RÅ rå⁴, sbst.², r. l. f. (l. m.) ((†) n.
DALIN Arg. 2: 249 (
1734,
1754)
SDS 1899,
nr 68, s. 4);
best. -n, stundom -en ((†) råhånn 3SthmTb. 5: 57 (1603); ss. n. -et MÖLLER 1: 105 1745, STRINDBERG Blomst. 73 (1888)); pl. -r (SkeppsgR 1533, s. 42 a, osv.) ((†) -ar SkeppsgR 1544, TERSMEDEN mem. 5: 146 (1779); -er WILLMAN Resa 193 1667 LANG FinlSjör. 1: 87 (1890); -n SAHLSTEDT 1757. TT 1875, s. 56; pl. best. råna SkeppsgR 1543, s. 6 b, SkepCommSkepzb. 1689). ( ra1689 (: Rana, pl. best.). raa 1689. roo 1558–1730. rå (rh-, -åh, -åå) 1533 osv.) [ fsv.
ra, stång, rå; jfr dan. o. nor.
rå, isl.
rå, mlt.
rā, holl.
ra, t.
rahe; av ett germ.
rahö-, med grundbet.: stång. –
Jfr RAGA, v.¹,
RÅ, sbst.³]
[RÅ.sbst2 1]
1) stång l. dyl. a) fisk. vid isnotfiske: lång stång som användes vid utläggning av notar o. nät under isen, notrå, notstång.
ROSENHANE RespublGlac. 16 (
1681).
TISELIUS Vätter 1: 118 (
1723). Nu ta råkarlarna var sin rå och sticka in den väldiga, smäckra spiran under iskanten.
SvKul- turb. 9–
10: 271 1931. jfr
NOT-RÅ.
[RÅ.sbst2 1.b]
b) i sign MULL-RÅ. [RÅ.sbst2 2]
2) sjöt. vågrätt tvärs över (förkanten av) en mast l. stång upphängt rundhult (av trä l. järn) avsett att uppbära (o. sprida) ett segel (råsegel); stundom äv. med inbegrepp av spri. SkeppsgR 1533,
s. 42 a. Tackel, råer och master bäfva.
TRUDEEN Vitt. 208 (
c. 1690): Med förnyadt hot / faller stormen på, / och då brister skot, / och då springer rå.
TEGNÉR (WB) 5: 73 (
1825).
Fartyget är .. riggat som fyrmastat skonertskepp med rår på fockmasten. VFl. 1934,
s. 40, – jfr
AKTER-,
BEGINE-,
BRAM-,
FOCK-,
FÖR-,
FÖRMAST-,
FÖRMÄRS-,
KRYSS-,
KRYSSMÄRS-,
MÄRS-,
RÖJEL-,
SEGEL-,
SKEJSEL-,
SKEPPS-,
STOR-,
STORBRAMS-,
STORMÄRS-,
STORÖVERBRAM-,
STORÖVERMÄRS-,
UNDER-,
ÖVER-,
ÖVERBRAM-RÅ m. fl. – särsk.
[RÅ.sbst2 2.a]
a) i vissa stående uttr., t. ex. toppa och brassa rårna, inrikta rårna så att de få riktig inställning (parallellt mod däcket; jfr TOPPA resp. BRASSA, v.²); kaja en rå, se KAJA v.³,; stryka en rå, rigga ned l. sänka en rå (utan att avlägsna dess tackling); slå l. sy o. d. segel under rå, göra fast ett segel (med dess överkant) vid vederhörligt rundhult; pika en rå, se PIKA, v. 5; förr äv. taga segel undan rå, lossgöra segel från rundhult. Taga Seglen vndan Råå. Siöl. 1667, Skipm.
24. Hellweghs duk var dålig och gick sönder då den syddes under råå.
Dæ dalus 1951 s. 98 (
1630).
På Redden drager .. (uppbördsskepparen) försorg om .. at Råerne äro altid rätt Tåppade och brassade. ReglArméenFl. 1788, s. 44. När Seglen första gången slåss under Rå, skall man passa på i Stilt väder. CHAPMAN Liniesk. 67 (
1796).
Rida för ankar med strukna rår och stänger. ÖoL (1852). STENFELT 445 1920. – särsk.
[RÅ.sbst2 2.a.α]
α) (
†)
(den) stora rån, underrån på stormasten, storrån. Brassor til bådha Merssana, och til stora Råen. SkeppsgR 1543. HUMBLA Landcr. 498 1740. [RÅ.sbst2 2.a.β]
β) (
numera bl. om ä. förh.)
manna, förr to äv. bemanna rå l. rår, om fartygsbesättning: uppställa sig på ett fartygs rår; se för övr. BEMANNA I 1 d, MANNA, v.¹ ⁴ b. TERSMEDEN Mem. 5: 146 (
1779).
