RÄFSA räf³sa², r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. RÄFS,
sbst.², r. l. f. (reffpsa 1539 (: kola Reffpsor). räfs (re-) 1738–1755. räfsa (re-) 1614 osv. rävs- 1922 (: rävsor, pl.) – 1926 (: rävstinnespetten)) [RÄFSA.sbst 1]
1) handredskap (särsk. bestående av ett vid ändan av ett skaft vinkelrätt fastgjort trä- l. metallstycke försett med pinnar av trä l. metall) väsentligen avsett dels för skördearbete (hopsamling l. vändning av slaget hö l. hopsamling, i sht förr äv. vändning av skuren säd o. d.), dels för hopsamling av löv l. skräp o. d. som skall avlägsnas från ett område; äv. i mer l. mindre utvidgad anv. (jfr c), om liknande redskap avsett för annat ändamål, särsk. (i vissa trakter) om kratta använd vid trädgårdsarbete (t. ex. för uppluckring av jord); jfr HARV sbst.¹, ¹, RIVA, sbst.² ASCHANEUS HwsRegl. 15 (
1614).
Fröen nederrifvas genom måssan med en hacka, räfsa eller järnharf. LINNÉ Gothl. 243 (
1745).
(Som pojke) fick man
(vid slåttern) nöja sig med att sköta räfsan, som annars var kvinnfolksgöra.
SLOTTE Solskensf. 15 (
1923).
Räfsan av japansk typ, liknande en solfjäder på ett långt skaft är bättre (vid hopsamling av löv o. d. i trädgård) än krattan med sina livsfarliga ståltaggar. BUERGEL GOODWIN Lkat. 113 (
1928).
Räfsa .. (dvs.) handredskap, som numera kommer till användning mest vid trädgårdsskötsel för luckring, finfördelning och utjämning av jorden samt för hopsamlande av löv och liknande renhållningsarbeten. 2SvUppslB 1952. Nästa dag vändes
(den skurna) säden med räfsa.
MATTISSON Skörd. 88 1953. – jfr
BLOMSTER-,
HAND-,
HÖ-,
JÄRN-,
KOLA-,
ÅKER-RÄFSA m. fl. – särsk.
[RÄFSA.sbst 1.a]
a) (
numera bl. tillf.)
om redskap avsett l. använt att reda ut o. breda ut ngt hoptrasslat o. d. med. Med långa harkor eller räfsor, med trädpinnar till tänder, redes ull, bomull, fjäder m, m. frie från alla tofvor och knutar och jämt utbredas. VetAH 1818,
s. 50 (vid rökning av lasten på fartyg i karantän).
[RÄFSA.sbst 1.b]
b) i uttr. en räfsa full, ss. beteckning för den mängd hö o. d. som kan tagas med ett drag av en räfsa; jfr c. (Fr.) Râtelée ..
(sv.) En räfsa full.
HOLMBERG 2: 576 (
1795).
HARLOCK (
1944) .
[RÄFSA.sbst 1.c]
c) i utvidgad anv., ss. beteckning för den mängd hö o. d. som kan tagas med ett drag av en räfsa; jfr b. DALIN 1855.
ÖSTERGREN 1937.
[RÄFSA.sbst 2]
2) lant. av häst l. dyl. draget redskap avsett att räfsa ihop hö l. säd o. d. med.
BRAUNER Åker 181 (
1752).
Räfsan drages af en häst. 2NF 12: 187 (
1909).
Svenska räfsor äro vanligen självavläggande och balanserande. LmUppslB 507 1923. S. k. sidavläggande räfsor, som dragas av traktor och föra materialet åt sidan, så att det samlas i en kontinuerlig sträng. 2SvUppslB 26: 615 1953. – jfr
BALANS-,
HJUL-,
HÄST-,
HÖ-,
SLÄP-RÄFSA.
[RÄFSA.sbst 3]
3) maskindel som till utseende o. funktion liknar en räfsa (i bet. 1); särsk. [RÄFSA.sbst 0]
(i sht förr, lant.) på vissa skördemaskiner (s. k. självavläggare): var o. en av de rörliga delar som ha till huvudsakiig uppgift att lägga av den på ett bord bakom skärapparaten uppsamlade skurna säden i högar lagom stora att bindas till kärvar. (En viss axel i en skördemaskin) uppbär på sin öfre ände afläggareapparaten, hvilken utgöres af fyra räfsor. TT 1874,
s. 138.
