
– (
1,
2)
RIM-GLÄFS l.
-GLAFS. (
†)
[RIM-GLÄFS.ssg 1]
1) om polemik l. träta på rimmad vers. KELLGREN (SVS) 4: 142 (
1780).
[RIM-GLÄFS.ssg 2]
2) i utvidgad anv., nedsättande, om rimmade dikter. Nicander och magister Hamilton ärna i kompani utgifva Runor, den förre består poesien, den senare träsnitten till dem. teckningarna äro bättre än rimgläffset. CFDAHLGREN 1824 hos THOMANDER TankLöj. 115. – (
1,
2)
RIM-GODS. (
numera bl. tillf.)
bildl., om rimmade dikter; jfr gods 2 b. SvBL 6: 314 1868.
–
RIM-GRUPP.
metr. om var o. en av de grupper vari rimord kunna indelas (med hänsyn till stavelseantal l. i fråga om starktonig vokal o. d.). WULFF Övers. 10 (
1897).
, 5:
68. –
RIM-GÖRLIG. (
†)
om ord: som kan bilda rim l. rimma med ett annat ord. (
1696).
–
RIM-HEXAMETER. (
†)
rimmad hexameter. (
1836).
– (
1,
2)
RIM-HISTORIA. (
tillf.)
historia (se d. o. 5) l. berättelse på rimmad vers. DA 1825,
nr 9, s. 3.
–
RIM-HISTRION. (
†)
nedsättande benämning på person som uppskattar rimmad vers. THORILD Gransk. 1784, 1:
77. – (
1,
2)
RIM-HJÄLTE. (
†)
nedsättande benämning på person som skriver rimmad vers, rimsmed, versmakare. KELLGREN (SVS) 5: 167 (
1788).
–
RIM-HOPNING.
[jfr t. reimhäufung]
metr. om anhopning av rim i en strof o. d, JMJÖBERG i SvStCederschiöld 245 1914.
OLDBERG Rim 55 1945.
– (
1,
2)
RIM-HÄRMNING. (
†)
om översättning l. omdiktning (av ngt) på rimmad vers. HAMMARSKÖLD Sv Vitt. 2: 227 (
1819).
– (
1,
2)
RIM-KALENDER. (
†)
litterär kalender innehållande rimmade dikter o. d. MarkallN 2: 99 (
1821).
BESKOW 1841 i
3SAH XLVIII. 2:
126. –
RIM-KANTAD,
p. adj. (
†)
i uttr. rimkantad prosa, om rimmad vers utan poetisk karaktär. Hvad är.. (C. G. Leopolds) lärodikter.. annat än rimkantad prosa. CGVBRINKMAN 1842 hos WRANGEL Brinkm Tegn. 343.
–
RIM-KEDJA,
r. l. f. (
numera bl. tillf.)
rimföljd, rimflätning. Terzinens rimkedja. Frey 1846,
s. 96.
–
RIM-KEDJNING. (
numera bl. tillf.)
rimtlätning. Frej 1843,
s. 42.
–
RIM-KLANG. (
numera föga br.)
om två l. flera rimords samklang; rim. NORDFORSS (
1805).
Den Wallinska psalmens .. värde.. (beror på) den lyrisk-musikaliska stämningshalten innelyckt i ordvalet och rimklangen. KyrkohÅ 1916,
s. 64.
–
RIM-KLASS.
metr. rimgrupp; äv. sanmmanfattande, om de i en strof o. d. förekommande ljud(förbindelser) som rimma med varandra (jfr -band 2). LEKSELL SvRimlex. Förord
3 1907.
ÅKLRBLOM RuniiSvRim VII 1915.
– (
1,
2)
RIM-KLÅPARE. (
numera bl. tillf.)
person som skriver dålig rimmad vers. NORDFORSS 1805.
BJÖRKDLAN 1889.
– (
1,
2)
RIM-KLÅPERI ¹⁰⁰⁴ l. ⁰¹⁰⁴, äv. ³~⁰⁰². (numera bl. tillf.)
handlingen att skriva dålig rimmad vers; äv. konkretare, om dålig poesi. Rimklåperier i verlds liga ämnen. KELLGREN (SVS) 4: 128 (
1780).
SCHULTHESS 1885.
–
(1, 2; jfr anm sp 1993) RIM-KONST.
( rim- 1621 osv. rimme-1689–1726) [jfr t. reimkunst]
konsten att rimma l. att skriva rimmad vers; förr äv. allmännare: verskonst, skaldekonst, poesi. At vngdomen må .. i Rijmkonsten sigh ööfwa. FORSIUS Fosz Qq
1 a (
1621).