[RÅ.sbst2 2.a.γ]
γ) springa rå (förr äv. rån), om ett förr brukat straff bestående däri att delinkventen bunden i ett tåg (en l. flera ggr) från en rå släpptes l. fick hoppa ned i vattnet på ena sidan av fartyget o. drogs upp på den andra, sidan; jfr KÖLHALA 2. 3SthmTb. 5: 57 (
1603).
Att springa de råå achtar tjuffqen intet. RP 6: 623 (
1636).
Tredie resan springe (den menige som stört gudstjänsten) Råhn. SCHMEDEMAN Just. 899 (
1655). "Springa rå" var ett lindrigare straff än att dragas under kölen.
VFl. 1930,
s. 163.
[RÅ.sbst2 2.a.δ]
δ) (
†)
ligga under rå, betecknande att ett fartyg intagit viss seglingsberedskap. WIDEKINDI G2A 106 (
c. 1676).
[RÅ.sbst2 2.b]
b) i utvidgad anv., om tvärstång l. tvärslå på en vertikal stång, t. ex. en flaggstång l. telegrafmast. KrigVAT 1846, s.
65 (på telegrafmast). (Den i kruka planterade klängväxten) hade att välja på den lodräta käppen och det vågräta rået
(i spaljén). STRINDBERG Blomst. 73 (
1888).
Mot .. Segelsällskapets klubbhus (i Sandhamn) står den höga flaggstången med sin rå som ett vitt kors. SPARRE SkeppLärk. 65 (
1918).
Ssgr: (i allm. till 2, sjöt.)
A
–
RÅ-BAND.
(jfr d. råbånd, nor. räband, isl. ráband, mlt. rābant, holl. raband, t. rahband, eng. roband] av två l. tre kabelgarn hoptvinnad tågända varmed råseglets övre kant (råliket) fastgöres vid rålejdaren; jfr knyttels.
SkeppsgR 1543. Giör löst Råbanden på Seglen. ROSENFELDT Tourville 5 (
1698).
Vfl. 1926,
s. 87.
Ssgr:
–
råbands-knop.
[jfr d. råbåndsknob, nor. råbandsknop]
ett slags dubbelknut bestående av två halvslag mot varandra, det ena medsols, det andra motsols. ROSWALL Skeppsm. 1: 28 (
1803).
Råbandsknop förekommer allmännast vid två ändars sammanknopning. NFSportlex. 4: 877 1941.
–
råbands-knut.
[jfr d. råbåndsknude]
== -knop. ÖHRVALL Knut. 31 (
1908).
–
RÅ-BOJORT. (
förr)
råriggad bojort. SkeppsgR 1546.
–
RÅ-BORG.
kätting vari underrå på ett större segelfartyg är upphängd; jfr borg, sbst.⁵ ² slutet. KrigVAT 1835, s.
221. –
(1 a) RÅ-FÄLLING ~fäl²iŋ, förr äv. -FÄRING , r. l. f.; best. -en; pl. -ar. ( -fäll- 1723 osv. -fär- 1845) [sv. dial. råfäling; senare leden möjl. till färda, v.¹]
(i vissa trakter) fisk. smäcker lina fäst vid en notrås bakre ända. TISELIUS Vätter 1: 117 (
1723).
SvKulturb. 9– 10: 271 1931.
–
RÅ-HAKE. (
förr)
hake avsedd att fånga ett flentligt fartygs rigg (ss. förberedelse till äntring). SERENIUS Qqq 4 b
1734.
SvFlH 2: 41 (
1943;
om förh. vid slutet av 1600talet).
–
RÅ-HANGARE.
hangare (se d. o. 1) för nedtagande av en underrå. RAJALIN Skiepzb. 216 (
1730).
RAMSTEN o. STENFELT 1917. ssg: råhangarl.
råhangare-block. ett på vardera sidan av mas ten anbragt block varigenom det tåg (råhangaren) löper varmed underrårna på ett segelfartyg upphissas o. nedtagas; jfr karderblock.
FRICK o. TROLLE 160 1872.
–
RÅ-HULT.
[jfr holl. rahout, t. rahholz]
benämning på plankgången (se plankgång 2 [RÅ-HULT.ssg 1.a]
a) mitt för övre däckets vaterbord (närmast under skarndäcket) på ett segelfartyg av trä. SkepsgR (
1543).
NILSSON Skeppsb. 223 (
1932).
Ssgr:
–
råhults-linje.
CHAPMAN Skeppsb. 126 (
1775).
Råhultslinien är den linie, som går igenom alla de punkter, der öfverkant af råhultet .. träffar spanten. WITT Skeppsb. 107 (
1858).
