RUGGE rug³e² l. RUGG rug⁴, sbst.³, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) RUGGA rug³a², sbst.⁵, r. l. m. l. f.; best. -an; pl. -or. (rugg 1891 (: vassrugg) osv. rugga 1754–1921 (: vassruggan, Sg. best.). ruggar, pl. 1754 (: Ahl-ruggar) osv. rugge 1851 osv.)

[sv. dial. rugg(e), tät samling av växter l. träd, hop, hög, mängd; sannol. samhörigt med sv. dial. ruka, ruga, liten hög (se RUKA sbst.¹,). – Jfr RUGGA sbst.⁴,]

[RUGGE 1]

1) tät (ofta mer l. mindre tuvlik) samling l. klunga av många exemplar av en växt(i sht i fråga om vass l. säv l. kärrväxter); tuva, tova; äv. om tät samling av buskar l. träd. LUNDBERG Träg. 26 (1754). Enen (vid Slättösand) växer i täta ruggar. FoFl. 1906, s. 149. En liten rugge blåsippor blandar sitt violetta ljus med markens isglinder. SvD(A) 1919, nr 80 B, s. 6. Mitt i det gamla kärret fanns en stor rugge av vass. KOLTHOFF VäderkvÖ 91 (1921). DE GEER Bergsl. 180 (1951). jfr AL-, GRAN-, GRÄS-, PLANT-, SÄV-, VASS-RUGGE m. fl.

[RUGGE 2]

2) (numera bl. mera tillf.) samling l. tuss av utstående hår (på ett djur). (Hundens) hår stod ut i stora ruggar öfver hela hans kropp. DRANGEL London Vargh. 141 (1908).

Ssgr: (till 1):

– RUGG-BILDNING. (mera tillf.) bildning av ruggar.

SONESSON BöndB 537 (1955).

– RUGG-TALS, adv. (†) i uttr. växa ruggtals, växa i ruggar l. tuvor. Samma Jord-art är then, hvarest Nässlor växa ruggtals. LUNDBERG Träg. 57 1754.