© Svenska Akademien. SAOB spalt: R3567; tryckår: 1961
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
RÅDBRÅKA rå³d~brå²ka, v. -ade (Lagförsl. 488 (c. 1808: råbråkar, pr. sg.), SCHMEDEMAN Just. 1491 (1897: råbråkat, p. pf. m.) osv.) ((†) p. pf. -bråkd EKEBLAD Bref 1: 242 (1653); -bråkt EKEBLAD Bref 1: 245 1653, Därs. 2: 377 (1993)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (tillf., HAGBERG Shaksp. 6: 233 1849, DN(A) 1960, nr 336, s. 4). ( rå- c. 16061892. råd- 1700 osv. råde- 1653–1663)
[ av mlt. rādebrāken (motsv. holl. radbraken av rāt, hjul (se RÅD, sbst.⁴), o. brāken, bryta (se BRÅKA, v.); jfr d. radbrække, nor. radbrekke, t. radebrechen]
[RÅDBRÅKA 1]
1) (förr) ss. straff krossa l. sönderbryta lemmarna l. andra kroppsdelar på (ngn) med hjälp av ett hjul l. en järnstång l. klubba l. dyl. (o. i samband därmed uppsätta kroppen på hjulet (resp. ett hjul) l. ett stegel); jfr STEGLA; stundom med obj. betecknande ngns kropp l. viss kroppsdel. Lagförsl. 488 (c. 1606). Giör man våld å them, som skiepsbrott lidit, ocb dödar någon; varde råbråkad, och sedan lagd å stegel och hiul. MB 21: 3 (Lag 1734). Han hlef genast pinligen förhörd, och sedermera råbråkad och steglad utan för Staden. LAGERBRING 7Mist. 2: 664 (1773). MOBERG Rid 121 (1940).
[RÅDBRÅKA 2]
2) bildl., nned avs. på person l. kroppsdel l. kroppsorgan l. psykiskt organ o. d.
[RÅDBRÅKA 2.a]
a) (vard.) med person- l. saksubj.: misshandla l. gå illa åt (ngn l. ngns kropp l. viss kroppsdel) så att det känns, som om benen vore krossade, mörbulta o. d.; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: misshandlad, mörbultad, mör (se d. o. 2, öm l. dyl.
Ctesiphon har oss rådbråkat genom slagsmål. ÖSTERLING Ter. 2: 323 (1700). Erik.. försäkrade, att vi efter några timmars hvila skulle känna oss ännu mera trötta och rådbråkade. CASTRÉN Res. 1: 25 (1892). Vi förnummo plötsligt vår trötthet. Min rygg kändes rådbråkad. NILSSON HistFärs 139 (1940).
[RÅDBRÅKA 2.b]
b) (tillf.) krossa l. bryta (ngns vilja). (En nervläkare) har sett viljor rådbråkas och förtvina. FRÖDING Eftersk. 2: 16 (1892
[RÅDBRÅKA 2.c]
c) om person, i fråga om fysisk l. psykisk ansträngning: anstränga (sig, kroppen, visst organ) mycket hårt; numera nästan bl. i uttr. rådbråka sin hjärna o. d., bry siil hjärna, bry sig. Han (dvs. den girige) råbråkar sin hjerna i tid och otid för at hopskrapa egendom. DALIN Vitt. I. 1: 26 (1744). Råbråka sig. NORDFORSS 2: 754 (1805). Idun 1888, s. 106, särsk.
[RÅDBRÅKA 2.c.α]
α) () i uttr. rådbråka munnen, vränga l. vrida munnen l. dyl. NORDFORSS 1805.
[RÅDBRÅKA 2.c.β]
β) () i uttr. rådbråka sitt liv. möda sig, anstränga sig. DALIN Arg. 1: 342 (1733
[RÅDBRÅKA 2.c.γ]
γ) () +opers., i uttr. rådbråka att göra ngt, man anstränger l. bryr sig mycket med att göra ngt. Plenum. Rådbråkådes jämmerligen att uppsätta proposition om constitutionens antagande. HH XXV. 2: 29 1809.