Thet Swenske Poeterij, Versz- eller Rijm Konsten. ARVIDI Titelbl. (
1651).
Dän sannerlig far will, som menar jag kan rima / Ty all min Rimkånst är vid tungan så fastlima / Att hon äy röras kan. TrenchierB 56 (
1696).
BJÖRKMAN Chaucer 121 (
1906).
–
RIM-KONSTNÄR ~⁰², äv. ~²⁰. person (i sht författare) som rimmar skickligt. JMJÖBERG i SvStCederschiöld 245 1914.
– (
1,
2)
RIM-KOPPLERI. (
†)
abstr.: rimsmide, rimmeri. LEOPOLD 6: 3101813.
– (
1,
2)
RIM-KRIA,
r. l. f. (
†)
[RIM-KRIA.ssg 1]
1) om rimmad utlaggning av levnadsregler o. d.; jfr kria, sbst. 1. HAMMARSKÖLD SvVitt. 2: 218 1819.
[RIM-KRIA.ssg 2]
2) om kriaartad rimmad dikt; jfr kria, sbst. 3. Med frikostig hand utströr (Svenska akademien) små gullpenningar till inlösen av små rim-chrior. BESKOW 1832 i 3SAH XLVI. 2: 157. – (
1,
2)
RIM-KRONIST. (
†)
författare av en rimkrönika; jfr -krönist. BL 21: 235 1855.
Därs. 22: 224 1855.
– (
1,
2)
RIM-KRÄK. (
†)
== -klåpare. Kan det en Hjelte enligt vara, / At mot et Rimkräk dra sit svärd? SP 1779,
s. 262.
BÖTTIGER 5: 120 (
1869 – (
1,
2)
RIM-KRÖNIKA.
[jfr d. rimkrønike, t. reimchronik]
om krönika (se krönika, sbst. ¹ [RIM-KRÖNIKA.ssg 1]
1) på rimmad vers; särsk. om sådan krönika från medeltiden l. början av nya tiden; äv. om bok som innehåller sådan krönika. Lilla rimkrönikan medeltida rimkrönika som skildrar Sveriges historia från äldsta tid till Karl Knutssons tid; i sht förr äv.
stora rimkrö- nikan, sammanfattande benämning på Erikskrönikan, Karlskrönikan o. Sturekrönikorna.
Then danske RijmCrönika. TEMPEUS Messenius 77 (
1612).
Stora rimkrönikan. NF 13: 1199 1889.
Karlskrönikan en svensk rimkrönika, skriven vid 1400-talets mitt, behandlar Sveriges historia 1389 – (1452). 3NF 11: 425 (
1929).
Daniel Hunds rimkrönika om Erik XIV. HT 1942,
s. 322.
Ssgr:
–
rimkrönike-stil.
stil som är utmärkande för rimkrönikor. CASTRÉN Schildt 196 (
1927).
– (
1,
2)
RIM-KRÖNIKÖR. (
tillf.)
författare av en rimkrönika. HT 1935,
s. 53.
– (
1,
2)
RIM-KRÖNIST,
m. ( -chr-) [ombildning av -kronist efter -krönika]
(
†)
== -kronist. BL 20: 171 1852.
–
RIM-LAG,
r. l. f. l. m. (tillf.) regel l. norm för rimmets behändling l. för rimflätning o. d. Polyfem IV. 52: 2 1811.
–
RIM-LEK.
[RIM-LEK.ssg 1]
1) om olika lekar (se lek, sbst. 1) varvid deltagarna skola framsäga en rimmad vers l. finna ett rimord till ett givet ord o. d. SERENIUS L 2 a (
1784).
Rimleken. En af de lekande börjar med att gifva sin granne en fråga, som denna måste besvara så, att första ordet i svaret blir rim på sista ordet i frågan. HUBENDICK FlickLek. 89 (
1879).
SvLek. 1: 27 (
1883;
om leken "rimma på verb").
OLDBERG Rim 37 1945.
[RIM-LEK.ssg 2]
2) om lek (se lek, sbst. 2 h) med rim l. om mer l. mindre skämtsam (o. konstfärdig) användning av rim; äv. konkretare, om dikt o. d. som tillkommit gm sådan lek l. som utmärkes gm sådan användning av rim; ofta med mer l. mindre klandrande innebörd. WENNERBERG i
2SAH 43: 33 1867.
(En författa- rinna) anför som Franzéns tidigaste
rim-lek några verser, hvilka han, som litet barn, skulle hafva skrifvit till sin brors sköterska. WlRSÉN i
3SAH 2: 162 1887.
(För J. Runius blev diktningen) stundom tyvärr föga mer än ord- och rimlek.
