RYGGMÄRG ryg³~mær²j, r. l. m.; best. -en; pl. (i sht i fackspr., mera tillf.) -ar (STRINDBERG Hafsb. 107 1890 osv.) , äv. -er (FLORMAN Anat. 2: 309 1830). (rygg- 1611 osv. rygge- 1640) [RYGGMÄRG 0]
den strängformiga, av nervcentra o. nervbanor bestående del av det centrala nervsystemet som är innesluten i ryggradskanalen (o. som utgör dels en del av förbindelsen mellan hjärnan o. kroppens yttre delar, dels centrum för reflexer); av. ss. ämnesnamn; jfr
MÄRG sbst.
2 a, b. FORSIUS Phys. 226 (
1611).
Ibland har .. (hjärnan vid hjärnvattusot) varet upmjukt til en mölja, eller förtärd intil öfversta rygg-märgen. All(Ld) 1768, s. 43. Hippoerates .. har känt de åkommor, som uppstå af vällustens för ymniga njutning, och gifver dem namn af .. ryggmergens borttärande. Urban Onani 5 (1835). Ryggmärgen är en fortsättning nedåt af den förlängda märgen. WRETLIND Läk. 9–
10: 20 (
1901).
Torkning av ryggmärgar av kaniner, som fått rabies. WIRGIN Häls. 3: 60 (
1933). – särsk.
[RYGGMÄRG .a]
a) om ryggmärg av djur, använd ss. (ingrediens i) maträtt. Ragout af Ryggmärg. WARG 86 (
1755).
SCHULTHESS 1885. jfr
OX-RYGGMÄRG.
[RYGGMÄRG .b]
b) om ryggmärgen ss. fungerande centrum vid reflexmässigt l. instinktivt handlande. Cykla med ryggmärgen. De individer, som icke kunde reglera sina låga drifter, utan tänkte med ryggmärgen, voro lägre former. STRINDBERG Hafsb. 51 (
1890).
GHT 1936,
nr 92, s. 3.
[RYGGMÄRG .c]
c) (
numera bl. tillf.)
i utvidgad anv., om person, med syftning på primitivt stadium av andlig värksamhet. Dessa hjärnors och ryggmergars försts svaga försök att räsonnera. STRINDBERG Hafsb. 107 1890.
[RYGGMÄRG .d]
d) (
numera bl. tillf.)
bildl., om styrka l. intensitet o. d.; jfr MÄRG sbst. 5 d β. En "Hamlet", beröfvad ryggmärgen af sin reflexion, nedsjönke till en feg stackare eller en illslug skälm. CYGNÆUS 3: 288 1861.
Ssgr –
RYGGMÄRGS-AFFEKTION.
med. jfr affektion 1 slutet. Hygiea 1852,
s. 353.
–
RYGGMÄRGS-ANESTESI.
[jfr t. rückenmark(s)anästhesie]
med. anestesi åstadkommen gm lumbalinjektion av anestetiska medel, lumbalanestesi, spinalanestesi; jfr -bedövning. Hygiea 1902,
2: 348.
–
RYGGMÄRGS-BEDÖVNING.
i sht med. abstro. konkretare; jfr -anestesi. 2SvUppslB 3: 390 1947.
–
RYGGMÄRGS-BROCK,
n. med. (svulst bildad gm) ryggmärgshinnornas utträngande genom hål i ofullständigt sluten ryggradskanal. CEDERSCHIÖLD QvSlägtl. 3: 164 1839.
–
RYGGMÄRGS-EPIDEMI, (
†)
om poliomyelitepidemi. PT 1905,
nr 185 A, s. 2.
–
RYGGMÄRGS-FÖRLAMNING.
[jfr t. rückenmark(s)lähmung]
med. förlamning vållad av sjukliga förändringar i ryggmärgen. WRETLIND Sk. 9–
10: 137 (
1901;
om ryggmärgstvinsot).
HOFSTEN Ärftl. 2: 238 (
1931).
–
RYGGMÄRGS-FÖRTJOCKNING. (
mera tillf.)
anat. konkret: förtjockat parti av ryggmärgen, ansvällning av ryggmärgen; jfr -svall. BROMAN Människokr. 2: 96 (
1934).