Maskinen (dvs. ett slags hövändare) hvilar på två hjul, från hvilka rörelsen medels utväxling öfverföres till en axel, som uppbär de två armkorsen till räfsorna. Dessa äro inalles 10. LB 4: 365 (
1906).
Räfsan (på skördemaskinen) står upprätt, då den passerar intill kusksitsen. LmUppslB 1005 (
1923).
Från skärmaskinen faller (bet-)snitseln på en .. transportör .., vanligen bestående av i en plåtränna .. gående "räfsor" .. av järn. TeknVet. Kem.
II. 1: 172 1931. Mot slutet av 1860-talet tillkom avläggningsapparat med rörliga räfsor.
MATTISSON Skörd. 82 (
1953).
[RÄFSA.sbst 4]
4) i biidl. anv. av 1. [RÄFSA.sbst 4.a]
a) meteor. instrument för bestämning av molnens rörelse, bestående av en vridbar lodrät stång i vars övre ända sitter en vågrät tvärslå försedd med ett antal lodrätt uppstående pinnar (av vilka en är placerad över den lodräta stången), molnräfsa. Det numera vid fasta meteorologiska stationer mest använda (nefoskopet) torde vara den af Besson konstruerade räfsan. 2NF 19: 719 1913.
2SvUppslB 20: 1108 1951. jfr
MOLN-RÄFSA.
[RÄFSA.sbst 4.b]
b) om kam; i ssgn LUS-RÄFSA. [RÄFSA.sbst 4.c]
c) (vard., föga br.) hand, näve. Minns du hur romm i Rio kan verka / Gurgel och slagsmål, räfsor i lugg? SANDER (o. FLODMAN) 26 1871.
A
(3)
–
RÄFS-ARM,
r. l. m. (
i sht förr)
lant. i självavläggare: arm som för en räfsa. LB 4: 343 1905. jfr
trä-räfsarm.
–
RÄFS-AXEL.
lant. [RÄFS-AXEL.ssg 1]
1) till 2: axel i hjulräfsa. TT 1899,
M. s. 58.
[RÄFS-AXEL.ssg 2]
2) (
i sht förr)
till 3: axel som uppbär räfshuvudet i självavläggare. LB 4: 345 1905.
– (
3)
RÄFS-BANA,
r. l. f. (
i sht förr)
lant. i självavläggare: bana (se bana, sbst.¹ ⁶ [RÄFS-BANA.ssg 2.a]
a) som reglerar räfsornas rörelse (gm att en vid varje räfsas arm fäst rulle löper i den). LB 4: 343 1905.
– (
1,
2)
RÄFS-BORR.
( räfse- 1698–1753) (
förr)
borr varmed man borrade upp hål för räfspinnar i räfskam; jfr -navare. VDAkt. 1701,
nr 147 1698.
– (
1,
2)
RÄFS-FABRIKANT.
LB 4: 360 (
1906;
i fråga om hjulräfsor).
PALM Kvinn. 119 (
1919;
i fråga om handräfsor).
–
RÄFS-FAMN. (
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
beteckning för den mängd hö som kan tas mellan vänstra armen o. räfsan; jfr famn II 4 b. FolklEtnSt. 4: 109 (
1931;
från Finl.).
–
RÄFS-FORMIG.
som har samma form som en räfsa. JUHLIN-DANNFELT 362 1886.
–
RÄFS-FÅNG.
så mycket som en räfsa tar med sig vid ett tag med den. Rig 1938,
s. 191.
– (
2)
RÄFS-HJUL.
hjul på (häst)räfsa. LARSSON I BY Jord 35 1913.
–
RÄFS-HUVUD.
[RÄFS-HUVUD.ssg 1]
1) till 1, == -kam 1. HemslöjdsutstSthm 1880,
s. 100.
[RÄFS-HUVUD.ssg 2]
2) (i sbt förr) lant. till 3, i självavläggare: den del som uppbär räfsorna. LB 4: 344 1905.
–
RÄFS-KAM.
[RÄFS-KAM.ssg 1]
1) till 1, om den del av en handräfsa i vilken pinnarna äro fästade; jfr kam, sbst.² 1 c , o. -huvud 1. TROZELIUS Rosensten 242 (
1752).