–
råhults-plåt.
benämning på bordläggningsplåten när. mast under däck på ett järnfartyg. RAMSTEN o. STENFELT 1917.
–
RÅ-HÄST,
r. l. m. [RÅ-HÄST.ssg 1]
1) (
†)
== -pärt. ROSENFELDT Touurville 13 (
1698).
SERENIUS 282 1741. jfr
RÅLAMB 10: 47 (
1691; om
röstjärn). [RÅ-HÄST.ssg 2]
2) (i vitter stil, tillf.) bildl., om fartyg. Råhästar yra / till Ramsnäs de styrde. NPress. 1896,
nr 9, s. 3.
–
RÅ-KALV,
sbst.¹ (sbst.² se rå, sbst.⁵ ssgr), r. l. m. (†) om mellersta stycket av en rå av trä; jfr kalv, sbst.¹ I ³ c. WITT Skeppsb. 255 (
1863).
LINDER Sjöm. 54 (
1896).
–
(1 a) RÅ-KARL fisk. medlem av ett fisknotlag med uppgift att vid isnotfiske föra notrån från vak till vak under isen. ROSENHANE RespublGlac. 11 (
1681).
–
RÅ-KEDJA,
r. l. f. [jfr t. rahkette]
(
†)
== -kätting. SERENIUS Rrr 2 b
1734. ÖoL
1852.
–
RÅ-KLAMP,
r. l. m. [jfr holl. raklamp]
(
†)
om var o. en av de två på varje rånock fastsatta klamparna (se klamp, sbst.¹ ¹ a. SE
RENIUS Qqq
3 b
1734. RÖDING
SD 70 1798.
–
(1 a) RÅ-KROK.
ksk. vid isnotfiske använd, krokförsedd l. krökt stång varmed man fångar upp o. manövrerar notrån under isen. ROSENHANE RespublGlac. 17 (
1681).
SvKulturb. 9–10: 271,
1931.
–
RÅ-KÄTTING.
[jfr holl. raketting]
(förr.) kätting använd att därmed fästa rår vid masten (för att vid strid icke rårna skulle falla i däck, om det tågvirke i vilket de hängde blev avskjutet). ExFlott. & 32 (c. 1740). SjöreglÖrlFl. 1785, &
360.
–
RÅ-LATTA.
träskena anbragt på akterkant av en rå på den plats, där den ligger an mot riggen, när man brassar bidevind. RAMSTEN o. STENFELT 1917.
–
RÅ-LIK,
n. [jfr holl. ralijk, t. rahliek]
lik (se -lik, sbst.²) fastsytt längs ett råsegels överkant (som fästes vid rån), överlik; äv. om kanten. SkeppsgR 1544,
s. 17 a.
–
RÅ-LÄNGA,
r. l. f. [jfr d. rålænge]
(
förr)
kabelgarnsstropp fastsydd vid råns överkant o. använd (för huggning av märssegelstaljan) vid rålls upptagning. EBOHRN NautOrdb. 121 (
1840).
UFlott. 2: 81 1904.
–
(2 a ) RÅ-MANNANDE,
p. adj. (
numera bl. om ä. förh.)
om fartygsbesättning: som mannade på. Örlogsfartygens råmannande besättningar. HELLBERG Samtida 4: 206 (
1871;
om förh. 1850).
VFl. 1928, s.
155. –
(2 a ) RÅ-MANNING. (
numera bl. om ä. förh.)
handlingen att manna rå; hedersbetygelse bestående däri att besättningen på ett fartyg mannade rå. PIHLSTRÖM SkeppAflöpn. 1: 235 (
1796).
Konungen mottogs med råmanning och salut. SvT 1852
nr 224 s. 2.
VFl. 1928 s. 155.
–
RÅ-MATTA,
r. l. f. (
†)
tågvärksmatta varmed rå kläddes till skydd mot skamfilning av tacklingen; jfr brass-matta. PIHLSTRÖM SkeppAflöpn. 1: 300 (
1796).
–
(1 a) RÅ-MÅL,
sbst.¹ (sbst.² se rå, sbst.³ ssgr). (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) avstånd av tjugo steg; eg. om längden av en notra. SCHULTZE Ordb. 3021 (
c. 1755). Hitopp
(dvs. frän grinden till skolhuset) är ju knappt ett råmål.
SPONG Tavl. 161 (
1946).
–
RÅ-NOCK.
[jfr holl. ranouk, t. rahnock]
om yttersta delen l. l. ändan (nocken) av en rå. ROSENFELDT Tourville 87 (
1698).
Allra längst ute på rånocken till övre bramseglet hade .. jungmannen) hängt och dinglat mitt ute i Atlanten. HELLSTRÖM Malmros 231 (
1931).
–
RÅ-PÄRT.