SvFolket 5: 156 1939.
–
RIM-LEKANDE,
p. adj. (
mera tillf.)
om person: som leker med rim(men); jfr -lek 2. Den rimlekande.. Johan Runius. KJWARBURG i 2SAH 59: 24 1882.
–
RIM-LEKARE. (
mera tillf.)
person som leker med rim(men); jfr -lek 2. KJWARBURG i
2SAH 59:
25 (
1882).
KLERCKER Cuba 238 (
1898).
–
RIM-LEXIKON.
(ss. hjälpmedel vid versskrivning l. för vetenskapliga ändamål använd) förteckning över möjliga rim i ett språk. Försök til et svenskt rim-lexikon. MANDERSTRÖM (
1779;
boktitel).
(Poesin) måste uppspringa ur en varm själ, ej med möda sammanplockas ur ett rimlexikon.
Frey 1850,
s. 550.
–
RIM-LISTA,
r. l. f. lista l. förteckning över möjliga rim i ett språk l. över rim som användas i en viss dikt i. av en viss författare. Rimlista till Eufemiavisorna och Erikskröaikan.
CEDERSCHIÖLD (
1903;
boktitel).
– (
1,
2)
RIM-LUMPOR, pl. (
†)
om dålig rimmad poesi. THORILD (SVS) 1: 485 (
1783).
– (
1,
2)
RIM-LUNTA,
r. l. f. (
†)
föraktfull benämning på bok (diktsamling o. d.) innehållande rimmade dikter. THORILD Gransk. 1784, 1:
60. (Hos) Runius, Lucidor och Fru Brenner, finnes föga som ersätter den möda det kostar att genomtråka deras digra rimluntor.
SvLitTidn. 1816,
sp. 195.
–
RIM-LÖS.
[jfr t. reimlos]
orimmad, som är utan rim. En Poësi, som doch rimlös är. GYLLENBORG Andr. Föret.
3 (
1723).
Fri, rimlös vers. SÖDERRJELM Prof. 69 (
1913).
Avledn.
–
rimlöshet , r. l. f.
ALMQVIST Luna VII 1835.
– (
1,
2)
RIM-MONUMENT. (
†)
om litterärt minnesmärke på rimmad vers. HAMMARSKÖLD SvVitt. 1: 27 (
1818).
–
RIM-NÖD.
[jfr t. reimnot]
svårighet att finna (goda l. rena) rim(ord). VALERIUS 1829 i
3SAH LVI. 3:
65. – (
1,
2)
RIM-OFFICIUM.
[jfr t. reimoffizium]
(omromersk-katolska förh.) kyrkohist. o. litt.-hist. officium (so d. o. [RIM-OFFICIUM.ssg 5]
5) på rimmad vers. SCHÜCK (o. WARBURG) 2LittH 1: 153 1911.
–
RIM-ORD.
[jfr t. reimwort]
ordsom uppbär l. bildar rim. ARVIDI 3 1651. Skänk mej nu bara ett rimord på sol / när jag redan har använt fiol och viol?
FERLIN DöddansV 79 (
1930).
–
RIM-ORDNING.
ordning vari rimmen äro anbragta i en strof o. d., rimflätning. MJÖBERG Stilstud. 205 (
1911).
– (
1)
RIM-PACKA,
r. l. f. (
†)
om packe l. bunt av rimmade dikter. BESKOW 1824 i
3SAH XXXIX. 2:
38. DENS. 1880 Däre. XLVI. 2:
120. –
RIM-PANTOMIM.
om leken "rimma på verb" (se rimma, v.² 2 a slutet). Låtom oss leka 60
1880.
–
RIM-PAR.
[jfr t. reimpaar]
par av ord som rimma med varandra (i en strof o. d.). GEKLEMMING i FSS XVII. 3: 299 (
1868).
Rimpar som buteljen – helgen. OLSSON Fröding 119 (
1950).
– (
1,
2)
RIM-PJÄS. (
†)
rimmad dikt. HAMMARSKÖLD SvTitt. 1: 190 (
1818).
–
RIM-PLATS.
metr. om den plats i en vers(rad) där rimordet står. RISBERG SvVersTeori 227 (
1905).
–
RIM-POESI.
[jfr t. reimpoesie]
(
tillf.)
rimmad poesi. WULFF Dante 141 (
1897).
–
RIM-POKAL.
rimmad dikt som utskriven l. tryckt utgör en avbildning av en pokal. FRÖDl NG Eftersk. 1: 96 (
1896 – (jfr
anm. sp.
1993)
RIM-PRODUKT. (
numera bl. tillf.)