–
RYGGMÄRGS-HINNA,
r. l. f. anat. om vardera av de hinnor vilka skyddande omsluta ryggmärgen. Ryggmärgen .. är omgifven (av) .. den hårda och mjuka rygmärgshinnan och den emellan dem liggande spindelväfshinnan. LUNDBERG Husdj. 166 (
1868).
Ssg:
–
ryggmärgshinne-inflammation.
med. WRETLLND Läk. 9–
10: 187 1902.
–
RYGGMÄRGS-HUVUD. (
†)
om förlängda märgen. FLORMAN Anat. 2: 119 (
1830).
–
RYGGMÄRGS-HÅL. (
numera bl. tillf.)
i sht anat. hål i ryggkota som omslutes av kotkroppen o. kotbågen o. genom vilket ryggmärgen löper, kothål; äv. om motsvarande hål i korsbenet; stundom äv. om nackhål (se d. o.
1).
HERNQUIST HästAnat. 13 (
1778;
i korsbenet). FLORMAN Anat. 1: 282 1823.
Jakten 338 (
1951;
om nackhål hos rådjur). –
RYGGMÄRGS-INFEKTION.
i sht med. jfr infektion 2. SvUppslB 23: 516 1935.
–
RYGGMÄRGS-INFLAMMATION.
[jfr t. rückenmark(s)entzündung]
med. o.
veter. inflammaton i (del av) ryggmärgen. DANNSTRÖM Hering 328 (
1848).
LD 1905,
nr 202,
4 (om poliomyetit). –
RYGGMÄRGS-KANAL.
i sht anat. [RYGGMÄRGS-KANAL.ssg 1]
1) [jfr t. rückenmark(s)kana]
kanal (med väggar av bindväv l. ben) som innesluter ryggmärg(en); särsk.: ryggradskanal. FLORMAN Anat. 1: 334 (
1823).
Ryggmärgskanalen fortsättes .. (hos vissa benfiskar) längre (bakåt) än verteberbildningen, på den nakna chorda, och omslutes af samma broskhylsa som den. SUNDEVALL ÅrsVetA 1845 – 50,
s. 330.
2NF 34: Suppl.
428 1922.
[RYGGMÄRGS-KANAL.ssg 2]
2) om den fina kanal som löper längs genom ryggmärgens centrala parti, ryggmärgens centralkanal. FLORMAN Anat. 2: 319 (
1830).
WRETLIND Läk. 9–
10: 20 1901.
–
RYGGMÄRGS-KOMMOTION ~kom¹o|ω²n, äv. -ot|-, r.; best. -en; pl. -er. [jfr nylat. commotio (medullae) spinalis; senare leden av lat. commotio (gen. -ōnis), rörelse, sakning, vbalsbst. till commovere, röra, rubba, av com (se kon-) o. movere (se movera)]
med. om (kortvarigare) rubbning av ryggmärgens funktioner, förorsakad av stöt l. slag; jfr
-skakning. NF 8: 1091 1884.
–
RYGGMÄRGS-KOMPRESSION.
[jfr t. rückenmark(s)kompression]
med. (fortskridande) sammanpressning av ryggmärgen förorsakad av ryggmärgstumör(er) l. sjukdomsprocess(er) i kotpelaren o. d. NF 14: 120 1890.
–
RYGGMÄRGS-LÄSION.
med. jfr läsion 1 o. -skada. Hygiea 1894, 2:
187. –
RYGGMÄRGS-LÖS. (
tillf.)
[RYGGMÄRGS-LÖS.ssg 1]
1) som saknar ryggmärg; srsk. mer l. mindre hyperboliskt.
(Onanisterna skulle) ju ändå .. bli helt impotenta, vansinniga, ryggmärgslösa. LO-JOHANSSON Gen. 437 1947 [jfr språkprov från
1835 under ryggmärg]
[RYGGMÄRGS-LÖS.ssg 2]
2) bildl.: som saknar kraft l. halt l. sundhet; jfr ryggmärg d. Gråtmild, ryggmärgslös religiositet. LIDFORS Fragm. 220 1904.
