RUGGA rug³a², v.¹ -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING. [sv. dial.
rugga, rogga (med slutet
o-ljud); jfr nor. dial. o. isl.
rugga, gunga, vagga, röra fram o. åter, meng.
ruggen (eng. dial.
rog); jfr äv. sv. dial.
ruggla, vackla, runka, fd.
ryglæneder, störta ned l. omkull, nor. dial. o. isl.
rugla, eng. dial.
ruggle, roggle; möjl. besläktat med
RUCKA, sbst.¹ – Jfr
RUGGA sbst.³, o. v.⁵]
(
numera bl. i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
[RUGGA.v1 1]
1) == RUCKA sbst.¹, ¹. (Sv.) Runka, al. rugga.. (lat.) movere. SPEGEL 382 1712. Thet sitter fast, thet låter ei rugga sig hit och thit.
LIND (
1749).
Sedan ytan af muren är bräckt och ruggad, så är det svåraste af brecheringen förbi. STÅHLSVERD 33 (
1755).
Om bottnen består af Sand, duger det ej at med klubban nedslå stolpen, utan måste man då rugga den så länge, til dess den efter behof är nedergången. VetAH 1774,
s. 45.
Man kan "rugga" stenen, d. v. s. få den att runka. Ortn- Värml. 9: 193 1952.
[RUGGA.v1 1.slutet]
särsk. bildl.,==
RUCKA sbst.¹,
1 b. Hans
(dvs. Karl II:s av England) makt
(synes) för ringa till att rugga Kromwäl ur det sätet, han sitter uti.
EKEBLAD Bref 1: 399 (
1655).
En Philosophe han tror, att ingen ting kan rugga / Dess nöjes fasta borg. KELLGREN (SVS) 6: 6 (
1770).
[RUGGA.v1 2]
2) refl.: skaka (på) sig. LIDMAN Regnspir. 30 (
1958;
om fågel). [RUGGA.v1 3]
3) med avs. på ur l. urvärk, == RUCKA sbst.²,; anträffat bl. i ssgn RUGGE-HJUL. == ruck-hjul. LIND 1: 1406 1749.