(mer l. mindre föraktfull benämning på) rimmat diktvärk. Phosph. 1811,
s. 114.
–
RIM-PROSA,
r. l. f. [jfr t. reimprosa]
(
i fackspr.)
prosa vari (slut)rim uppträda med kortare, oregelbundna mellanrum. Språket (i koranen) är icke helt prosa, utan stora delar äro skrifna på s. k. rimprosa. 2NF 1: 1277 1904.
– (
1,
2)
RIM-PÄNNA. (
tillf.)
i det bildl. uttr. äga en godrimpänna, vara en god författare av rimmad vers; jfr pänna 3 a . HPETRINI i
VärnlNatLd 1682–1957 44
1957.
– (
1,
2)
RIM-RAD.
[jfr t. reimzeile]
rimmad versrad. 2VittAH 7: 338 (
1797 MEURMAN 1847.
– (
1,
2)
RIM-RAMSA,
r. l. f. rimmad ramsa; äv. ss. nedsättande benämning på rimmad vers l. dikt. TÖRNEROS (SVS) 1: 110 (
1824).
Fatab. 1928,
s. 124.
–
RIM-REGEL; pl. -regler; förr äv.
-REGLA ,
r. l. f. (
i sht i fackspr.)
regel för rimflätning l. för ett korrekt användande av rim. Polyfem III. 20: 4 (
1811).
MJÖBERG Stilstud. 150 (
1911).
–
RIM-RENRET ~⁰² l. ~²⁰. metr. förhållandet att ett rim är rent l. att rena rim användas i en dikt; jfr ren, adj. 7 f. MJÖBERG Stilstud. 182 (
1911).
–
RIM-RIK.
om dikt o. d.: som innehåller många rim; om språk: som har många rimord. Polyfem I. 9:
3 (
1810).
Den rimrika italienskan. ALMQQIST Luna IX 1885.
–
RIM-RIKEDOM ~⁰⁰², äv. ~²⁰⁰. jfr
-rik.
CJLALMQVIST (
c. 1865) hos
OLDBERG Rim 278.
–
RIM-RYTTERI. (
†)
om alltför starkt anhopande av rim i en o. simma strof l. dikt. LJUNGGREN Bellm. 132 (
1867).
– (
1,
2)
RIM-SAGA. (
numera bl. tillf.)
saga på rimmad vers; förr äv. allmännare, om rimmad dikt l. (större) rimmat diktvärk, särsk.: ballad, romans. (Sv.) Rimsaga.. (t.) eine Romanze. MÖLLER (
1807).
EKELUND JFädH II. 2: 174 (
1831;
om rimmad fabel).
TEGNÉR (WB) 9: 425 (
1841;
i pl., om större rimmade diktvärk.).
ATTEREOM VittH 234 (
1845;
om bal-lad).
–
RIM-SCHEMA. (
i fackspr.)
schema för rimflätningen i en viss dikt l. diktform. StMod- Språkiv. 2: 181 1901.
– (jfr
anm. sp.
1993)
RIM-SJUK.
[jfr t. reimsüchtig]
(
†)
om person: som har mani pä att skriva rimmad vers; äv.: som anstränger sig mycket för att finna rim. NORDFORSS 1805.
– (jfr
anm. sp.
1993)
RIM-SJUKA,
r. l. f. [jfr t. reimsucht]
(
†)
om mani att skriva rimmad vers. SAHLSTEDT CritSaml. 82 (
1759).
SCHULTHESS (
1885) .
–
RIM-SKICKLIGHET ~⁰⁰² l. ~²⁰⁰. [RIM-SKICKLIGHET.ssg 1]
1) (
†)
i fråga om [file:R2001] språk: förhållandet att lämpa sig för rimmad vers. SKOGEKÄR BÄRGBO Wen. Föret.
1 (
c. 1650).
[ 2]
2) [jfr anm. sp.
1993]
skicklighet att rimma l. finna rim. HALLSTRÖM 1 3SAH 24: 323 (
1910).
– (
1,
2)
RIM-SKRÅ,
n. (
†)
i sg. best., ss. sammanfattande (o. förklenande) benämning på författare av rimmad vers; jfr rimmar(e)-skrå. THORILD Gransk. 1784, 1:
31. –
RIM-SLAG.
[RIM-SLAG.ssg 1]
1) (
†)
till 1, 2; om rimmad dikt som har en ordlek till utgångspunkt; jfr -smide o. -slagare. Rijmslagh på Nampnet Torwöst. JSCHEFER hos SVENONIUS MGerdt D 4 b (
1678;
rubrik).
