RUSTIKA rus⁴tika, r. l. f.; best. -an. (äv. -ica)

[jfr t. rustika (i bet. 1); i bet. 1 sannol. av it. rustica, f. sg. av rustico, rustik (i sådana uttr. som opera rustica, arbete i rustik, alla rustica, på rustikt sätt), av lat. rusticus (se RUSTIK); i bet. 2 av nylat. rustica, f. sg. av rusticus (i uttr.

capitalis rustica, rustik kapitäl)]

[RUSTIKA 1]

1) konst. o. byggn. lnotsv. RUSTIK I 2 a, II, = RUSTIK II. NF (1890). Den yttre väggytan, särskildt nedre våningens, pryddes (under högrenässansen) ofta med rustika. WRANGEL Konststil. 28 (1897). Byggningen är .. beklädd med fyrkanthuggen granit i rustika i något skiftande färg. TurÅ 1910, s. 156. Fönsteromfattningar i rustica. SvLantmät. 2: 590 1928.

[RUSTIKA 2]

2) paleogr. motsv. RUSTIK I 3: på 100-talet e. Kr. uppkommen bokskrift kännetecknad av tunna uppåtgående staplar o. kraftiga horisontala linjer. Rustikan har som namnet anger en viss lantlig enkelhet i sin form. SvBoktrFMedd. 1933 s. 117. GrafUppslB 71 1951.

Ssgr: (till 1; konst. o. byggn.):

– RUSTIKA-KOLONNAD. kolonnad i rustik.

PT 1897, nr 289 A, s. 3.

– RUSTIKA-KVADER. rustik kvadersten.

PAULSSON ItRenäss. 1: 42 (1937).