RUCKA ruk³a², v.², äv. (i vissa trakter) ROCKA rok³a², v.⁶ -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.). (rock- 1936 osv. ruck- 1749 (: Ruck-hjul) osv.) [sannol. (delvis med anslutning till
RUCKA v.¹,) av It. o. ä. t.
rucken, sidoform till t.
rücken (se
RYCKA)]
[RUCKA.v2 0]
gm reglering av längden av orons spiralfjäder l. (i pändelur) av pändeln justera gången hos (ett ur) l. inställa (ur l. urvärk) för riktig gång; äv. (numera bl. mera tillf., icke i fackspr.): ställa om visarna på (ett ur) så att uret anger rätt tid, ställa (ur); äv. bildl. PRINTZ Uhr 66 (
1769).
Att vilja rucka solen efter ett gammalt utnött ur. TÖRNEROS Bref 2:. 38 (
c. 1825) Mig föreföll det, som om allt
(på godset Björneborg) gick som ett väl ruckadt urverk.
LILLJEBJÖRN Minn. 102 (
1874).
Skonåtlerskan tvärs öfver gatan brukade rucka sin gamla schwarzwalderrofva efter hans kommande och gående. Idun 1888,
s. 294. Efter någon tid kom .. uret tillbaka
(till urmakaren) för ruckning, för det drog sig före.
SIWERTZ Varuh. 260 1926. jfr
O-RUCKAD. – särsk.
[RUCKA.v2 .a]
a) med bestämning angivande resultatet av ruckandet. Skulle Uret .. gå två eller flere minuter fortare än Solen .., då går Uhret för fort och bör .. ruckas långsammare. PRINTZ Uhr 56 (
1769).
Då man .. vil Rucka et Uhr endast en Minut i 24 Timmar, antingen fortare eller senare, måste (osv.). Därs. 67. Månn' nya året ruckar / Förståndet rätt?
SEHLSTEDT 3: 93 1867.
[RUCKA.v2 .b]
b) ss. vbalsbst. -ning, om förhandenvarande (gm ruckande åstadkommen) inställning av ur l. urvärk. Med den ruckning pendelhjulet (på en kronometer) .. nu har .., går den .. något fortare i köld, och långsammare när varmen tiltager. VetaH 1801,
s. 275.
[RUCKA.v2 .c]
c) ss. vbalsbst. -ning, konkret: ruckinrättning. Ruckningen är en inrättning, som något förkortar den tjenstgörande delen af spiralfjedern. ERICSSON Ur. 215 1897.
Särsk. förb. –
RUCKA FRAM ¹⁰ ⁴. ställa (ur l. urvärk) för snabbare gång; stundom äv.: ställa l. vrida fram (ur). (Sv.) Rucka fram uret. (Fr.) Avancer la montre. NORDFORSS 1805.
ÖSTERGREN 1936. jfr
framrucka.
–
RUCKA TILLBAKA ¹⁰ ⁰⁴⁰. ställa (ur l. urvärk) för långsammare gång; stundom äv.: ställa l. vrida tillbaka (ur); äv. bildl. Rucka tillbala uret. NORDFORSS 1805. O! att jag kunde rucka mitt lif tvenne tiotal af år tillbaka.
PALMBLAD Falkensv. 1: 76 (
1844).
.
Ssgr (i sht urmak.):
A
–
RUCK-ARM r. l. m. arm (se arm, sbst. III 4) medelst vilken ur(värk) ruckas. BJÖRKEGREN 2291 (
1786).
HAMMARLUND Fickur. 15 1893.
–
RUCK-HJUL. (
†)
ruckinrättning reglerad av ett litet hjul l. en liten skiva som vrides runt åt det ena l. andra hållet; jfr -tavla. LIND (
1749).
WIKFORSS 2: 674 1804.
–
RUCK-INRÄTTNING ~⁰²⁰. inrättning (se d. o. 2 b) i fjäderur, medelst vilken storleken av orons svängningar o. därmed urets gång regleras. ERICSSON Ur. 305 1911.
–
RUCK-STIFT.
om vart o. ett av de till ruckinrättningen i ett ur hörande stift som inskränka orofjäderns rörelser o. därigm påvärka ett urs gång. ERICSSON Ur. 215 1897.
–
RUCK-TAVLA.
på ur: skiva l. platta o. d. försedd med gradering till ledning för ruckarmens inställning l. omställning; äv. (om ä. förh.) om dylik skiva som vid kringvridning påvärkade urets gång. WIKFORSS (
1804;
under stellscheibe
). A. på rucktaflan i fickur == Avancer, i motsats till R. == Retarder.
NF 1: 4 1875.
B
–
RUCKNINGS-TAVLA. (
†)
rucktavla. DA 1793,
nr 176, s. 3.
Avledn. (i sht
urmak.):
–
RUCKARE r. l. m. [jfr t. rücker]
(
numera bl. tillf.)
ruckarm. MÖLLER 1790.
(För undersökning av utsvängningen) vrider man ruckarens spets precis till den punkt, hvarest anslagsstiftet är borradt.
BERGQVIST o. HELLBERG Horrmann 65 (
1881).
Ssgr (
numera bl. tillf.):
–
ruckar-arm, äv.
ruckare-arm,
r. l. m. ruckarm. SvT 1852,
nr 24, s. 4.
–
ruckar-hjul.
(-are- 1852. -are- 1790–1828) (†) rucktavla. MÖLLER 1790.
SvT 1852,
nr 24, s. 4.
–
ruckar-stift.
[jfr t. ruckerstift]
ruckstift. BERGQVIST o. HELLBERG Horrmann 76 1881.