[RIM-SLAG.ssg 2]
2) till 2; omslag l. art av rim. NORDFORSS (
1805).
RISBERG SvVersTeori 222 (
1905).
– (
1,
2)
RIM-SLAGARE. (
†)
== -smed. Rimslagarn drömmer i tjusningsyran / Om lyckans tempel visst. WADMAN 2: 110 (
1855).
– (
1,
2)
RIM-SLARVA,
r. l. f. (
†)
i pl., om dålig rimmad poesi. DALIN Arg. 2: 267 (1734
–
RIM-SLINGNING.
[jfr d. rimslyngning, t. reimverschlingung]
(
numera föga br.)
rimflätning. 2NF 18: 621 (
1912).
–
RIM-SLUT.
(jfr t. reimschluss] (i fackspr.) om den stavelse l. de stavelser i slutet av en vers som uppbär(a) rimmet; rimmat versslut, slutrim, rim(ord). Manligt, kvinnligt rimslut, manligt resp. kvinnligt (slut)rim. KOLMODIN QvSp. 1: B 1 b (
1732).
Det äldsta nordiska språket hade icke rimslut, utan en så kallad allitteration. BOIVIE SvSpr. 398 (
1834).
I rimsluten har poemet någonting, som motsvarar glas och ram för en tafla. ATTERBOM Siare 1: 272 (
1841).
FJELNER TypFig. 167 (
1920).
särsk. (
numera föga br.)
i pl., övergående i bet.: rimmade versrader l. verser, rim (se rim, sbst.² 1. Då jag intet har någon här som jag kan visa mina stackars rimsint, så sänder jag dem. KELLGREN (SVS) 6: 70 (
1777).
SvFolket 5: 157 (
1939).
–
RIM-SLUTANDE,
n. (†) rimslut, slutrim, rim(ord). The Swenske Ordsens beqwemligheet til Rijmslutande. ARVIDI 33 (1651). Alle rijmslutaude böra wara antingen Manlige eller och Qwinlige. Därs. 150.
–
RIM-SLUTEN,
p. adj. (
†)
försedd med (slut)rim, rimmad; jfr -bunden. Einar Skulesons rimsintna versar. LAGERBRING 1Hist. 2: 850 (
1773).
Ingen nation i verlden .. kan upvisa så gamla rimslutna versar som våre. 1VittAH 2: 17 (1773
–
RIM-SLUTNING.
[jfr d. rimslutning]
(
†)
rimslut, slutrim. HÖGSTRÖM Lapm. 159 (
1747).
– (
1,
2)
RIM-SMED.
(jfr t. reinischmied] rimmare; vanl. med förklenande innebörd, om person som skriver oinspirerad l. dålig rimmad vers, "versmakare" (jfr -bräkare, -djur, -rogare, -hjälte, -kladd, -klåpare, -knådare, -kopplare, -kräk, -skramla, -slagare, -smidare, -snidare, -ställare, -sudd). DÄHNERT 241 (
1746).
En ibland hundrade versskrifvare förtienar att heta Poet; .. alla de öfrige få benöja sig med namn af .. versraakare och rimsmedar. HOF Underr. 99 (
1766).
Fornv. 1943,
s. 188.
– (
1,
2)
RIM-SMIDARE.
== -smed. LIVIN Kyrk. 57 (
1781).
Våra största diktare likaväl som den enklaste rimsmidare. SvFolket 7: 258 (
1938).
Ssgr:
–
rimsmidar-lek(en). (
†)
om en pantlek vari deltagarna skulle säga ett ord som rimmade på ett bestämt, flerstavigt ord; jfr -lek 1. HUBENDICK FlickLek. 89 (
1879).
–
rimsmidar-skylt. (†) i det bildl. uttr.
hänga ut rimsmidarskylten, börja skriva dikter mot betalning.
RUNIUS (SVS) 1: 275 (
1713).
– (
1,
2)
RIM-SMIDE.
om en rimsmeds värksamhet: rimmeri; äv. konkretare, om dikt författad av en rimsmed. SvLittFT 1835, sp.
370. PedT 1949,
s. 58.
– (
1,
2)
RIM-SMIDERI ¹⁰⁰⁴ l. ⁰¹⁰⁴, äv. ³~⁰⁰². [jfr t. reimschmiederei]
abstr. o. konkretare, == -smide. SvNitet 1738,
nr 3, s. 2 (abstr.). Alla rimsmiderierna har jag skrifvit i år. VBENEDICTSSON (
1878) hos
LUNDEGÅRD Benedictsson 65. – (
1,
2)
RIM-SNIDANDE,
p. adj. (
tillf.)
om person: som ägnar sig åt rimsnideri. SNELLMAN Tyskl. 83 (
1842).