–
RYGGMÄRGS-NERV.
[jfr t. rückenmark(s)nerv]
anat. om var o. en av de nerver som parvis utgå från ryggmärgen o. lämna ryggraden mellan kotbågarna. SÖNNERBERG Loder 672 1799.
–
RYGGMÄRGS-PROV.
(i icke fackmässigt spr.) (prov av ryggmärgsvätskans beskaffenhet, erhållet gm) lumbalpunktion. BERGMARK Nervsj. 51 (
1931).
–
RYGGMÄRGS-ROT.
[jfr t. rückenmark(s)wurzel]
anat. om var o. en av en ryggmärgsnervs båda rötter. VerdS 116: 39 1903.
–
RYGGMÄRGS-RÄNNA,
r. l. f. (
numera föga br.)
anat. medullarränna. LEVERTIN Eschricht 1: 24 (
1858).
–
RYGGMÄRGS-RÖR anat. jfr -kanal 1. SUNDSTRÖM Huxley 106 (
1874;
hos lansettfisk). –
RYGGMÄRGS-SEGMENT.
[jfr t. rückenmark(s)segment]
anat. om vart o. ett av de segment av ryggmärgen från vilka par av ryggmärgsnerver (innerverande olika segment av kroppen) utgå. Hygiea 1901, 1:
584. –
RYGGMÄRGS-SJUKDOM ~⁰² l. ~²⁰. med. sjukdom som berör (ngn del av) ryggmärgen. Hygiea 1852,
s. 409.
–
RYGGMÄRGS-SJÄL.
[jfr t. rückenmark(s)seele]
(
numera i sht i lärdomshistorisk framställning använd)
benämning på sammanfattningen av de psykska funktioner som i sht av den tyske fysiologen E. PFLÜGER (1829–1910) uppfattats ss. (icke reflektoriska utan) representerande förnimmelse o. vilja. REIN Psyk. 1: 436 (
1878).
–
RYGGMÄRGS-SKADA,
r. l. f. Hggiea 1922,
s. 624.
–
RYGGMÄRGS-STRÄNG.
[jfr t. rückenmark(s)strang]
anat. sträng av ryggmärg; särsk. om var o. en av de parallellt löpande strängar av vilka ryggmärgen är sammansatt. FLORMAN Anat. 2: 308 (
1830).
–
RYGGMÄRGS-SYFILIS.
med. form l. stadium av syfilis vid vilken (vilket) ryggmärgen är angripen; jfr -tvinsot. Hygiea 1901, 1:
234. –
RYGGMÄRGS-TUMÖR,
[jfr t. rückenmark(s)tumor]
med. tumör utgående från ryggmärgen l. dess hinnor. UpsLäkF 1900 – 01,
s. 453.
–
RYGGMÄRGS-TVINSOT ~⁰², äv. ~²⁰. [jfr t. rückenmark(s)scehwindsucht]
med. (av syfilis orsakad) ryggmärgssjukdom kännetecknad av fortskridande degeneration av ryggmärgens bakre strängar; förr äv. allmännare, med inbegrepp av andra ryggmärgssjukdomar med liknande sjukdomsbildHARTELIUS Sjukgymn. 165 (
1870).
NF 14: 121 (
1890;
allmännare). –
RYGGMÄRGS-UPPMJUKNING ~⁰²⁰. [jfr t. rückenmark(s)erweichung]
med. på sjukliga förändringar beroende uppmjukning o. sönderfall av vävnaden i ryggmärgen. Hygiea 1866 s.
323. –
RYGGMÄRGS-VATTUSOT. (
†)
hos djur: ryggmärgsinflammation med abnorm ökning av ryggmärgsvätska. SFS 1863,
nr 32, s.
4. LUNDBERG HusdjSj. 194 (
1868).
–
RYGGMÄRGS-VÄTSKA,
r. l. f. anat. cerebrospinalvätska (som omger ryggmärgen) i ryggradskanalen. 2NF 30: 243 1920.