RONDÅ roŋdå⁴, äv. ron-, r. l. m.; best. -n; pl. -er. ( -au 1792. -eau 1792 osv. -å 1802 osv.) 1) litt-hist o. mus. dikt (urspr. medeltida fransk dansvisa) med speciell rimflätning o. refrängartade upprepningar, i sin mest typiska form bestående av tretton verser med två slutrim o. ett två gånger upprepat, av begynnelseorder bildat omkväde; ofta om en (enstämmigt l. polyfont) tonsatt dikt av detta slag; äv. dels om versformen, dels om tonsättningen l. musiken. SP 1792, nr 284, s. 4. Enskilta lyckade försök i Canzonens, Rondeau'ns och äfven Triolettens versarter. 2VittAH 11: 248 (1819 SYL WAN (o. Bing) 1: 195 (1910). 2) mus. fransk typ av musikstycke, som utgör prototypen till det klassiska rondot o. är uppbyggt på ett väsentligen likartat sätt. BELLMAN SkrNS 2: 229 (1792); möjl. till 1. JEANSON (o. RABE) 1: 203 (1927). BRODIN (1948).