– (
1,
2)
RIM-SNIDARE,
sbst.² (sbst.¹ se sp. ¹⁰¹6). rimsmed, rimmare. Detta Bref .. / Har jag hos en Rimsnidare bestält. DALIN Vitt. 4: 488 (
1750).
De gamla rimsnidarne – en Lucidor och en Runius – älska att som prof på sin färdighet långa rader igenom använda samma rim. LJUNGGREN Bellm. 132 (
1867).
TurÅ 1936,
s. 180.
– (
1,
2)
RIM-SNIDE. (
†)
== -smide. Runii beställda rimsnide. BL 13: 32 (
1847).
– (
1,
2)
RIM-SNIDERI ¹⁰⁰⁴ l. ⁰¹⁰⁴ äv. ³~⁰⁰². abstr. o. konkretare, == -smide. VDAkt. 1783, nr 133. Har jag icke förstört min bästa tid på rimsnideri. TEGNÉR (WB) 9: 525 (
1843).
LUNDIN o. STRINDBERG GSthm 159 (
1880;
konkretare).
– (
1,
2)
RIM-SPRÅK.
[jfr t. reimspruch]
(
†)
rimmat tänkespråk l. ordspråk, sentens i rimmad form; jfr rim, sbst.² ¹ b. NORDFORSS (
1805).
–
RIM-STAV,
sbst.¹ (sbst.², se sp. 2005). (jfr t. reimstab] (i fråga om forngermansk vers) metr. allitterationsstavj jfr -bokstav. ATTERBOM VittH 203 (
1845).
AntT IX. 2: 15 (
1887).
–
RIM-STAVELSE.
[jfr t. reimsilbe]
metr. om stavelse som bildar l. uppbär (slut)rimmet l. allitterationen i en vers l. en strof o. d. ARVIDI 155 (
1651).
AntT XIII. 2: 17 (
1905).
–
RIM-STROF. (
†)
rimmad strof. NORDFORSS (
1805).
Ett reflexionsstycke i nio fyrradiga rimstrofer. SvtitTidn. 1816 sp.
423. –
RIM-STRUKTUR. (
i fackspr.)
om rimmens beskaffenhet i en viss dikt l. diktform o. d. (särsk. i fråga om rimflätning). Phosph. 1811,
s. 555.
–
RIM-STÄLLNING.
[jfr t. reimstellung]
(
i sht i fackspr.)
om den ställning som ett rimord intager i en strof o. dyl. l. som rimord intaga (i förh. till varandra); rimflätning. Phosph. 1811, s.
555. SvLittFT 1836, sp.
269. HALLSTRÖM i
3SAH 24: 427 (
1910).
särsk. i uttr. i rimställning, på den plats som tillkommer ett rimord, ss. rimord.
Ordet står icke i rimställning. PedT 1904,
s. 311.
LAMM i
3SAH 50: 233 (
1940).
– (
1,
2)
RIM-SUDD,
m. (†) == -klåpare. Wallmark eller någon annan rimsudd. TEGNÉR (WB) 3: 352 (1818).
–
RIM-SYSTEM. (
i fackspr.)
om det system enl. vilket rimmen äro anbragta i en viss strof l. dikt. Phosph. 1811,
s. 553. AntT
XXI. 6: 3 (
1924).
– (
1,
2)
RIM-SÅNG. (
†)
rimmad sång. Munkarnas rimsånger ifrån medeltiden. LittT 1796,
s. 356.
–
RIM-SÄTT.
( rim- 1745–1936. rimme- 1713–1727) [RIM-SÄTT.ssg 1]
1) [jfr anm. sp.
1993] (
†)
till 1: sätt att skriva vers; äv. konkretare: versslag, diktform (jfr -art 1). (Jag har) sökt atkomma .. (modersmålet) efter mit pund och ämne ocb wårt Swenska Rime-sätt, i större bruk och mera til at idkas. BRENNER Dikt. 1: Föret. 3 (
1713).
(Fr.) Baguenaude .. (sv.) et gammalt rimsett i Fransöska poesien. MÖLLER 1: 149 (
1745, 1755).
[RIM-SÄTT.ssg 2]
2) (
†)
till 1: prosodi. LJUNGBERG SvSpr. 1 (
1756;
klandrat i SvMerc. 3: 1352 (
1758)).
[RIM-SÄTT.ssg 3]
3) (jfr anm. sp. 1993] (numera bl. mera tillf.) till 2, om det sätt varpå rim användas i en viss strof l. dikt o. d.; äv.: rimflätning, rimställning. I sitt rim-sätt tillåter .. (H. Spegel) sig .. mången vårdslöshet. ATTERBOM Siare 2: 158 (
1843).