[jfr nor. råpert, holl. rapaard, t. rahpaard]
tåg som hänger i en bukt under en rå o. som användes ss. fotstöd vid arbete med seglen; jfr pärt, sbst.¹
². DALMAN 42 1765.
–
RÅ-REP,
sbst.¹ (sbst.² se rå, sbst.⁵ ssgr). (†) om skeppståg av ngt slag; jfr -hangare. SkeppsgR 1543,
s. 12 b.
Därs. 1544.
–
RÅ-RIGGAD,
p. adj. om mast l. fartyg.: råtacklad. SD(L) 1901,
nr 562, s. 2.
–
RÅ-RING.
[jfr holl. raring]
(
†)
på rå anbragt ring, avsedd ss. fäste för beslagsejsing. SERENIUS Rrr 3 a (
1734).
BJÖRKMAN (
1889) .
–
RÅ-SEGEL.
[jfr holl. razeil, t. rahsegel]
fyrkantigt segel som tmed sin övre kant) är fastgjort vid en rå; motsatt: snedsegel. SkeppsgR 1543 s. 9 b. Råseglen benämnas nedifrån: undersegel, (fock, storsegel och begin), undre och övre märssegel, undre och övre bramsegel samt röj).
HÄGG Segel 70 (
1935).
Ssgr:
–
råsegel-båt l.
råsegels-båt.
råtacklad båt. Landsm. II. 3: 103 1887.
–
råsegel-eka,
r. l. f. jfr -båt. Fatab. 1933 s. 296 (
om ä. förh.) .
–
råsegel-rigg. rårigg.
Fatab. 1929 s. 133.
–
råsegel-skonare.
jfr -båt. VFl. 1927,
s. 102.
–
råsegel-tacklad ,
p. adj. råtacklad. Ansikten 10 1932.
–
RÅ-SEGLANDE,
p. adj. om fartyg: förande råsegel; som utgör en råseglare. VFl. 1926,
s. 7.
–
RÅ-SEGLARE,
r. l. m. [jfr d. råsejler, nor. råseiler]
segelfartyg som för råsegel; i sht om segelfartyg vars rigg huvudsakligen utgöres av råsegel; motsatt: snedseglare. LIND 1: 1247 1749.
HÄGG TretungFl. 124 (
1941).
–
RÅ-SPIRA,
r. l. f. (trä)spira använd till rå. SPF 1859,
s. 534.
–
(2 a ) RÅ-SPRINGANDE,
n. ( rå- 1634 osv. rån- 1784) (
numera bl. om ä. förh.)
== -springning. Cronones båtzmän .. straffas af Sjörätten .. medh råå springande. BtÅbotH I. 6: 204 (
1634).
2RARP 7: 449 1734.
–
(2 a ) RÅ-SPRINGNING. (
numera bl. om ä. förh.)
handlingen l. straffet att springa rå. BJÖRKEGREN 321 1784.
SvFH 2: 109 (
1943;
om förh. 1688).
–
RÅ-TACKLAD,
p. adj. ( rå- 1867 osv. rår- 1877) om fartyg l. mast: försedd med rå(r) o. råsegel; om fartyg i sht: vars rigg till större delen utgöres av råsegel. SFS 1867,
nr 38, s. 12.
Fyra master, af hvilka två äro råtacklade och två slätriggade. GHT 1905,
nr 245 B, s. 3.
Den råtacklade fyrmastaren Andrina. VFl. 1920 s. 54.
–
RÅ-TACKLARE,
r. l. m. (
ngt vard.)
== -seglare. VFl. 1923,
s. 96.
–
RÅ-TACKLING.
[jfr t. rahtakelage]
konkret, om allt det gods som påtacklas o. fastsättes på ett fartygs rår; tackling som utgöres av rå(r) o. råsegel. EKBOHRN NautOrdb. 1840.
–
RÅ-TOPPLÄNTA ~⁰²⁰. tåg l. talja varmed rån toppas åt ena l. andra sidan l. fasthålles i horisontellt läge, topplänta. PLATEN Glascuck 1: 234 (
1836).
–
RÅ-TOPPSEGEL ~⁰²⁰. toppsegel upphängt under en rå. WITT Skeppsb. 34 (
1857).
–
RÅ-TRÄ,
n. [RÅ-TRÄ.ssg 1]
1) fisk. == rå, sbst.²
1 a.
SvFiskelex. 1955.
[RÅ-TRÄ.ssg 2]
2) (
†)
== rå, sbst.² ². SCHRODERUS Liv. 474 (
1626).
–
RÅ-VINKEL.
om vinkeln mellan brassad rå o. fartygets modelplan på råriggat fartyg. EKELÖF Skeppsm. 25 (
1881).
B
(
†):
C
(
†):