[RÄFS-KAM.ssg 2]
2) lant. till 2, om den del av en (häst) räfsa i vilken pinnarna äro fästade, pinnbalk. ARRHENIUS Jordbr. 3: 385 1861.
[RÄFS-KAM.ssg 2.slutet]
särsk. med inbegrepp av räfspinnarna; äv. med inbegrepp av skaklar o. d., ss. benämning på förr använd släpräfsa med pinnar av trä. Den gamla hästräfsan med träpinnar, "räfskam".
HOLMSTRÖM Naturl. 2: 124 (
1889).
En s. k. balansräfsa, vilkens kusksits är anbragt på gaffeln, som är ledbart förenad med och motväger räfskammen. LmUppslB 507 1923. [RÄFS-KAM.ssg 3]
3) lant. till 3, om den del av en räfsa i vilken pinnarna äro fästade; särsk. (i sht förr) i fråga om självavläggare. LB 4: 346 1905.
– (
2)
RÄFS-KLO,
r. l. f. (
numera bl. tillf.)
på hjulräfsa: var o. en av de bågformiga, elastiska järnpinnar som uppsamla räfset. 2UB 4: 98 1899.
– (
2)
RÄFS-KORG.
lant. i fråga om hjulräfsa: sammanfattande benämning på de bågformiga, elastiska järnpinnar som uppsamla räfset. MeddJordbrTeknF 65: 29 1940.
–
RÄFS-KÄL,
r. l. m. ( räfse- 1756) (
numera bl. i vissa trakter)
== käl, sbst.⁵ BOIJE Landth. 348 (
1756).
–
RÄFS-LIKNANDE,
p. adj. ÖSTERGREN (cit. fr. 1911).
– (
1,
2)
RÄFS-NAVARE.
( räfse- 1757) (
förr)
jfr -borr. ÅgerupArk. Bouppt.
1757.
–
(1–3) RÄFS-PINNE.
( räfs- 1790 osv. räfse- 1897–1953) pinne (av trä l. metall) i räfsa. MÖLLER 1790.
(Han) täljde med en knif på en räfspinne.
LÖNNBERG BlSkär. 29 (1876). TT 1899,
M. s.
58 (i hjulräfsa). LB 4: 365 (
1906;
i räfsa på hövändare).
– (
3)
RÄFS-REGLERING. (
i sht förr)
lant. abstr. o. konkret; särsk. konkret, om anordning som reglerar räfsornas gång i en skördemaskin på sådant sätt att de med bestämda mellanrum lägga av den skurna säden. Automatiska räfsregleringar. LB 4: 345 (
1905;
under bild).
–
RÄFS-SKAFT.
( räfs- 1851 osv. räfse- 1756–1900) skaft till räfsa. BOIJE Landth. 348 (
1756).
–
RÄFS-TAG.
tag som göres med en räfsa för att samla ihop säd l. hö o. d.; äv. konkret, om den mängd säd osv. som tages med ett tag av en räfsa.
BJÖRKEGREN 2291 (
1786).
Hon sjöng en visa i takt med räfstagen. ALVING Brita 140 (
1904).
–
RÄFS-TAND.
[RÄFS-TAND.ssg 1]
1) räfspinne. HemslöjdsutstSthm 1880,
s. 170.
[RÄFS-TAND.ssg 2]
2) i bildl. anv. av 1; i ssgn gäl-räfstand.
–
RÄFS-TINNE.
( räfs- 1749 osv. räfse- 1585) (
numera bl. i vissa rakter,
bygdemålsfärgat)
räfspinne. BRAHE Oec. 94 (
1585;
uppl. 1920).
Ssg:
–
räfstinne-spett. (
numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) trästycke avsett till virke till räfspinnar. I taket hängde storhyllan, där rävstinnespetten lågo på tork.
VÄRING Frost. 118 (
1926;
från Västerb.).
–
(1–3) RÄFS-TYP.
Bland de många olika räfstyper, som tillverkas, är .. Tigertypen ännu mycket allmän. TT 1899,
M. s. 58 (i fråga om hästräfsa).
B
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat):
–
RÄFSE-BLAD. (
†)
== räfs-kam 1; jfr blad 3. Ett vapen med gul sköld hvari är ett räfse blad med otta pinnar. BtFinlNF 38: 123 (c. 1750).