RISBERG SvVersTeori 234 (
1905).
–
RIM-SÄTTA. (
numera bl. tillf.)
placera (ett ljud o. d.) i rimställning (med ett annat ljud); äv. i p. pf. mer l. mindre i adjektivisk anv.: som bildar rim. Rimsatta runor. FRÖDING Eftersk. 1: 151 (
1891 Det höga korta a (i all) rimsättes av Bellman .. med det låga långa a (i al).
WULFF SvRim 73 (
1898).
–
RIM-SÄTTNING. (
numera bl. tillf.)
placering av ord o. d. i rimställning, rim(ning); äv. konkretare: rim. En god vers måste vara fullkomlig både till ord och rimsättning. BERGKLl NT Vitt. 141 (
1761).
En rim SÄttning som kräver särskild undersökning är fästa: fresta. WULFF SvRim 52 (
1898). särsk. (
†) allmännare: versskrivning (jfr rim, sbst.²
1.
TESSIN Bref 2: 171 (
1754).
–
RIM-TALS,
adv. (
†)
i rimmad form. LIND 1: 1268 (
1749).
–
RIM-TAVLA.
[RIM-TAVLA.ssg 1]
1) (
†)
till 1, 2; om (i en kyrka uppsatt) tavla med inskription på rimmäd vers. 1 st. Rijmtafla på Tyska, A:o
1707 öfe(r) den Evangeliska religions npkomst till sin större frihet i Schlesien.
FrestaKInvent. 1714.
[RIM-TAVLA.ssg 2]
2) (
mera tillf.)
till 2: för finnande av rim(ord) uppgjord lista upptagande de konsonanter l. konsonantgrupper som kunna stå i början av ett ord o. framför starktonig vokal. AllerFamJ 1931,
nr 43, Bil.
s. 31.
–
RIM-TEKNIK.
teknik l. tillvägagångssätt vid användande av rim. FestskrSödervall 47 (
1911).
–
RIM-TEKNISK.
jfr -teknik. FestskrSödervall 54 (
1911).
– (
1,
2)
RIM-TIGGARE. (
†)
om person som författar (panegyrisk) rimmad vers för att få belöning. BERGKLINT Vitt. 171 (
1768).
–
RIM-TILLVÄRKNING. (
†)
om (mer l. mindre hantvärksmässigt) författande av rimmade dikter; äv. konkretare: rimmad dikt (som är resultat av sådant författarskap). KELLGREN (SVS) 4: 170 (
1780).
Om det vore görligt att få jordas utan grafskrifter, såge jag det gerna; åtminstone undanbeder jag mig alla usla rimtillverkningar. JHLIDÉN (1790) i BL 8: 107. WADMAN Saml. 1: 68 (
1830).
–
RIM-TOSSA.
[med ordlekande anspelning på rim-tuss]
(
†)
nedsättande benämning på person som hävdar att vers bör vara rimmad; jfr -despot. Charlatanisrnen känner intet rättare ocb ädlare mått, än Grodans ifver i Fabeln. Desse nge Lag-tossor äro just så oblyge, stor-gapige, och skallande mot Himmelen sora våre gamle Rim-tossor. THORILD (SVS) 3: 236 (
1792).
–
RIM-TOSSUNGE.
[jfr -tossa]
(
†)
== -histrion. Spän pojkesnillets styrka högt, / Och sväll dig lilla padda, up; / Och säj til rimtåssungarne / Hur Stor du lille K-n är. THORILD (SVS) 1: 108 (
1784).
–
RIM-TVÅNG.
[jfr t. reimzwang]
(
i fackspr.)
tvång som rimmets krav ålägger författare av rimmad vers (o. som gör versen krystad). CLIVIJN (1804) hos HJÄRNE DagDrabbn. 132. HEDÉN 5: 25 (
1907).
–
RIM-VANA.
vana l. (stadgat) bruk i fråga om användning av rim. WULFF SvRim 31 (
1898).
–
RIM-VERS.
[jfr t. reimvers]
(
i sht i fackspr.)
om den forna av vers som använder (slut)rim, rimmad vers; äv. dels: rimmad versrad, dels: strof med slutrim; förr äv.: dikt med slutrim. LAGERBRING 1Hist. 2: 849 (
1773).
Tiestafviga rimverser. Polyfem III. 11: 2 (
1811).
Små rimverser, som någon flygtig Bager skickat till Upsala att vinna den efterlängtade dagbladsexistensen. Därs. IV. 16: 3.