[RÅDBRÅKA 3]
3) bildl., med avs. på språk l. språkligt uttryck l. språklig framställning o. d.
[RÅDBRÅKA 3.a]
a)
med avs. på ord, namn, uttryck, formulering, yttrande, iitterärt värk o. d.: förvanska, förvränga, förvrida, vanställa; misshandla, malträtera; särsk. om en sådan förvanskning vid återgivande av ett ord l. uttryck l. vid översättningar av ett litterärt värk l. dyl. från ett främmande språk, som vittnar om att man icke alls l. bl. ofullständigt behärskar det främmande språket (jfr b ); ss. vbalsbst. -ning äv. konkret(are), om den förvanskade formen av ett ord l. namn osv. En Borgar-Hustru giorde sig söt med råbråkade Franska ord. DALIN Arg. 1: 81 (1733, 1754); jfr b . (Böttiger var misslent över att man) på teatern .. upptört en rådbråkning af hans till Carl Johans regeringsjubilæum författade stycke. HELLBERG Samtida 5: 15 (1871). ( Illinois byggdes en liten stad, Galva (en rådbråkning af Gefle). NF 2: 574 (1877). (Kamomillens) grekiska namn Chamaimylon .. upptogs af Plinius oförändradt i romarspråket, och därur har sedermera genom rådbråkning uppstått ordet Chamoniilla. KommentSVFarm. 535 (1994). Av denna något rådbråkade formulering framgår att (osv.). SvFolket 4: 372 1939.
[RÅDBRÅKA 3.b]
b) med avs. på språk.
[RÅDBRÅKA 3.b.α]
α) i fråga om behandling av det egna språket: illa behandla, misshandla, malträtera; vanställa, tala l. skriva (ngt) felaktigt l. otympligt l. med inblandning av främmande ord (i stor mängd) o. d. KOLMODIN QvSp. 1: B 3 h 1732. Vårt medicinska språk är värre rådbråkadt än någon annan vetenskaps. Hygiea 1840, s. 378. Människorna forma ej sitt vardagsspråk efter skriften, lyckligtvis, ty annars skulle vi få höra ett rådbråkat tidningsspråk. FoF 1921, s. 11.
[RÅDBRÅKA 3.b.β]
β) i fråga om ngns användande av ett inlärt, främmande språk: skriva l. (vanl.) tala (ett språk) på ett sätt som vittnar om att man endast bristfälligt behärskar språket, med grova felaktigheter i ordval, böjning o. syntax (särsk. sådana som utgöra reminiscenser från ngt annat språk, i sht det egna språket) o. (i fråga om tal) stark brytning i uttalet; tala (ett språk) brutet; äv.: (kunna) tala resp. skriva (ett språk) hjälpligt l. knaggligt (med användande av ett brutet språk, med grova felaktigheter osv.). LIND (1749). Bergets och stadens namn är råbråkad Arabiska: Gibeltharek. AGRELL Maroco 1: 12 (1789 (Hans) på hälften Svenska och hälften råbråkad Latin skrifna recepter. AJourn. 1814, nr 123, s. 2. En af .. (ryssarna) talade tyska som en infödd; en rådbråkade litet franska. HULTIN Minn. 58 (1872). En och annan fransman, som har mycket affärer med svenskar, kan till och med begripligt rådbråka vårt språk. ÖDMAN Hemma 201 (1887
[RÅDBRÅKA 4]
4) (tillf.) bildl., med avs. på musik: misshandla, malträtera, vanställa l. dyl. En .. följd en af falska rådbråkade, tonlösa toner. BREMER NVerld. 3: 215 (1854).
Ssgr: (till 1, förr):
RÅDBRÅKNINGS-HJUL. jfr hjul 1 d. LEVANDER Brottsl. 261 (1933).
RÅDBRÅKNINGS-STRAFF(ET).
BtRStP 1834–35, I. 2: nr 4, s. 4. OLIVECRONA Dössstr. 49 (1899).
RÅDBRÅKNINGS-VÄRKTYG ~⁰², äv. ~²⁰. värktyg varmed rådbråkning utfördes.
GT 1788, nr 131, s. 3.