ATTERBOM Minn. 204 (
1817;
om strof med slutrim).
Rim-versen, den romantiska poesiens tungomål, är skapad för musiken. SvLitTidn. 1820, sp.
486. OLDBERG Rim 102 (
1945).
–
RIM-VERSART. (
†)
rimmad versform. LHAMMARSKÖLD (1809) hos HJÄRNE DagDrabbn. 287. Polyfem III. 20: 4 (
1811).
– (
1,
2)
RIM-VIS,
n. (†) [RIM-VIS.ssg 1]
1) i uttr. ställa ngt uti rimvis, uppställa l. utarbeta ngt i form av rimmad vers. JERICI (
1588) i
2Saml. 4: 175. [RIM-VIS.ssg 2]
2) i uttr. vända ngt i rimvis, översätta ngt på rimmad vers. Rijkz Drotzen i Swerige .. (har) haft stoort Behagh till .. Alexandri Historia och then låtit in på wårt Swenska Språk i Rim-wijsz wända. SCHÜCK VittA 3: 220 (i handl. fr. 1669).
– (
1,
2)
RIM-VIS,
adj. [jfr delvis II]
(
knappast br.)
utarbetad l. skriven i form av rimmad vers. ÖSTERGREN (
1936;
angivet ss. sällsynt).
– (
1,
2)
RIM-VIS,
adv. [jfr d. rimvis, t. rennweise]
(
numera föga br.)
[RIM-VIS.ssg 1]
1) i form av rimmad vers, på rimmad vers, i rimmad form. TEGEL G1 2: 355 (
1622).
Jag har .. tänkt att rimvis öfversätta några Oder ur Horatz. CLI VIJN (1805) hos HJÄRNE DagDrabbn. 177. RYDBERG Faust 23 (
1876).
ÖSTERGREN (
1936).
[RIM-VIS.ssg 2]
2) rim för rim. BJÖRKMAN (
1889).
– (
1,
2)
RIM-VISA,
r. l. f. (
tillf.)
rimmad visa. TEGNÉR HemOrd 66 (
1881).
–
RIM-VOKAL.
[jfr t. reimvokal]
(
i fackspr.)
om den starktoniga vokalen i ett rim(ord). RISBERG SvVersTeori 228 (
1905).
–
RIM-VÄRK.ssg,
n. [RIM-VÄRK.ssg 1]
1) [jfr anm. sp.
1993]
till 1, 2: skrift l. (dikt)värk på rimmad vers; förr äv. abstraktare: författande av rimmad vers, diktning av rimmad poesi. Alle Damor wet / Hwad som Poëter städz til rijmwerck hafwer drifwit. RUNIUS (SVS) 1: 234 (
1712).
TEGNÉR FilosEstetSkr. 257 (
1808).
IllSvLittH 1: 111 (
1955).
[RIM-VÄRK.ssg 2]
2) (
tillf.)
till 2; sammanfattande benämning på allt som sammanhänger med rim o. rimflätning i en dikt o. d. Nödvändigheten att offra hela rimvärket, åtminstone vid översättning med konstnärliga anspråk, hällre än att pina både sig själv och läsaren med ett synbart tvång. WULFF Övers. 16 (
1897).
–
RIM-VÄXLING. (
mera tillf.)
omväxling l. förändring i fråga om rim l. rimaflätning. Polyfem II. 32: 3 (
1810).
HALLSTRÖM i
3SAH 24: 355 (
1910).
–
(1, 2; jfr anm sp 1993) RIM-YRSLA,
r. l. f. (
†)
-yra. Då fordom någon ung menniska kände sig angripen af rim yrslan, började han gå i skola hos mästarne. JournLTh. 1810 s. 416.
– (
1,
2)
RIM-ÄLSKANDE,
p. adj. (
tillf.)
om person: som tycker om rim l. rimmad vers. Den moderna rimälskande pub liken. TRANÉR Anakr. 208 (
1833).
– (jfr
anm. sp.
1993)
RIM-ÖVNING. särsk.
konkretare om dikt som skrivits för att skalden skall få tillfälle att öva sig i (l. visa sin skicklighet i) att rimma. Virtuosa rimövningar. IllSvLittH 1: 332 (
1955).
B
[jfr anm. sp.
1993] (
†)
:
– (
1)
RIMME-RO,
f. i uttr. ha sin rimmero, ha ostört tillfålle att skriva vers.
(
1672).
–
RIMAKTIG ,
adj. (
†)
i uttr. ngt rimaktigt, nedsättande, om ngt rimmat, rimmerier o. d. CLIVIJN (1809) hos HJÄRNE DagDrabbn. 326.